Månen tur och otur

Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Tim Cross, vetenskapsskribent, The Economist

Mot slutet av nästa år är det dags för astronauter att återvända till månen för första gången på mer än ett halvsekel. Trogna läsare kanske känner igen formuleringen. Det beror på att vi gjorde exakt samma förutsägelse i förra upplagan av Världen 2024. Då var målet att den första bemannade flygningen med USA:s Artemis-program – som återigen ska sätta människor på månen och inledas med en förbiflygning – skulle lyfta under sent 2024. Men osäkerheter kring Orion-farkostens värmesköld och livsuppehållande system ledde till förseningar.

Förutsatt att dessa problem är åtgärdade kommer fyra astronauter, någon gång mot slutet av 2025, att ge Orion en tio dagars provkörning. De kommer inte att landa på månen, utan flyga runt den i en åtta och sedan vända tillbaka till jorden. Men uppdraget kan bli försenat igen.

2025 kan Indien sälla sig till Sovjet, USA och Kina som skickat astronauter till rymden med egenutvecklade raketer. Liksom Artemis har Indiens astronautprogram Gagnayaan drabbats av förseningar. Men landets rymdmyndighet hoppas att dess astronauter någon gång under det kommande året ska få dundra iväg mot skyarna och spendera några dagar i låg omloppsbana runt jorden.

På andra håll ligger fokus på obemannade uppdrag. I maj 2025 avgår den kinesiska sonden Tianwen-2 med destination 469219 Kamo’oalewa, en asteroid som kretsar nära jorden. I december 2025 blir sonden BepiColombo, ett samarbete mellan Europa och Japan, en av endast tre rymdfarkoster som besökt Merkurius. Europeiska rymd­organisationen ESA planerar en första flygning för Space Rider, ett återanvändbart rymdplan. Liksom rymdfärjan är den designad för att skjutas upp med raket i omloppsbana innan den glider tillbaka till jorden för att flygas på nytt. Till skillnad från rymdfärjan är Space Rider ett robotiserat laboratorium.

Nuförtiden är rymden i allt högre grad en plats för privata företag, vid sidan av statliga. Dagens rymdsupermakt heter inte NASA eller ESA eller ISRO, utan SpaceX. Det privata, amerikanska företaget, grundat av Elon Musk, lyfter årligen mer massa till omloppsbanan än alla andra företag och stater tillsammans.

2025 kommer SpaceX att genomföra fler tester av sin gigantiska Starship-raket. De fortsätter bygga ut Starlink, en konstellation med tusentals satelliter som kan skicka höghastighetsinternet nästan vart som helst på jorden. 2025 kommer Starlink att aktivera sin ”direct-to-cell”-tjänst, som gör att vanliga smartphones kan ansluta till Starlink-satelliter, vilket ger mobilmottagning i områden som saknar täckning.

Teknikjätten Amazon har en egen Starlink-liknande satellitkonstellation, Kuiper, och planerar att börja erbjuda tjänsten 2025. Rocket Lab, grundat i Nya Zeeland, hoppas kunna göra en första flygning med sin återanvändbara Neutron-raket, som bygger på framgången med den befintliga, mindre Electron.

Ett flertal privatfinansierade månuppdrag ska skjutas upp med en och samma SpaceX-raket i januari, däribland robotlandare och månbilar. Amerikanska Vast planerar att lansera Haven-1, en privatdriven rymdstation med plats för fyra astronauter. Men den kanske mest iögonfallande privata satsningen är Venus Life Finder, VLF, ett samarbete mellan MIT, Rocket Lab och anonyma filantroper. Med en uppskjutning planerad till början av 2025 kommer robotsonden att leta efter livstecken i de svala övre skikten av Venus moln.

NASAs jätteraket som ska ta amerikanska astronauter till månen igen, kostar omkring 4 miljarder dollar per uppskjutning. Totalkostnaden för VLF beräknas till mindre än 10 miljoner dollar, inklusive uppskjutning. Stater har länge varit dominerande, men utforskningen av rymden har nu blivit något som även rika privatpersoner kan ägna sig åt.