Israel kan äntligen ta itu med interna angelägenheter
När valet närmar sig flyttas fokus till israelisk inrikespolitik. Val måste hållas senast i oktober. Vi kan förvänta oss att Netanyahu vill bli omvald.
Om vapenvilorna med Iran och Hamas som Donald Trump påtvingade Israel 2025 håller, kan 2026 bli året då Israel äntligen kan ta itu med sina interna angelägenheter. Men det är inte alls säkert.
Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Anshel Pfeffer, Israelkorrespondent, The Economist
Om vapenvilorna med Iran och Hamas som Donald Trump påtvingade Israel 2025 håller, kan 2026 bli året då Israel äntligen kan ta itu med sina interna angelägenheter. Men det är inte alls säkert.
Båda krigen har upphört, eller åtminstone pausats, men de är långt ifrån avslutade. Irans kärntekniska och ballistiska missilprogram skadades allvarligt i det 12 dagar långa kriget i juni, men kan återuppstå. I Gaza är Hamas fortfarande det mäktigaste partiet, trots all blodsutgjutelse och förstörelse under de senaste två åren. De kommer att fortsätta att styra Gaza om inte en seriös fredsbevarande styrka kan genomföra en trovärdig avvecklingsprocess i enlighet med Trumps fredsplan.
Israels nästa val måste hållas före slutet av oktober. Premiärminister Benjamin Netanyahu har länge haft makten och kommer att kämpa desperat för att bli omvald. Hans block av högerextrema och ultrareligiösa partier ligger efter i opinionsmätningarna, men han har en stor fördel. Som premiärminister kan Netanyahu i viss mån diktera Israels säkerhetsagenda till sin politiska fördel. Många israeler är övertygade om att han redan har gjort det genom att motsätta sig tidigare vapenvilor (tills Trump tvingade fram en) och förlänga kriget i Gaza för att undvika att få stryk i valet.
Liberala israeler har protesterat mot att Netanyahu utnyttjar Israels nationella säkerhet i egna politiska intressen under de senaste tre åren, men det som verkligen begränsar hans makt är Vita huset. Trump är stolt över att ha avslutat krigen i Gaza och Iran, och vill inte att Israel återupptar något av dem. Det skapar ett politiskt dilemma för Netanyahu. Han vill att Israels befolkning ska se honom som en nära partner till USA:s president, och har inte råd att förarga Trump. Men att säga att krigen är över, ens tillfälligt, betyder att han erkänner att Israel har misslyckats med att uppnå den ”totala seger” som Netanyahu utlovade.
Vad händer nu med palestinierna?
Återuppbyggnaden kan börja i ett delat Gaza, där presidenten för palestinska myndigheter utlovat val senast i oktober.
I stället för att lösa dilemmat försöker han återuppliva den polariserande debatt som rasade i Israel innan kriget i Gaza bröt ut, mellan de relativt liberala, främst sekulära israeler som stöder Israels högsta domstol, och den religiösa högerfalangen som vill minska dess makt. Om han inte kan övertyga tillräckligt många väljare att han vann i Gaza försöker Netanyahu distrahera dem med ett kulturkrig om framtiden för Israels demokrati.
Så även om man med Trumps hjälp lyckas undvika stridigheter under 2026 lär Israel utsättas för hårda prövningar i kölvattnet av en obehaglig valkampanj. Det kan också visa sig vara Netanyahus sista politiska strid, med tanke på hans ålder (76 år). Om väljarna visar honom dörren kanske det kan bli ett år då israelerna börjar bygga upp förtroendet för det politiska systemet, och får en känsla av nationell enighet.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
