Oljeledningar lockar enorma investeringar
Nya vägar för oljan ger bättre energisäkerhet när Irankriget avslöjar sårbarheten i sårbara sjöfartsleder. Därmed har oljeledningar blivit attraktiva investeringsobjekt för externa investerare.
Nya vägar för oljan ger bättre energisäkerhet när Irankriget avslöjar sårbarheten i sårbara sjöfartsleder. Därmed har oljeledningar blivit attraktiva investeringsobjekt för externa investerare.
Ur The Economist, 5 augusti 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Den ökade geopolitiska oron i Mellanöstern har gjort oljeledningar allt viktigare för att säkra energiförsörjningen och minska beroendet av utsatta sjöfartsleder. Nu pågår en global pipelineboom med omfattande nya byggprojekt, inte minst i Mellanöstern, där flera länder vill öka transportkapaciteten. Samtidigt har oljeledningar blivit attraktiva investeringar tack vare stabila intäkter och växande intresse från infrastrukturfonder. Trots höga byggkostnader, politiska konflikter och komplicerade tillståndsprocesser väntas efterfrågan på nya ledningar fortsätta öka.
En synlig kvarleva av decennielånga konflikter i Mellanöstern är det pipelinenätverk som används för att skicka oljan i området till säkrare hamnar. När Sexdagarskriget ledde till stängning av Suezkanalen 1967 planerade Egypten och gulfstaterna en 32 mil lång pipeline mellan Röda havet och Medelhavet. Men byggstart för den så kallade Sumed-ledningen dröjde till 1974 och oljeembargot i spåren av Jom kippur-kriget.
1977, det år oljan började flöda genom Sumed, offentliggjorde amerikanska oljejätten Mobil planer på en 120 mil lång pipeline tvärs över Saudiarabien, från det enorma Ghawarfältet vid Persiska viken till Röda havet. Bygget av den öst-västliga pipelinen, som blev klart 1981, påskyndades av Iran-Irakkrigets utbrott året innan.
Nya oljeledningar kan dämpa effekten av Irankriget
I dagens läge, när Hormuzsundet är stängt, får de rörledningar som sicksackar genom regionen en avgörande betydelse. Det stora, statliga, saudiska oljebolaget Aramco meddelade den fjärde augusti att “strategisk infrastruktur”, däribland den öst-västliga pipelinen, hade dämpat effekterna av Irankriget. Bolagets rörelseresultat ökade med 29 procent under det andra kvartalet jämfört med föregående år, då de högre priserna mer än väl kompenserade för minskade volymer.
Nu är makthavarna i området sugna på fler pipelines. Förenade Arabemiraten vill bygga ytterligare en parallellt med den nuvarande Habshan-Fujairah-ledningen, för fördubblad kapacitet. Förra månaden lanserade USA, Irak och Qatar planer på att bygga ut en pipeline mellan Irak och Syrien. Det stora amerikanska oljebolaget Chevron överväger en rad ledningar från Irak till Syrien och Turkiet. Aramco tittar också på nya investeringar.
Allt detta blir en del av den pipelineboom som just nu pågår världen över. Enligt analysföretaget Global Energy Monitor är omkring 1 230 mil oljepipelines under utbyggnad just nu, och det finns planer på ytterligare drygt 200 mil, vilket innebär en betydande utökning av dagens globala nätverk på 3 500 mil (se kartan).
En del av dessa ledningar syftar till att stärka energisäkerheten genom att komma runt flaskhalsar. Andra behövs för att nyttja nya och växande energikällor. I Argentina, där oljeproduktionen skjuter i höjden, pågår bygget av en 44 mil lång rörledning mellan oljeregionen Vaca Muerta i västra delen av landet och Atlanten. I Östafrika byggs en 144 mil lång ledning för oljeexport från Ugandas inland via Tanzanias kust.
Sammantaget kommer projekten att kosta stora summor. Lyckligtvis finns ett växande intresse bland investerare för att äga infrastruktur, vilket gör att det finns kapital. Att bygga rörledningar är inget för den klenmodige – byggena präglas ofta av tröga tillståndsprocesser och påverkas av geopolitisk oro. Trots det har Irankriget satt ljuset på varför sådana investeringar behövs.
“Strandsatt olja har inget värde.”
En grov rörledning som kan transportera omkring en miljon fat olja per dag kostar i snitt cirka fem miljoner dollar per kilometer att bygga, alltså cirka fem miljarder per hundra mil. Går den genom bergig eller annan otillgänglig terräng kan den bli många gånger dyrare.
Oljeledningar lockar enorma investeringar
Nya vägar för oljan ger bättre energisäkerhet när Irankriget avslöjar sårbarheten i sårbara sjöfartsleder. Därmed har oljeledningar blivit attraktiva investeringsobjekt för externa investerare.
Det finns dock sällan bättre alternativ. 100 mils väg- eller järnvägstransport – där möjligheten finns – kostar normalt omkring fem gånger mer (se graf). (I Syrien har vägtransport av olja blomstrat endast eftersom landets rörledningar är i dåligt skick.) Sjötransport är långt billigare än rörledningar, men begränsas av tillgänglighet och säkerhetsrisker, och avbrott i leveranskedjan kan bli enormt kostsamma. “Strandsatt olja har inget värde”, konstaterar Rob West vid analysföretaget Thunder Said Energy. Ett bortfall på en miljon fat om dagen under ett år kan kosta i storleksordningen 30 miljarder dollar.
De fungerar ungefär som en obligation
Att bygga en grövre rörledning är ofta mer kostnadseffektivt, men den som står för notan hamnar i knipa om volymerna sjunker. Det blir därför viktigt att ledningen hela tiden transporterar så mycket olja som den är byggd för. Därför bygger rörledningar ofta på så kallade take-or-pay-avtal: kunderna förbinder sig att antingen köpa en minimivolym via ledningen eller betala en fast avgift – ofta indexerad till oljepriset och löpande över omkring ett decennium. Upplägget ger ett jämnt kassaflöde, ungefär som en obligation.
Det har gjort rörledningar till en attraktiv tillgång för utomstående investerare, och oljebolagen i gulfstaterna har de senaste åren gjort en rad sale-and-leaseback-affärer med dem. Bolagen säljer en andel i en rörledning mot en klumpsumma, men behåller operativ kontroll. Affärerna avlastar balansräkningarna och frigör kapital till andra investeringar. Aramco har tagit hem närmare 40 miljarder dollar på det här sättet under de senaste fem åren och vill göra fler affärer av samma slag.
För externa investerare ger investeringarna en stabil årlig avkastning på 6–8 procent. Det har gjort rörledningar till eftertraktade investeringsobjekt bland de allt fler infrastrukturfonderna på den privata kapitalmarknaden. Enligt konsultföretaget McKinsey fyrdubblades fondernas sammanlagda förvaltade kapital under tioårsperioden fram till 2025, till 1 600 miljarder dollar. Den 3 augusti avslutade den amerikanska kapitalförvaltaren KKR kapitalanskaffningen till sin hittills största infrastrukturfond, på totalt 19 miljarder dollar. Förra månaden tecknade KKR, tillsammans med konkurrenterna Blackstone och Brookfield, ett avtal med Kuwaits statliga oljebolag om att förvärva en andel i landets rörledningsnät för 16 miljarder dollar.
Riskprofilen är “mer gynnsam” än inom andra tillgångsslag, säger en av fondernas chefer. Han jämför en attack mot en pipeline som snabbt kan repareras, med motsvarande händelse vid lagringsinfrastruktur eller terminaler, som tar betydligt längre tid att få ordning på. Man kan försäkra sig mot konflikter och andra störningskällor. De stater som vill locka investerare är också i vissa fall beredda att täcka riskerna.
Röda linjer
Men att bygga nya rörledningar är fortfarande svårt. Investmentbanken Goldman Sachs konstaterar i en granskning av nio projekt att byggtiden var i snitt cirka 2,5 år. Längre ledningar kräver dock betydligt fler tillstånd, vilket kan fördröja utbyggnaden. Sådana som korsar landsgränser står inför än större utmaningar.
Under de senaste åren har byggplaner motsvarande omkring 3 500 mil ledningar lagts på is, enligt Global Energy Monitor. Däribland syns den enorma Keystone XL-ledningen mellan Kanada och USA, som stoppades av Bidenadministrationen med hänvisning till miljörisker. På nittiotalet kom Iran, Pakistan och Indien överens om att bygga en gasledning mellan de tre länderna. Indien drog sig ur 2009, och den iransk-pakistanska delen började byggas 2013, men är fortfarande inte färdigställd.
Hur undviker vi allvarliga bromsklossar i den globala ekonomin?
Johan Woxenius, professor i sjöfartens transportekonomi och logistik på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, torde vara rätt person att beskriva vilken betydelse sjöfarten har för den globala handeln och vilka konsekvenser upptrappade hinder i sjötrafiken kan få för Sverige och Europa. Världen Om har frågat honom vad Sverige kan göra för att minska sårbarheten.
Även när de väl byggs kan gränsöverskridande ledningar komma i kläm vid konflikter mellan grannländer. Ett exempel är den irakiska ledningen genom Saudiarabien som stängdes av 1990, under Gulfkriget. En annan ledning, genom Syrien, stängdes 1982 när landet ställde sig på Irans sida i kriget mot Irak.
Trots det kommer pipelines sannolikt att spela en allt viktigare roll i transporten av världens kolväten. Den 20 juli meddelade houthierna, en Iranstödd rebellgrupp i Jemen, att de blockerar sundet Bab al-Mandab i södra Röda havet, där de tankfartyg som fraktar olja från Saudiarabiens öst-västliga pipeline normalt passerar. Aramco började då använda sina fartyg för att transportera oljan från västkusten norrut genom Röda havet, till Sumedledningen och vidare till Medelhavet. Även där börjar kapaciteten vara mer eller mindre slut. Efterfrågan på fler ledningar lär knappast avta.
Översättare: Jesper Sundström
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
