Donald Trump och spionpakten
Kommer presidenten att skada världens mäktigaste underrättelsesamarbete?
Artikel ur The Economist 16 mars 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Tillsammans med allierade har USA:s spioner ingått i ett omfattande nätverk som samarbetat kring spionage och hemliga operationer. Med Trump i Vita huset befarar vissa att den ordningen är hotad.
Den 2 mars anklagade USA:s nationella underrättelsechef Tulsi Gabbard Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för att vara ute efter ett tredje världskrig. Gabbard har en lång historia av konspirationstänkande och pro-ryska åsikter. Tidigare medarbetare beskriver hur hon regelbundet läste och spred propaganda från Kremlinanknuta Russia Today, RT.
Utnämningen av Gabbard har väckt oro både inom amerikansk underrättelsetjänst och hos allierade, men hon är inte den enda stötestenen i USA:s nätverk av underrättelsesamarbeten. Nyligen slutade Trump dela underrättelseinformation med Ukraina under en vecka, för att pressa landet till eftergifter. Han har hotat både med att annektera Kanada och att kasta ut landet ur spionpakten Five Eyes. För stunden fortsätter underrättelseinformation att flöda fritt mellan USA och allierade. Kan det komma att ändras?
USA:s spioner och landets allierade ingår i ett omfattande nätverk. CIA, som ägnar sig åt personbaserad verksamhet, HUMINT har sambandsofficerare hos nästan alla allierade underrättelsetjänster. De samarbetar kring spionage och hemliga operationer.
Foto: National Intelligence
Ett exempel är ett vågat projekt som pågick mellan 1970- och 1990-talet, där CIA och tyska BND i hemlighet samägde en ledande tillverkare av kryptomaskiner, och sålde manipulerade produkter till intet ont anande stater.
Inom signalspaning, SIGINT, är nätverken ännu tätare. Efter andra världskriget grundade USA, Australien, Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland Five Eyes, ett samarbete för data- och kommunikationsavlyssning. Det är världshistoriens mest ambitiösa samverkan för delning och insamling av underrättelseinformation. Tilliten länderna emellan är slående. I sin historik över GCHQ, Storbritanniens signalspaningsmyndighet, beskriver den kanadensiske historikern John Ferris ett ”legendariskt ögonblick” då en amerikan utlånad till GCHQ och en britt utlånad till USA:s motsvarighet NSA, förhandlade med varandra ”å sina nya organisationers vägnar”. En CIA-officer sitter i Storbritanniens gemensamma underrättelsekommitté, som tar fram bedömningar åt premiärministern.
Vissa befarar att denna ordning nu är hotad. Det finns tre möjliga utfall. Ett är att USA stör samarbetet, och kanske verkställer hotet om att kasta ut Kanada ur Five Eyes. Ett annat vore om allierade, av oro för Trumpadministrationens eventuella slapphet med att vårda sina hemligheter, blir återhållsamma eller söker andra samarbeten. Under sin första mandatperiod avslöjade Trump exempelvis israelisk hemlig information för Rysslands utrikesminister. Mest sannolikt är dock ett tredje scenario, att Trumps krig mot den federala byråkratin och politisering av underrättelsetjänsterna skapar kaos och handlingsförlamning i USA:s underrättelseväsen, som spiller över på allierade.
Oron över informationsdelning ser olika ut för HUMINT respektive SIGINT. Banden mellan organisationer som CIA och brittiska MI6 är täta. ”Vi delar mer med varandra än vi kommer att göra med någon annan”, säger MI6-chefen Richard Moore. Organisationerna arbetar enligt en modell där uppdrag går till den bäst lämpade av de två, medan de gemensamt utvecklar underrättelsetekniken.
CIA:s ”Russia House”, enheten som spionerar på Kreml, delar mer med vissa europeiska motsvarigheter än de i sin tur delar med sina egna högsta chefer. Men det finns gränser för intimiteten. Även i kommunikationen med ministrar och andra ledande befattningshavare delas informationen endast i maskad form, namn på och detaljer om personkällor är dolda. När Storbritannien rekryterade KGB-toppen Oleg Gordievskij på 1980-talet, dolde de till en början hans identitet för CIA – vilket ledde till påtaglig irritation.
Företrädare i väst uppger för The Economist att det mesta fungerar som vanligt, för stunden. Men i underrättelsesfären kan arbetet skalas upp eller ned, eller gömmas undan, utifrån politisk oro kring USA:s trovärdighet och eventuella läckor. Marc Polymeropoulos, tidigare chef för CIA:s verksamhet i Europa och Asien, idag verksam vid tankesmedjan Atlantic Council i Washington, beskriver det så här: ”Till syvende och sist har alla underrättelsetjänster om heliga förpliktelser mot sina källor”. Underrättelseorganisationer i väst kommer att censurera sådant de tidigare skulle ha delat med sig av.
Signalspaningsvärlden är annorlunda. Five Eyes är ingen juridisk överenskommelse huggen i sten, det finns inget skriftligt kontrakt på att allierade ska dela varje gnutta information som läckt från Kremls WhatsApp-grupp eller Xi Jinpings smarta wokpanna. Men gemensamma system för insamling och säkra nätverk för att distribuera och bearbeta materialet gör att det finns en mycket högre grad av automatisk delning än i den personbaserade verksamheten.
Bill Bonsall, GCHQ-chef på 1970-talet, menade att tanken på att undanhålla information var farlig: Five Eyes vilar på övertygelsen att ”ingen av parterna håller tillbaka, eller ens fördröjer den information de kan bidra med”. Resultatet har blivit ett informationsflöde som vida överträffar vad något land hade kunnat uppnå på egen hand.
När Nya Zeeland 1984 förbjöd kärnvapenbestyckade och atomdrivna fartyg i landets hamnar och vatten, i praktiken ett tillträdesförbud för USA:s flotta, så uteslöts de till stor del ur Five Eyes fram till 2006, enligt Ferris. Det var ett sällsynt undantag. Under Suezkrisen, när USA och Storbritannien var bittert splittrade i synen på en fransk-engelsk invasion av Egypten, fortsatte signalspaningssamarbetet utan problem.
”Till syvende och sist har alla underrättelsetjänster om heliga förpliktelser mot sina källor.”
Marc Polymeropoulos, tidigare chef för CIA:s verksamhet i Europa och Asien, idag verksam vid tankesmedjan Atlantic Council.
1973 krävde Henry Kissinger, då nationell säkerhetsrådgivare, att USA skulle utesluta Storbritannien på grund av konflikter i Mellanösternpolitiken. ”Jag kastar ut dem”, sa han i enrum. ”Vi behöver bara visa tänderna.” Ferris beskriver hur ”amerikanska NSA avvisade denna order, som skulle ha förstört USA:s signalspaning i Europa och Mellanöstern”. När USA och Kanada låg i konflikt om Irakkriget blev Kanada ”utestängt ur många militär- och underrättelsesamarbeten”, men inte ur Five Eyes.
En före detta brittisk spionchef menar att det i praktiken, med undantag för Nya Zeeland ”som inte bidrar särskilt mycket”, vore omöjligt att ”skära ut” något enskilt land ur Five Eyes utan att sabotera helheten. Oroligheter i ett land tenderar att påverka övriga. När USA har haft inrikes juridiska konflikter kring FISA:s paragraf 702, en lag som rör övervakning i utlandet, har Storbritanniens underrättelseväsen behövt förbereda omfattande anpassningar av sina system, utifall att den amerikanska lagen skulle löpa ut.
Det ömsesidiga beroendet är förstås inte jämlikt. ”Vi har ingen utländsk underrättelsetjänst”, säger Jody Thomas, nationell säkerhetsrådgivare till Kanadas premiärminister Justin Trudeau fram till förra året. Men det finns saker USA skulle gå miste om. Kanada har exempelvis lett signalspaningen i Arktis sedan 1940-talet. Storbritannien har satsat stort på kryptografi. Australiens läge är avgörande för att spåra Kinas aktivitet i Asien.
Att alla förlorar avskräcker dock inte nödvändigtvis Trump, som gladeligen river ned motsvarande ömsesidiga relationer i ekonomin, med sina tullar. ”Det här är en unik situation”, menar Ferris. Tidigare löstes kriser inom Five Eyes eftersom USA:s underrättelseorganisationer förstod värdet av samarbetet. Ferris beskriver hur de ”städade upp i tysthet”, om inte i trots mot sina politiska ledare, så åtminstone på behörigt, byråkratiskt avstånd. I dag är USA:s spioner ”osedvanligt oroliga för framtiden, och osäkra på var motorsågen kommer att hamna”.
Den svingas redan nu. På senare tid har CIA börjat avskeda chefer. Det är än så länge en begränsad utrensning, men den väcker minnen av 1970-talets massavsked. Illavarslande nog var Elon Musk på besök hos NSA den 12 mars, för att träffa myndighetens chef. Musks besparingsmyndighet, DOGE, tycks redan ha orsakat flera säkerhetsläckor. Bland annat har de röjt CIA-infrastruktur och krävt att CIA mejlar listor med nyanställda, inklusive förnamn och initialer, på ett sätt som kan bidra till att de avslöjas av utrikes underrättelsetjänst.
Risken är inte bara att USA:s spionväsende får svårt att stå emot bruket av underrättelseinformation som ett vapen mot allierade, som de förut lyckats göra. Faran är också att de blir distraherade eller vilseledda. FBI-chefen Kash Patel har i åratal försvarat vilda konspirationsteorier. Hans beslut att kapa i myndighetens ledning och fokusera på brott ”bådar illa för USA:s kontraspionage”, menar underrättelseanalytikern Chris Taylor vid Australian Strategic Policy Institute.
För närvarande är tjänstemän i väst bekymrade, men inte panikslagna. ”Alla befintliga informationsflöden flyter på normalt” enligt en källa. ”Jag skulle inte klassa det här som en stor kris inom Five Eyes”, säger Ferris. Inte än i alla fall. Ciaran Martin, tidigare GCHQ-företrädare och chef för organisationens defensiva gren, National Cyber Security Centre, sammanfattade maktförhållandena så här, apropå en diskussion 2021 om huruvida ett självständigt Skottland skulle kunna ansluta till Five Eyes. ”Five Eyes … har nästan ingen formell styrning och väldigt lite informell styrning. I praktiken finns en enda oskriven regel – USA avgör reglerna.”
Världen Om förklarar
Five Eyes är en underrättelseallians mellan Australien, Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och USA. Samarbetet grundades efter andra världskriget och bygger på avlyssning, signalspaning och informationsdelning. Samarbetet är mycket tätt och bygger på ömsesidigt förtroende – länderna delar nästan all insamlad signalunderrättelse med varandra.
1946
Alliansen grundades efter andra världskriget 1946 och formaliserades genom UKUSA-avtalet. USA och Storbritannien är de första medlemmarna.
1948
Kanada blev en formell medlem.
1956
Australien och Nya Zeeland blev officiella medlemmar.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2025. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
