”Västvärldens värderingar är viktiga – men även realismen”

Ur The Economist, By invitation, 4 juli 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Det finns ögonblick i världspolitiken då vi förstår att världen förändras, men ännu inte vet exakt vart den är på väg – de ögonblick då en tidsålder dör och en ny ännu väntar på att födas. Vi lever i ett sådant ögonblick just nu. Tiden efter kalla kriget är över. Den upphörde i och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det som skulle föra oss samman – handel, teknik, energi, information och valutor – sliter oss nu isär.

Det ömsesidiga beroendet ledde inte självklart till fred. Mark­nads­ekonomi ledde inte till frihandel. Frihet innebar inte alltid liberal demokrati. Väst vann det kalla kriget, men misslyckades med att övertyga övriga världen om att ta till sig värderingarna vi kallar universella.

På många sätt är detta vår generations motsvarighet till 1918, 1945 eller 1989. De närmaste åren kommer förmodligen att forma världsordningen, balansen och dynamiken för resten av århundradet, eller åtminstone för årtionden framöver.

Vi kan landa fel, som vi gjorde efter första världskriget, när Nationernas Förbund inte lyckades tygla stormakternas konkurrens och vi hamnade i ett nytt världskrig. Men vi kan också göra mer eller mindre rätt, som efter andra världskriget och med upprättandet av FN. Det bidrog trots allt till att bevara freden mellan det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Dock fick många länder i Östeuropa betala ett fruktansvärt pris, i form av sovjetiskt förtryck och ockupation. Dessutom ledde de proxy- och inbördeskrig, som fördes med kallakrigsideologiska förevändningar, till miljoner dödsfall i Afrika, Asien och på andra platser.

Många, däribland jag själv, trodde att kalla krigets slut skulle inne­­bära historiens slut – att de flesta av världens omkring 200 natio­nal­­­stater skulle gå mot att bli öppna, demokratiska och fria sam­­hällen. Så blev det inte.

Att acceptera verkligheten är en bra utgångspunkt när man utformar politik. Den västerländska dominansens tidsålder, som vi kände den, är över. Frågan är hur den globala maktfördelningen kommer att se ut i framtiden. Vi ser just nu en skiftande balans mellan tre makt­sfärer: det globala väst, det globala öst och det globala syd.

Det globala väst omfattar ungefär 50 stater, mestadels i Nordamerika och Europa, samt Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland. Dessa länder är mer eller mindre demokratiska och faktiskt mer enade än någon gång sedan kalla kriget. De vill bevara nuvarande världsordning eftersom de byggde de institutioner och regler den vilar på. Men på många sätt misslyckas dessa institutioner med att spegla dagens geopolitiska verklighet.

”Att acceptera verkligheten är en bra utgångspunkt när man utformar politik.”

Det globala öst består av 25 länder, under Kinas ledning. Bland anhängarna finns Ryssland, Iran och en grupp stater som tenderar att rösta med dessa i FN. Denna grupp har starka auktoritära drag och vill se ett vingklippt väst. Dess medlemmar suktar efter en världsordning mer i linje med de egna styrelseskicken.

Det globala syd, med cirka 125 länder, är förstås en förenkling givet dess stora mångfald. Där ingår demokratier och mer auktoritära stater från tre olika kontinenter. Länder som Indien, Saudiarabien, Nigeria, Sydafrika och Brasilien har intagit vågmästarroller.

Även om denna tre­dela­de kategorisering av makten är en överdriven förenkling, så hjälper den till att beskriva hur världen förändras. Demografi, teknik och natur­resurser driver på förändringen.

Väst och öst slåss om att vinna sinnen och hjärtan i syd. Anledningen är enkel: de inser att södern kommer att avgöra rikt­ningen för den nya världsordningen.

Det vore ett misstag av väst att tro att syd kommer att röra sig i deras riktning bara på grund av värderingar, eller kraften i frihet och demokrati. Det vore lika fel av öst att tro att stora infrastrukturprojekt och direkt ekonomiskt stöd kan köpa fullt inflytande i syd.

Ytterst handlar det om både värderingar och intressen. Syd kommer att välja och vraka – eftersom de kan. Väst måste börja tänka sig ett globalt system där regler och normer inte bara antas, utan också skapas, av syd.

Exempelvis är det en historisk anomali att inga permanenta platser i FN:s säkerhetsråd går till Afrika, Latinamerika eller Asien bortom Kina. Om väst vill övertyga syd att ställa sig bakom internationella regler och institutioner måste dessa länder ges inflytande där det spelar roll.

Väst har ett val. Vi kan fortsätta tro på illusionen om dominans. Eller så kan vi acceptera förändringen som ett faktum, och börja agera därefter, särskilt gentemot syd.

För att vinna syds förtroende måste väst anamma vad jag kallar värdebaserad realism. Å ena sidan bör väst stödja sig på värderingar de har förespråkat i decennier, som demokrati, mänskliga rättigheter, och internationella institutioner. Å andra sidan måste de förstå att globala utmaningar som klimatförändringar, migration och ekonomisk utveckling inte kan lösas enbart i sällskap med likasinnade stater.

Det handlar inte om att kompromissa med sina värderingar, utan om att inse att man för att nå framsteg måste kompromissa med vissa av sina intressen. Samtidigt handlar det om att respektera andras värderingar och intressen, för det globala samarbetets skull.

Utrikespolitik består av en blandning av värdeomdömen och intressen. Säljer du vapen till ett land som är auktoritärt, men som bekämpar terrorism? Köper du vapen som är avgörande för din säkerhet av ett land som bedriver illegalt krig? Ger du utvecklingsbistånd till ett land som fängslar homosexuella?

Väst anklagas ofta för dubbelmoral. Indiens utrikesminister, S. Jaishankar, gav oss gott om tanke­föda när han konstaterade att ”Europa måste växa ifrån synen att Europas problem är världens problem, medan världens problem inte är Europas problem”. Faktum är att väst kanske skulle vinna på att behandla övriga länder som jämlikar.

Länderna i syd vill inte välja mellan demokrati och autokrati, mellan väst och öst. De drivs av sina egna intressen, och önskar ett förhållande präglat av jämlikhet och ömsesidig respekt. Ett skäl till att öst är en mer övertygande partner för syd, har att göra med systematiska infrastruktur-, finansierings- och utvecklingsprogram som Kina etablerat världen över. Strategin har varit framgångsrik, men inte felfri.

Värdebaserad realism är en bra utgångspunkt om väst vill bli mer lockande för syd. Men detta måste kombineras med att ge syd agens – det vill säga, verklig makt inom de internationella institutioner som ska utgöra grunden för multilateralt ekonomiskt och politiskt samarbete.

Osäkerhet är en del av internationella relationer. Nyckeln är att förstå varför förändringar sker och hur man ska reagera på dem.

Om väst återgår till att agera som förut, med direkt eller indirekt dominans, eller rentav arrogans, förlorar de kampen. En insikt om att syd kommer att vara en viktig del i nästa världsordning kan kanske hjälpa till att bygga såväl värde- som intressebaserade samarbeten för att möta stora, globala utmaningar. Värdebaserad realism ger väst det utrikespolitiska manöverutrymme som behövs i denna nya tid.

Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2024.
Översättare: Elisabet Flodin
Läs fler artiklar från samma nummer här.