Sista ordet är inte sagt i Storbritannien

Brexit utvecklas när globala krafter pressar Storbritannien och Europa närmare varandra.

Från The World Ahead 2026 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

John Peet,Biträdande redaktör, The Economist

Nästa år är det tio år sedan David Camerons Brexitomröstning, den mest omvälvande brittiska politiska händelsen på senare decennier. Då är det också dags att granska Boris Johnsons handels- och samarbetsavtal från december 2020, då Storbritannien formellt lämnade EU i en ”hård” Brexit som innebar ett uttåg ur den inre marknaden, tullunionen och den fria rörligheten. Så räkna med mycket diskussion under 2026 om konsekvenserna av uppbrottet och Storbritanniens framtida relationer till EU.

Ändå ligger Brexit anmärkningsvärt långt ned på den politiska agendan. Det är förvånande eftersom opinionsläget har ändrats markant sedan 2016. En växande besvikelse över Brexit bidrog till att fälla tre konservativa premiärministrar före sir Keir Starmers och Labours jordskredsseger i juli 2024. Genom nya icke-tullbaserade handelshinder har Brexit skadat varuexporten och i viss mån även tjänsteexporten. Den första bedömningen från Office for Budget Responsibility, att utträdet skulle minska BNP med cirka 4 procent tycks fortfarande stämma rätt väl.

Men det är inte många väljare som faktiskt har bytt åsikt sedan 2016. I stället har två andra förändringar fått opinionen mot Brexit att växa. Många äldre väljare som röstade för ett brittiskt uttåg har dött och ersatts av yngre EU-vänner. Och de som var obeslutsamma 2016 är nu tydligt för att ingå i unionen. Därför visar opinionsmätningar nu att så mycket som 56 procent av de svarande anser att Brexit var ett misstag.

Det geopolitiska läget är ett argument för närmare samarbete med EU.

Fast det skulle inte vara så lätt att backa från Brexit, av tre skäl. För det första är det omöjligt att återgå till läget som rådde före 2016. Storbritannien skulle tvingas återansöka om medlemskap i EU och förhandla om villkoren – en svår uppgift eftersom Reform UK och Torypartiet skulle vara starkt emot. Storbritannien skulle inte återfå sin speciella budgetrabatt och kanske tvingas införa euro som valuta.

För det andra har EU förändrats påtagligt sedan 2016. Unionen är mycket mer aktiv inom utrikespolitik och säkerhetspolitik, använder sig oftare av majoritets­omröstningar och har en större budget som nu inbegriper omfattande lån. 

Och för det tredje finns det ingen större önskan att återuppta en plågsam debatt. I stället söker Starmers regering pragmatiska sätt att närma sig EU, ofta i smyg. Processen inleddes under Rishi Sunak med det reviderade protokollet om Irland och Nordirland, med syfte att minska de icke-tullbaserade handelshindren mellan Storbritannien och Nordirland som är kvar i EU:s inre marknad för varor. Keir Starmer försöker minska hindren ytterligare genom att uttryckligen anamma EU:s standard för livsmedel och växtskadeskydd, och även genom att följa EU:s gemensamma regler om energi och miljö.

Det geopolitiska läget är ett argument för närmare samarbete med EU. Rysslands krig mot Ukraina, Donald Trumps oberäkneliga andra varv som president och spänningarna i Mellanöstern gör det ännu mer angeläget med en enad europeisk respons. Behovet av att förlita sig mindre på USA:s säkerhetsgarantier och mer på europeiska försvarsutgifter pekar i samma riktning. Storbritannien efter Brexit kan vilja förbättra banden med USA och Kanada, liksom med Stillahavsregionen. Men landet är återigen en nyckelspelare i Europas försvar och säkerhet.

Vad kan förhållandet leda till? Det hjälper att EU är mer avslappnat än förr. Tidiga farhågor om att Brexit kunde uppmuntra andra länder att lämna har dunstat bort. EU vill fortfarande skydda den inre marknadens integritet, men är mer öppet till att låta ickemedlemmar välja delar ur den. Nya former av delmedlemskap i klubben, i schweizisk anda, kan vara mer acceptabla då EU överväger fortsatt utvidgning österut. Inte ens bevarandet av den fria rörligheten över gränserna försvaras lika fanatiskt nu när flera EU-länder i tysthet har återinfört gränskontroller.

Längre fram finns chanser till helt andra sorters relationer. Ickemedlemmar som Norge och Island återuppväcker slumrande debatter om möjligt EU-medlemskap. Länder på västra Balkan, Moldavien och Ukraina vill alla ha närmare band till klubben som kanske inte på länge erbjuder fullt medlemskap. Det kan dyka upp olika relationsmönster som passar Storbritannien bättre än en hård Brexit.

I backspegeln behöver folkomröstningen 2016 inte ses som något som cementerade Storbritannien plats i det europeiska projektet. Förhållandet kommer att fortsätta att utvecklas, ibland i oväntad riktning. Och under de närmaste åren lär de två sidorna knuffas närmare varandra, inte längre isär.