En Twitterutvecklare berättar om sju galna månader på Elon Musks företag.
Ur 1843 Magazine, The Economist, 2 december 2022, översatt av InPress. ©2022 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
En tisdagseftermiddag i november deltog jag i ett Google Meet-samtal med ett tiotal andra utvecklare. Några av oss hade jobbat hela helgen för att försöka hjälpa en kollega som skulle göra om Twitters verifieringsprocess. Vi hade fått en galen deadline. Elon Musk hade just tillkännagett att han ville att alla som var villiga att betala för en premiumtjänst skulle kunna få den eftertraktade blå bocken.
När man bygger ett nytt system måste man se till att det fungerar som förväntat för hundratals miljoner användare. Man måste koda lösningar för varje variabel man kan tänka sig – en snabb ökning av förfrågningar vid en viss tidpunkt under dagen, att kontakten tillfälligt bryts med företaget som hanterar betalningar. Min kollega, som jag verkligen gillade, skulle aldrig ha klarat av det i tid utan hjälp. Så flera av oss ryckte in. Jag tyckte faktiskt det var rätt kul och tänkte egentligen aldrig på om förändringarna var bra för Twitter. Jag gillade bara att ingå i en gemenskap och jobba tillsammans med andra mot en deadline och sov till och med på soffan på kontoret under lördagsnatten.
Tisdagen därpå deltog jag i ett webbmöte om ett nytt projekt. Det handlade om kryptering för direktmeddelanden. Ungefär 15 minuter in i samtalet försvann min videoöverföring. Jag hade blivit utloggad från min arbetsmejl. Jag försökte logga in igen, men då dök ett meddelande upp om att mitt lösenord just hade ändrats. Sedan blev datorskärmen grå. Jag undrade om jag hade blivit hackad – under mötet hade jag fått ett sms från företagets säkerhetsavdelning om att de behövde tala med mig omedelbart.
”Det är svårt att lägga märke till varningsflaggor när din lön hänger på att du ignorerar dem.”
Manu Cornet, tidigare Twitteranställd
Jag fick aldrig reda på vad de ville. Några minuter senare ringde däremot min chefs chef mig för att berätta att jag hade blivit sparkad med omedelbar verkan. Så vitt jag visste var jag den första Twitterutvecklaren som hade råkat ut för det.
Sedan dess har Musk sparkat halva arbetsstyrkan. Min chef fick sparken. Liksom hans chef. Och hans chefs chef. Och deras chef.
Programvaruingenjörer kan vara rätt bortskämda. Nuförtiden får man nämligen ofta en sjusiffrig lön redan på sitt första jobb efter universitetet. Till och med nu, efter alla uppsägningar, kommer det tio meddelanden om dagen från olika headhunters om man säger på LinkedIn att man är programvaruingenjör och öppen för erbjudanden. Företag försöker få folk att stanna kvar med förmåner som gratis lunch. Och folk är väldigt upptagna med vilka som erbjuder de bästa förmånerna.
Screeningprocessen till sådana här jobb är mycket noggrann. De flesta arbetsgivare vill att man ska göra ett kodningstest, som påminner rätt mycket om ett matematikprov. Många oroar sig för dem, men ibland gör jag ett företags test även om jag inte har någon som helst avsikt att ta ett jobb där. Jag tycker nämligen det är stimulerande att skriva kod. Min datorskärm ser ut som något som man skulle se i en töntig film om hackare; en svart bakgrund med blinkande rader text hela vägen ner.
Mitt första teknikjobb var på Google, där jag jobbade i 14 år. Jag ville jobba där för att företaget verkade värdera något mer än att bara jaga vinster. Det var inte gratis snacks som övertygade mig, även om jag uppskattade att det alltid fanns ett lager av M&M:s och Skittles i pentryt.
Google förändrades rätt mycket under de år jag jobbade där. Företaget samarbetade med Pentagon och USA:s tull- och gränsskydd. Jag gillar att rita och jag luftade lite av min frustration genom att publicera satirteckningar om företagskulturen på Google. Men 2021 var jag redo för en förändring. Twitter var det enda andra stora techbolaget som verkade ha några etiska värderingar, så jag blev glad när jag fick jobb där. Jag jobbade mest på webbgränssnittet. Försökte snabba upp användarupplevelsen genom att hitta sätt att putsa bort en halv sekunds friktion här och där.
På Google blev de höga cheferna väldigt bra på att ducka frågor. Twitter var mindre och yngre, och man kunde ställa direkta frågor till ledningen vid stormöten. Jag gillade vd:n, Parag Agrawal, som hade ingenjörsbakgrund. Ingenjörer är inte så hemfallna åt att försköna verkligheten. Twitter hade inte fullt lika frestande snacks som Google (chokladdoppade mandlar istället för M&M:s), men det kändes som ett hederligare ställe.
Ryktena om att Musk skulle ta över började i mars 2022. Det talades om att han skulle avnotera företaget och sparka tre fjärdedelar av personalen. Stormötena blev obekväma. Jag tänker på de dagarna som ”För närvarande”-eran, eftersom varje kommentar verkade inkludera just de orden: ”Vi har inga planer på att förändra ledarskapet för närvarande”, ”Företaget har inga planer på storskaliga avskedanden för närvarande.”
Vi blev en nyhet. Vd:n sade åt oss att ”filtrera bort bruset”, men det var svårt när tv:n trumpetade ut de senaste ryktena varje morgon. Detaljer om våra internmöten började läckas till journalister, vilket gjorde ledningen ännu mindre villig att säga något. Detta i sin tur fick anställda att läcka ännu mer information till journalister för att de var så frustrerade.
Vi blev experter på att läsa mellan raderna. Vi visste att ryktena om övertagandet var på allvar när vd:n började strössla sina meningar med ordet ”förvaltningsansvar”.
I juni dök Orkanen Musk själv upp på ett stormöte. Han hade uppenbarligen inte förberett sig för mötet och verkade inte veta vad han pratade om eller bry sig om hur uppenbart det var. En ström av avskedsmejl började strömma in i våra inkorgar.
”Techbranschens finaste bromance”
Techbranschens såtaste vänner funderar kring regleringar, framtiden för AI och kontrollen över övermänsklig intelligens när The Economists chefredaktör mötte dem i Davos.
Mina kollegor och jag skvallrade om vad som höll på att hända, för det mesta på Slack (Twitter tillät personalen att arbeta på distans så mycket de ville, så oftast var vi inte på samma ställe). Men vi måste vara försiktiga. Risken för en stämning mellan Musk och Twitter innebar att meddelanden kunde hamna i domstol, så vi förlitade oss mycket på emojis.
Man kan designa sina egna emojis på Slack och någon hittade snabbt på en för Musk. Jag designade en med vd:ns ansikte som sade ”förvaltningsansvar”. Den användes också rätt ofta.
I slutet av oktober dök Musk upp på Twitters huvudkontor med en diskho (sink) och proklamerade: ”Låt det sjunka in!” (”Let that sink in!”).
Då tyckte jag att det var rätt roligt. Här hade vi världens rikaste man, som förmodligen tjänar lika mycket på några sekunder som jag gör på en månad. Ändå hade han ägnat tid och ansträngningar åt att få tag på en diskho – eller åtminstone låta en assistent göra det – för att han skulle bära in den på Twitters huvudkontor, bara för ett fånigt skämts skull.
Jag tror att de flesta på Twitter gillade honom först. Det är svårt att lägga märke till varningsflaggor när din lön hänger på att du ignorerar dem. Ingen ville vara konfrontativ. Och vissa av de första förändringarna han ville ha igenom var bra. Vi var ändå för upptagna för att tänka på strategi. Så snart som Musk tog över fanns det alltid tre saker som egentligen borde ha gjorts igår.
Musk gjorde folk nervösa. Folk började fundera på vad de skulle göra om de fick sparken. Jag hade aldrig haft något intresse för fackföreningar innan allt det här hände – jag hade känt mig som en bortskämd slyngel, med alla de förmåner och aktieoptioner som vi hade. Men nu kändes kollektiva aktioner viktiga. En dag skapade jag ett verktyg som gjorde det snabbare att ladda ned saker från sin arbetsmejl som man kunde tänkas behöva om man letade efter nytt jobb, utvärderingar och så.
Jag postade verktyget på Slack så att mina kollegor också skulle kunna använda det. En timme och fyra minuter senare hade jag fått sparken.
Berättat för John Phipps och Abigail Fielding-Smith.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, april 2023.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
