El som fredsprojekt?
Att importera el är ur ett ekonomiskt perspektiv logiskt, men geopolitiskt nervpåfrestande.
Ur Economist, 23 januari 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Handel med el över gränserna är rimligt i takt med klimat- och energikrisen. Det största hindret är de geopolitiska riskerna med att förlita sig på andra länder för en så viktig resurs som elektricitet.Genom att bygga ut flera överföringskablar, för att slippa förlita sig på en, skulle man kunna öka elhandel mellan länder för att minska kostnader och energiresurser.
Farvattnen utanför Singapore trafikeras av tankfartyg, containerfartyg, fraktfartyg och andra flytetyg. De transporterar allt från olja till elektronik. Ändå saknas det en råvara på de här fartygen, som stadsstaten Singapore vill ha – el.
Den lilla, rika öns energiförsörjning kommer främst från förbränning av importerad naturgas. Detta trots att man lovat att sänka utsläppen till nettonoll till 2050. Det finns för lite mark för att man ska kunna bygga egna vindkraftparker eller solenergianläggningar. Därför planerar Singapore att skaffa sig tillgång till ren energi på ett annat sätt, via fjärrkablar från grannländerna. Landets regering har gett preliminärt godkännande för sjökablar från Kambodja, Indonesien och Vietnam. Och från Australien, 4 300 kilometer bort. Inom tio år vill Singapore importera en tredjedel av den energi landet förbrukar på det här sättet.
I en tid med ökad geopolitisk oro och spänningar i världshandeln kan det tyckas vansinnigt att göra sig beroende av andra länder för sin elförsörjning – kanske den viktigaste insatsvara i en modern ekonomi. Ändå går vissa länder i den riktningen. EU vill att alla medlemsländer ska kunna importera eller exportera el motsvarande minst 15 procent av den volym som genereras i det egna landet till 2030.
Storbritannien har redan sjökablar som förbinder dem med sex länder. Och bygger fler. Nya kablar i Afrika, som de mellan Kenya, Tanzania och Etiopien, gör det möjligt att dela energi i regionen. Bangladesh började köpa el från Nepal via Indiens nät i november. Malaysia, Laos, Singapore och Thailand har också inlett multilateral handel. Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru avtalade nyligen om ytterligare integration av ländernas elnät, i samma syfte.
Argumenten för de här projekten är enkla. Om länderna kan använda sig av importerad el när efterfrågan är hög eller den egna produktionen är låg slipper de bygga upp reservkapacitet som oftast är överflödig och därmed dyr. Kablarna under Engelska kanalen transporterar oftast energi från Storbritannien till Frankrike under morgonen, eftersom franska konsumenter dröjer sig kvar vid frukosten längre än britterna. Under eftermiddagen är riktningen den motsatta, då britterna slår på vattenkokarna för att brygga sitt te. Tidsskillnaden mellan länderna – en timme – jämnar också ut efterfrågetopparna.
Energihandel kan även hjälpa olika länder att minska koldioxidutsläppen. Tillgången till vind- och solkraft är inte konstant och de nät där de här kraftslagen är viktiga tenderar att ha för låg produktion under molniga dagar och när det inte blåser, och för stor produktion när solen skiner eller vinden viner. Kablar till andra länder hanterar både överskott och underskott. Exporterande länder kan sälja kraft som annars skulle ha gått till spillo och importerande länder får billig, ren energi.
EU:s myndigheter beräknar att fördelarna med att integrera elnäten sammantaget uppgick till 34 miljarder euro om året 2021. Under 2023 omfattades dock endast 2,8 procent av världens el av internationell handel. Utanför Europa ligger utbytet på en mycket låg nivå – främst handlar det om ett fåtal stora vattenkraftsprojekt där el överförs mellan närliggande länder, exempelvis från Paraguay till Brasilien eller från Laos till Thailand.
Tidigare var hindren tekniska, stora mängder el försvann under överföringen, vilket gjorde att export över långa avstånd blev olönsam. I dag är dock högspänningskablarna för överföring av likström oerhört effektiva. Projekt i Brasilien och Kina har visat sig vara livskraftiga på avstånd över tusentals kilometer.
Svårigheterna har istället med geopolitik att göra. Länderna oroar sig för att grannarna kan komma att dra ur kontakten. Om man ska komma överens om och tillämpa regler för energihandel krävs smarta lagstiftare. Också medborgarna oroar sig över att en värdefull nationell resurs förs över till andra länder. Eller tvärtom, att giriga utländska företag utnyttjar lokala konsumenter.
Oron är lätt att förstå. Europa drabbades hårt efter invasionen av Ukraina på grund av beroendet av rysk gas. Ryskt sabotage i Östersjön visar också att sjökablar är sårbara för fientligt inställda regimer. Norrmännen är arga över de kraftigt stigande elpriserna i landet som beror på att det råder elbrist på andra sidan Skagerrak. Och islänningarna frågar sig om det är värt att satsa på vattenkraft och fylla orörda dalgångar med vatten när hela produktionen ändå skulle gå på export.
Ledningar mellan Indien och Pakistan eller mellan Japan och Sydkorea skulle kunna medföra betydande fördelar för samtliga berörda länder, men misstänksamhet från båda sidor gör det osannolikt att sådana projekt kan genomföras inom överskådlig framtid. På samma sätt skulle näten i USA och Mexiko gynnas av att knytas närmare till varandra, men ”oenighet kring regelverket” sätter hinder i vägen, säger Ismael Arciniegas Rueda hos tankesmedjan Rand.
Oron över att andra länder kanske roffar åt sig värdefulla resurser kan ha bidragit till att Malaysia 2021 införde ett förbud mot export av förnybar energi. Ett förbud som hävdes under 2023. ”Alla länder bevakar sina egna intressen, vilket är begripligt”, säger Eugene Toh hos Singapores energimarknadsmyndighet.
Trots att hindren är avskräckande brukar dock energihandel i praktiken vara en framgångshistoria.
Ett exempel är Storbritanniens äldsta ”interconnector”, som den dubbelriktade överföringskabeln till andra länder i Europa kallas. Den har överfört energi fram och tillbaka till Frankrike i nästan 40 år, med enbart korta tekniska avbrott. Handeln har fortsatt även efter Brexit. Storbritannien har byggt ytterligare åtta sådana kablar, med en total kapacitet på nästan 10 GW, motsvarande ungefär en femtedel av landets förbrukning vid topplast. Den kapaciteten vill man nästan fördubbla, till 18 GW till 2032.
National Grid, det bolag som tillsammans med motparter från de berörda länderna äger merparten av Storbritanniens överföringskablar, gjorde en beräkning 2021 att nuvarande och planerade ledningar kan innebära besparingar för de brittiska konsumenterna på 20 miljarder pund till 2045.
Det ger även investerarna ny energi. Den första ledningen som byggdes inom ramen för Storbritanniens nuvarande regelverk går till Belgien. Den byggdes 2019 och var så lönsam under de första fem åren att den slog i en rättsligt bindande taknivå och 185 miljoner pund har fått betalas tillbaka till konsumenterna. Detta har väckt stort intresse på annat håll.
Kapitalförvaltaren Meridiam finansierar en ny kabel som binder samman Storbritannien och Tyskland. Tunneln under Engelska kanalen har inte bara plats för tåg, utan även för kablar. National Grid, vars överföringskabel till Danmark är 765 kilometer lång och därmed den längsta i världen, har även haft planer på en förbindelse mellan Storbritannien och USA.
”Längre avstånd medför större direkta kostnader, men samtidigt minskar sannolikheten för att elnäten i vardera änden har samma väder eller efterfrågemönster. Det ger större potential att utnyttja obalanser”, säger Rebecca Sedler hos National Grid.
En fördel med Storbritanniens överföringskablar är att de ger flexibilitet i en osäker värld. De nät som Storbritannien är anslutet till har olika energimixer. Frankrike förlitar sig på kärnkraft, medan vattenkraft dominerar i Norge.
Det innebär att energiförsörjningen blir mer varierad och därmed mer tillförlitlig. Dessutom importerar Storbritannien normalt mer energi än man exporterar. Men när Europa började fasa ut sig från den ryska gasen och vissa franska kärnkraftverk hade driftstopp under 2022, vände flödet och Storbritannien var under en kort period nettoexportör. I takt med att allt fler vindkraftverk byggs i Nordsjön förväntar sig brittiska lagstiftare att landet ska kunna exportera mycket mer energi och därmed vända flödet på ett mer varaktigt sätt.
Eftersom Europa har visat sig ha potential för fjärranslutningar dras mer ambitiösa projekt i gång. En kabel läggs mellan Grekland och Cypern – en krävande uppgift med tanke på att avståndet är 900 kilometer och Medelhavet är djupt. Andra modeller erbjuder envägsöverföring, som den föreslagna kabeln mellan Marocko och Storbritannien. Företaget bakom kabeln, xLinks, menar att kombinationen av vind nattetid, sol under dagen och batterier vid behov kan tillhandahålla energi både vid baslast och topplast. Sun Cable, det företag som hoppas kunna koppla samman Australien och Singapore, erbjuder en liknande mix över ett ännu längre avstånd.
En annan variant är att bygga anslutningar till flera länder från en havsbaserad vindkraftpark. Det innebär att den energi som produceras kan överföras till den marknad som är mest lönsam i ett visst ögonblick och kablarna kan användas som en överföringskabel mellan olika nät när det inte blåser. Det första projektet av det här slaget finns i Östersjön och förbinder Danmark med Tyskland. Det är redan i drift. Andra projekt planeras i Nordsjön.
Billigare omställning än vad både aktivister och skeptiker tror
De flesta analytiker överskattar efterfrågan på energi och underskattar den tekniska utvecklingen.
Europa är förstås både rikt och ekonomiskt integrerat. Regionen har mäktiga regionala tillsynsmyndigheter som kan utveckla och driva igenom det regelverk som krävs för att koppla samman nationella nät. Näten drivs ofta på olika frekvenser och med olika spänningar och prissystem. De högspänningskablar som krävs har också blivit dyrare när fler projekt konkurrerar om ett begränsat utbud. Men i princip finns det inga skäl till att man inte skulle kunna dra nytta av den här typen av fördelar också i andra delar av världen.
Enligt klimatanalysföretaget TransitionZero skulle exempelvis länderna i Sydostasien kunna spara över 1 000 miljarder kronor till 2040 genom att bygga ut ny överföringskapacitet och överföringskablar motsvarande 230 GW. Västeuropa har också en stabil geopolitisk situation. Det är ingen slump. De europeiska ekonomierna är sammanlänkade i en medveten insats att förhindra konflikter.
Ett ömsesidigt beroende av energihandel skulle på ett liknande sätt kunna hjälpa länder i andra delar av världen att oroa sig mindre för vad grannländerna kan hitta på. Ett annat alternativ är att inte förlita sig på en importkabel, utan att ha flera. Storbritannien har redan en sådan situation och Singapore har liknande planer.
Som vid all annan handel är det gynnsamt för alla parter att sälja energi över gränserna. Att så många länder inte ser den potentialen är upprörande.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Helen Gustafsson
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
