Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Gregg Carlstrom, Mellanösternkorrespondent, The Economist

När kriget i Gaza började i slutet av 2023 trodde till och med flera israeliska generaler att det skulle vara över på två eller tre månader. Få observatörer trodde att det skulle pågå i mer än ett år. Ännu färre förutspådde att ledningen för den shiitiska milisen Hizbollah i Libanon skulle röjas ur vägen så snabbt, eller att Iran och Israel skulle turas om att bomba varandra. På bara några månader raserades flera decennier gamla föreställningar om regionen under 2024.

Krig fortsätter att forma Mellanöstern under det kommande året. Även bästa scenariot är dystert: om konflikten tar slut förblir förödelsen och flyktingströmmarna i dess spår ett problem i många år. Men kriget kanske inte tar slut. I stället kan det spridas och göra slut på den bräckliga avspänningen i regionen. Åt vilket håll det går beror mycket på tre grälsjuka gamla män: Ali Khamenei, Benjamin Netanyahu och Donald Trump.

De första två har varit konsekventa. Irans högste ledare Ali Khamenei oroar sig över att dras in i en direktkonflikt med Israel, men är samtidigt villig att ta risken för första gången i Irans historia. Det missilregn han godkände i oktober blir nog inte det sista. Och Israels premiärminister Netanyahu är fast besluten att slå till hårdare mot både Iran och deras allierade. Jokern i leken är Trump.

Optimisterna hoppas att han inte vill ha ett krig hängande över sig i början av mandatperioden. Om Trump propsar på vapenvila skulle Netanyahu förmodligen inte trotsa honom. Premiärministern kan inte ignorera honom på samma sätt som med Biden. Men det blir liten tröst för palestinier och libaneser.

Enligt källor har över 10 procent av Gazas 2 miljoner invånare redan flytt, och ofta fått betala stora summor för att komma till Egypten. Utvandringen fortsätter under 2025. De som stannar kvar i Gaza får tillbringa stora delar av året i tält och i provisoriska skydd. Återuppbyggnaden lär gå långsamt, om den ens inleds. Netanyahu fortsätter att undvika samtal om efterkrigstiden i Gaza.

Kanske ägnar Trump mer uppmärksamhet åt Libanon nu när han har en libanesisk svärson. Men många av Libanons 1 miljon flyktingar (en femtedel av befolkningen) har inte heller något hem att återvända till även om kriget tar slut. Deras rotlöshet förvärrar sekteristiska spänningar i ett land som alltid oroar sig för utbrott av civil missämja.

Och allt det förutsätter att konflikten tar slut. De som hoppas att Trump ska förbättra livet för palestinierna i Gaza kan bli besvikna. Tidigare erfarenheter tyder på att han inte kommer att pressa Israels premiärminister. Trump visade föga intresse för palestinierna under sin första mandatperiod. Israels högerregering går sannolikt vidare med sin annektering av den ockuperade Västbanken. I Libanon är den israeliska armén angelägen om att avsluta striderna, men det kräver ett diplomatiskt avtal där Hizbollah går med på att dra sig tillbaka från gränsen. Utan ett sådant avtal finns det risk för att läget förvärras. I stället för att dra sig ur Libanon kan israeliska trupper gå längre in.

Den stora frågan är om striderna sprids vidare. Det pågår redan en het debatt i Iran om huruvida man ska bygga kärnvapen. Om de inte längre kan avskräcka Israel med konventionella medel, anser de sig kanske behöva en atombomb. Netanyahu vill gärna ha USA:s hjälp med att slå till mot Irans kärnanläggningar. Trump hamnar mellan en republikansk falang som stöder ett sådant drag, och en annan mer isolationistisk falang som vill undvika inblandning i ett nytt krig i Mellanöstern.

Några få röster kommer att uppmana till återhållsamhet. Netanyahu är den av ledarna i regionen som har bäst relation till Trump. Den saudiska kronprinsen Muhammad bin Salman kommer förmodligen på andraplats. MBS, som han kallas, kommer att uppmana Trump att tygla det regionala kriget och undvika konflikt med Iran.

Läs även

Hur gamla politiker vill vi ha?

Att införa en övre åldersgräns för folkvalda politiker kan verka förnuftigt, men vore inskränkt.

Trots att Iran och Saudiarabien fortfarande är bittra rivaler, har kungadömet tonat ned sin fientlighet. Saudiarabiens utrikesminister Faisal bin Farhan säger att hans uppdrag är att ”skydda Vision 2030”, landets ambitiösa plan för att modernisera dess oljebaserade ekonomi. Beslutsfattare i andra gulfstater har liknande uppfattning. I början av Trumps första mandatperiod pressade de honom att konfrontera Iran – nu vill de få honom att undvika konfrontation.

I åtta år har arabisk-israelisk nedtrappning varit i fokus för amerikansk politik i Mellanöstern. MBS fortsätter nog att prata med USA om ett avtal, men han lär inte gå med på ett. Han kanske föredrar att vänta tills några av grannländerna gör något. Den blodfläckade syriska diktatorn Bashar al-Asad kanske inleder tysta samtal med Israel för att förbättra sin ställning i väst.

Andra arabiska stater blir inte mer än åskådare. De ekonomiska problemen fortsätter att hemsöka regionen. Egypten lyckades till exempel bara undvika en betalningsbalanskris 2024 genom att säkra en enorm investering från Förenade Arabemiraten. Men landets valuta, som redan har devalverats fyra gånger sedan 2022, lär försvagas igen. Den dramatiska minskningen av sjöfarten genom Suezkanalen, som var en värdefull inkomstkälla för Egypten, har inte hjälpt. Och Tunisiens ekonomi stagnerar ytterligare nu när landets nyckfulla president Kaïs Saïed har säkrat en andra mandatperiod.

I slutändan blir det USA, Iran och Israel som avgör vad som ska hända i Mellanöstern. Arabstaterna kommer nervöst att se på.

Ämnen i artikeln
Världen 2025