Grand Hôtels direktör en alldeles fenomenal kvinna

Det finns få platser där historia, litteratur och samtid möts lika påtagligt som i Vinterträdgården. Just därför var det svårt att tänka sig en mer passande plats för samtalet med Ruth Kvarnström Jones om hennes roman De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel – berättelsen om Wilhelmina Skogh, en framgångsrik hotellvd i början av 1900-talet.

Det finns få platser där historia, litteratur och samtid möts lika påtagligt som i Vinterträdgården. Just därför var det svårt att tänka sig en mer passande plats för samtalet med Ruth Kvarnström Jones om hennes roman De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel – berättelsen om Wilhelmina Skogh, en framgångsrik hotelldirektör i början av 1900-talet.

Alasdair Ross inleder med att konstatera att konferensdagen nu rör sig från geopolitik och ekonomi till kultur.

– Det känns nästan kusligt att tala om den här boken just här, i just det här rummet, säger han. Allt är så laddat av historia.

Romanen bygger på verkliga händelser och personer, men använder skönlitteraturens frihet för att levandegöra en epok. Författaren själv bär med sig den svenska utgåvan av boken – även om Ross, som inte läser svenska, fick ta till den spanska, eftersom den efter 500 000 sålda exemplar fortfarande inte finns på engelska, det språk boken skrevs på.

Wilhelmina Skogh – från Gotland till Grand Hôtel

Wilhelmina Skogh föddes på Gotland och växte upp vid kusten. Redan som barn såg hon världen komma och gå med fartygen och visste att hon ville vara en del av något större.

– Hon kom till Stockholm som tolvåring och gick rakt in på en restaurang och bad om arbete, berättar Ruth Kvarnström Jones.

När ägaren frågade vad hon kunde svarade hon enkelt: ”Allt.” Citatet är hämtat direkt ur Wilhelminas egna memoarer.

Hon började med att putsa glas, arbetade sexton timmar om dagen och insåg snabbt att hotell- och restaurangbranschen var hennes kall. Så snart hon var gammal nog började hon studera på kvällstid – språk, bokföring, allt hon trodde kunde behövas.

Redan i tjugoårsåldern ägde hon sitt första hotell.

En avgörande episod inträffade när Wilhelmina arbetade på stationshotellet i Gävle. En kväll anlände en man i hög hatt – hotellet var fullt. Hon erbjöd honom sitt eget rum och gjorde en smörgås åt honom. Han blev imponerad.

Kort därefter fick hon ett annat chefsjobb – och senare lån för att bygga ett eget stationshotell. Hur en kvinna på 1870-talet lyckades med det är oklart.

– Jag misstänker starkt att vännen i hög hatt spelade en roll, säger Kvarnström Jones med ett leende.

Wilhelmina kom att äga tre hotell – men hennes ambitioner sträckte sig längre än så. Hon ville inte bara ha fler hotell, utan bättre hotell.

Visionen som formade Grand Hôtel

För att utvecklas reste Wilhelmina runt i Europa – till London, Berlin och Paris – för att studera de bästa hotellen. I Paris såg hon vinterträdgården på stadens Grand Hôtel och tänkte: det är precis vad Stockholm behöver.

När hon tog över Grand Hôtel 1902 bar hon på den visionen. Problemet var utrymmet. Lösningen kom när hovet föreslog att de gamla Kungliga Stallen intill skulle rivas och området utvecklas.

– Hon övertygade styrelsen om att om de inte tog chansen, skulle någon annan göra det – och då skulle hotellet vara instängt för alltid.

Resultatet är rummet där samtalet äger rum.

– Och marken var inte ens hotellets från början, påpekar Kvarnström Jones. Den var kunglig.

Hon tillägger med ett skratt:

– Grand Hôtel expanderade inte i sidled igen förrän för bara några år sedan, när Pia Djupmark öppnade Grand Soleil. Jag hävdar att det krävs en kvinna för att bygga ut Grand Hôtel.

Ledarskap, teknik och lokal förankring

Wilhelmina var den enda kvinnan i styrelsen – omgiven av män. Men hon lät sig inte begränsas.

– Hon var en naturkraft. Föreställ er Margaret Thatcher som hotellchef, säger författaren.

Hon var kompromisslös, rättvis och övertygad om att ett hotell inte kan leva på övernattande gäster ensamma. Lokalbefolkningen var avgörande.

– Man måste ha människor som kommer för en öl, ett bröllop, ett firande.

Hon återinförde populära lokaler som hade stängts och skapade separata ingångar så att stockholmare kunde röra sig fritt utan att passera hotellets pampiga entré.

Wilhelmina älskade också teknik.

– Köket under oss hade Sveriges första rulltrappa – för att transportera tallrikar upp till matsalen.

Att skriva boken innebar också att kliva in i Stockholm för 120 år sedan.

– Ärligt talat var staden smutsig, säger Kvarnström Jones.

Saniteten var dålig, vattnet opålitligt och ett tyfusutbrott – orsakat av förorenat salladsvatten – krävde liv. Människor arbetade långa dagar, bodde trångt och frös.

– Det var en stad i omvandling. Vackra byggnader restes, men levnadsförhållandena låg efter.

I dag ser hon på staden med andra ögon:

– Enligt mig är Stockholm världens vackraste stad.

Även om Wilhelmina var verklig är många av romanens andra gestalter fiktiva.

– Hon kunde inte tala med sig själv. Hon behövde människor omkring sig.

Kvinnorna i boken representerar tusentals andra: unga kvinnor vars intelligens underskattades, som bar på trauman och sökte en plats i världen.

– De är sammansatta gestalter. Symboler för en generation.

Wilhelminas ande lever kvar

Mot slutet kommer samtalet in på ryktena om Wilhelminas närvaro i huset.

– Enligt personalen visar hon sig fortfarande här, säger Kvarnström Jones.

Uppe i ett hörn finns en liten balkong hon lät bygga för att hålla uppsikt över verksamheten.

– Vissa säger sig ha sett henne där.

Samtalet avslutas med applåder och en varm rekommendation till publiken att läsa boken.

– Det här är ett porträtt av en kvinna, en plats och en tid, sammanfattar Alasdair Ross.

Och med Wilhelminas tillåtelse går konferensen vidare – men Grand Hôtels historia stannar kvar i rummet.