Ett optimistiskt scenario för USA

Den dystra synen på republikens framtid har funnits där nästan från första stund. Men det finns ett alternativ..

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

John Prideaux, USA-redaktör, The Economist

Med stigande ålder blev USA:s grundlags­fäder också allt dystrare. I ”Fears of a Setting Sun” beskriver Dennis Rasmussen, historiker vid Syracuse University, hur Washington, Jefferson och Hamilton tvivlade om det amerikanska experimentet skulle överleva deras livstid. Det handlade inte om stora mäns självupptagenhet, en ovilja att förstå att även de odödliga kan vara utbytbara. Eller rättare sagt, inte bara det. Oavsett hur noga de förfinat statens organisation i den nya republiken, vilade alltings framgång på faktorer utom deras kontroll. USA var sårbart för invasion, slaverifrågan hade skjutits på framtiden, de demokratiska republikerna hade dittills inte lyckats särskilt bra.

Domedagssynen på republiken är nästan lika gammal som självständighetsförklaringen, 250 år i juli. Det är lätt att föreställa sig ett scenario där vissa av grundlagsfädernas mardrömmar till sist, 2026, blir verklighet. I självständighetsförklaringen anklagade Jefferson George III för att med ”svärmar av officerare” ha trakasserat befolkningen, skurit av utrikeshandeln och förhindrat invandring, bland andra smädelser. 2026 kan Trump beskyllas för att ha riktat statsapparaten mot politiska fiender, nyttjat presidentämbetet för egen vinning, och hotat att göra våld på konstitutionen genom att ställa upp för ännu en mandatperiod.

1775 hade det krävts fantasi, rentav galenskap, för att tänka sig att det nya landet en dag skulle bli världshistoriens mäktigaste ekonomi och militärmakt, avskaffa slaveriet, rädda sin forna kolonialmakt i två världskrig, och sedan av uttråkning, utmattning, likgiltighet eller uppgivenhet, låta en dokusåpakändis ta Washingtons gamla jobb, två gånger om. Betydligt mindre fantasi krävs för att skissa ett scenario där saker och ting  går förvånansvärt bra 2026. Så, med risk för att skämma ut mig både personligt och professionellt, en skam som av någon anledning inte verkar drabba domedagsprofetior:

Grundlagsfäderna befarade inhemsk tyranni från någon av Washingtons efterträdare. De fruktade också oordning och yttre angrepp. Deras lösning var att begränsa presidentmakten, men också införa undantag för dessa begränsningar i form av nödbefogenheter. Till skillnad från alla sina företrädare har Trump behandlat varje dag som en nödsituation, och regerat därefter. 

Föreställ dig ett 2026 där domstolarna sätter gränser för presidentens bruk av makt.

Tänk dig då att domstolarna under 2026 sätter upp vissa hinder för presidentens möjlighet att krossa glaset och greppa brandyxan. Tänk dig domslut som fastslår att presidenten inte får sätta in en delstats nationalgarde i en annan delstat, eller begränsar gardets befogenheter (utanför Washington) till bevakning av statlig egendom. Tänk dig domslut som begränsar gränspolis­myndigheten ICE, vilken Trump verkar betrakta som en personlig milis. Då skulle presidentämbetet, mot slutet av 2026, framstå betydligt mindre kejserligt än det gör idag.

Efter att under sitt första år framgångsrikt ha stängt landets södra gräns för illegal invandring, går presidenten nu vidare med fas två av Maga-migrationspolitiken. Trump har ibland talat entusiastiskt om högkvalificerad arbetskraftsinvandring, samtidigt som hans regering försvarat densamma. Under sin första mandatperiod utökade han antalet säsongsvisum för jordbruksarbetare. Efter att nu ha löst ett till synes omöjligt problem förhandlar han fram en blocköverskridande invandringsöverenskommelse, med förändringar i asyllagstiftningen, utökad kvalificerad arbetskrafts­invandring och fler visum för gästarbetare. Det irriterar invandringsmotståndarna inom Maga-rörelsen. Men de flesta republikaner i kongressen, och många mittendemokrater som vill avdramatisera en fråga där de ständigt förlorar, står bakom presidenten. Lagförslaget går igenom. Stephen Miller, biträdande stabschef i Vita huset, sörjer.

AI-boomen håller i sig, Trumpadministrationen avreglerar finansmarknaden och underlättar tillståndsprocesserna för nya energiprojekt och kraftledningar. Solenergins produktionskapacitet ökar. Till och med vindkraften, som presidenten har svårt för, gynnas av större investeringar och utbyggd nätkapacitet. Tecken börjar synas på AI-driven produktivitetsökning, vilket ger Trumpadministrationen vatten på kvarnen i valet att vara regleringsmässigt tillåtande. Kontorsjobbens utplåning skjuts på framtiden. Andra goda ekonomiska nyheter är att tullarna förvisso landar på en nivå högre än innan Trumps tillträde, men vi återfår viss förutsägbarhet. Här bidrar Högsta domstolen genom att återföra en del av makten över tullarna till kongressen.

Allt detta stärker Republikanerna, som når en majoritet i representanthuset i mellanårsvalen. Strategiskt omritade valkretsar spelar viss roll, men det gör också Trumps politiska framgångar. Kriget i Gaza återupptas inte. Européerna åtar sig försvaret av Ukraina. USA och Kina upprätthåller sin vapenvila i handelskriget. Trump har fått den framgång och beundran han alltid önskat, även från en del av sina politiska fiender, och känner att han slutfört sitt uppdrag. Republikanernas primärvalsprocess inleds – och han väljer att hålla sig utanför. Osannolikt? USA:s historia är full av betydligt märkligare händelser.