Anton La Guardia, diplomatiredaktör, The Economist

Det är mycket prat om ett nytt kalla kriget, men världen har inte riktigt återgått till de gamla öst- och västblocken och en luddig alliansfri postkolonial mitt. I stället positionerar sig många länder mellan stormakterna för att vinna fördelar, och skaffar sig ibland lite märkliga sängkamrater.

USA har stärkt Nato, bildat nya säkerhetspartnerskap i Asien och knutit sina europeiska och asiatiska allierade närmare intill sig. Vissa vill utöka industriländernas G7-grupp med fler indopacifiska vänner. Men detta alliansbyggande kan komma att rivas upp i och med Trumps återkomst.

Ryssland och Kina har närmat sig Iran och Nordkorea i en militär enväldig allians. De båda bygger även upp Brics som ett rivaliserande ekonomiskt forum, där även Indien, Brasilien, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Egypten, Iran och Etiopien numera ingår. Räkna med fortsatt expansion för att till exempel hitta alternativ till att handla i USA-dollar. Indien, som ingår i flera allianser, deltar även i Quad – ett partnerskap med USA, Japan och Australien.

I FN kan Ryssland bara räkna med stöd för sitt krig i Ukraina från en handfull länder, däribland Belarus, Nordkorea och Syrien. Israel skyddas av USA:s veto i säkerhetsrådet, men har bara ett fåtal vänner i generalförsamlingen, bland annat några Stillahavsöstater, Ungern och Kanada.

Sedan har vi Taiwan, en demokratisk, självstyrande ö som sparkades ut ur FN 1971 och står under ständigt hot att invaderas av Kina. Taiwan erkänns bara av tolv länder, inklusive Tuvalu, Eswatini och Haiti. Räkna med att Kina fortsätter att ge sig på Taiwans kvarvarande vänner.

Märkliga geopolitiska spänningar utspelar sig i Sahel, där de tre kuppledarna från Mali, Burkina Faso och Niger bröt sig ur det regionala organet Ecowas för att bilda ett eget förbund. De har sparkat ut franska och andra västerländska trupper, och vänt sig mot Ryssland. Det är ingen större hemlighet att Ukraina hjälper rebellerna att ta sig an dessa regimer och deras Wagneranhängare. 

Trumpadministrationen kommer med största sannolikhet att dra sig ur Parisavtalet, Unesco och FN:s råd för mänskliga rättigheter, precis som under dess första mandatperiod. Kanske ansluter den åter till sin märkliga allians med muslimska och katolska länder för att försvaga internationella åtaganden om kvinnors rättigheter, särskilt aborträtten.

En av de märkligaste diplomatiska striderna kommer att fortsätta inför nästa möte i Internationella valfångstkommissionen 2026. Under 2024 var man en röst ifrån att inrätta ett valreservat i Sydatlanten. Japan lämnade kommissionen 2019 för att återuppta den kommersiella valfångsten. Två andra valfångarländer, Norge och Island, trycker också på. Valfångstförespråkarna har hittat allierade i Laos och Mongoliet. De har kanske ingen kust att tala om, men de värdesätter de gentjänster och det bistånd som deras röster kan ge.