Ny världsordning full av paradoxer
2024 måste världen försöka bryta en ond cirkel av osäkerhet, menar Patrick Foulis.
Från The World Ahead 2024 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Patrick Foulis, utrikesredaktör, The Economist
När 2023 går mot sitt slut rasar krig i Afrika, Ukraina, Israel och Gaza. Dessa kriser är explosiva i sig. I kombination med presidentvalet i USA kan de göra 2024 till det år då världsordningen som rått sedan 1945 vinner eller försvinner.
2020-talet kunde knappast bli annat än farligt. Västvärldens andel av global BNP har sjunkit mot 50 procent för första gången sedan 1800-talet. Länder som Indien och Turkiet upplever att de globala institutioner som växte fram efter 1945 inte tar hänsyn till deras behov. Kina och Ryssland vill gå längre och undergräva systemet. Även om USA:s ekonomi ännu är ledande, är landet inte längre alltings riktmärke. Allierade i Europa och Japan befinner sig i relativ ekonomisk nedgång. Medelklassen visar ljummet stöd för USA:s roll i världen, och det republikanska partiet lutar åt isolationism.
I början av 2023 hade USA fullt upp med att anpassa sig till denna verklighet och genomföra Biden-administrationens utrikespolitik. Tanken var att bli en mer selektiv stormakt, att lämna Afghanistan och flytta resurser till Asien för att kontra Kina. Allianser fick nytt liv i Stillahavsområdet och i Europa, där Nato utvidgades och Ukraina hölls flytande. Energi- och teknikembargon användes för att försvaga motståndare. Inhemska industrisubventioner, om än ineffektiva, visade sig potenta: halvvägs in i 2023 låg utbyggnadstakten i USA:s tillverkningsindustri på den högsta nivån sedan 50-talet.
Med vissa måttstockar är den geopolitiska risken acceptabel. Men den nya dynamiken är präglad av instabilitet. På 1990-talet strävade många länder mot en självförstärkande cirkel av frihet, marknadsekonomi och regelstyrd globalisering. Nu finns en oförutsägbar spiral av populism, politisk styrning av ekonomin och transaktionell globalisering. I spåren av detta väntar tre hot under 2024.
Ge inte upp hoppet om fred i Mellanöstern
Men vägen dit är skrämmande skakig, menar Edward Carr.
För det första finns fler områden med strafflöshet dit varken stormakter eller globala institutioner når. Du kan gå 6 000 km från Röda havet till Atlanten, genom sex afrikanska länder som genomgått statskupper de senaste 36 månaderna. Azerbajdzjan har precis fört krig mot Armenien och bedrivit etnisk rensning, utan mycket till motreaktioner. Irans proxykrigare frodas i havererade stater över hela Mellanöstern. 2024 kan strafflösheten växa i Rysslands och Afrikas utkanter.
För det andra skapar trion Kina, Iran och Ryssland problem. De har mycket mindre gemensamt än allierade i väst, och Kina är mycket större och mer integrerat i världsekonomin än de övriga. Men samtliga vill undergräva USA:s legitimitet och undvika faktiska eller potentiella sanktioner. Kina köper rysk och iransk olja. Inget av länderna har fördömt Hamas eller invasionen av Ukraina. De kommer sannolikt att börja samarbeta om teknik. Kina bryter ny mark: hälften av landets handel sker nu i yuan. Iran exporterar drönare till Ryssland; Kina och Ryssland samordnar varningssystem för kärnvapen och patruller i Stilla havet. 2024 får världen se hur långt denna spirande trio kan nå.
Det sista hotet är den västerländska koalitionens bräcklighet. Svaret på invasionen av Ukraina var upplyftande: USA och Europa stod enade, den allmänna opinionen gav sitt stöd och principerna i 1945 års världsordning värnades, även om icke-västliga länder inte var helt med på tåget. När det nu är militärt dödläge visar sig sprickorna. I USA är republikanerna kluvna om stödet till Ukraina. Israels invasion av Gaza slår kilar mellan EU och USA, som har lagt in veto mot en FN-resolution om vapenvila, vilket underblåser kritik om dubbelmoral. Fler kriser kan avslöja splittringar: skulle Europa stödja USA att försvara Taiwan?
Hur dessa hot utvecklar sig under 2024 beror delvis på hur det går för västs totalitära konkurrenter. Precis som regimerna i Kina, Iran och Ryssland har gemensamma intressen, har de också gemensamma svagheter. Alla står inför ekonomiska svårigheter och förlitar sig på hårdare repression. Vladimir Putin drabbades av myteri 2023; Ayatollah Ali Khamenei är 84 år och har ingen uppenbar efterträdare; Xi Jinping förlitar sig på utrensningar. Allt detta kan försvaga deras makt och anspråk.
Men valet i USA är nyckeln. En isolationistisk president skulle inte lämna överenskommelser över en natt, men lär snabbt bli prövad: kanske av ett Kina som ”inspekterar” taiwanesiska fartyg eller ett Ryssland som ”omtolkar” gränser. Om USA:s beslutsamhet vacklar, kommer Europa att kämpa vidare i Ukraina, men får svårt att finansiera och visa militära muskler. Allierade i Asien kommer att blidka Kina och stärka deras försvar. Mellanmakter som Sydkorea och Saudiarabien kan försöka skaffa kärnvapen.
Om USA väljer en internationalist, kommer en stor del av världen att andas ut. Men USA står inför en lång kamp med att stabilisera och förnya systemet för internationell handel och säkerhet. På att-göra-listan finns utvidgning i Europa; djupare samarbete med Indien; och en tvåstatslösning i Israel-Palestina. En vacker dag kanske historikerna talar om 2025 års världsordning.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen 2024.
Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
