Skulle Putin anfalla Nato?
Ryssland bygger upp sina styrkor och väcker fruktan hos grannarna.
Artikel ur The Economist Briefing 8 maj 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Vissa menar att det handlar inte om ifall Ryssland kommer att anfalla, utan om när de startar nästa krig. Landet jobbar på att öka sin militära styrka med 30–50 procent vid ryska västfronten, enligt underrättelser.
Egert Belitsev, chefen för Estlands gränsstyrkor, kallar det den fria världens utkant. En bro sträcker sig mellan murarna på Hermannsslottet i Narva på den estniska sidan och murarna på Ivangorods fästning i Ryssland. Narvafloden rinner under bron, bubblande av smältande snö. Två jättelika bildskärmar har nyligen satts upp på rysk sida och riktats mot Estland för att streama bilder från paraden på Röda torget i Moskva den 9 maj till minne av segern i andra världskriget. Ljudet av trummor och bilderna på marscherande ryska soldater väcker garanterat oro i Estland, som annekterades 1940 av Stalin och ockuperades av Sovjetunionen från 1944 till 1991.
Provokationer är vardagsmat. Ryssland har låst GPS-signaler i hela regionen, vilket har stört flygtrafik och räddningsoperationer. Förra året tog ryska gränsvakter bort bojarna som markerade gränsen i Narvafloden. Spaningsballonger syns ofta på himlen. Det som kan ses på satellitbilder är mer bekymmersamt. Rysslands baser nära de estniska och finländska gränserna är visserligen tomma, eftersom soldater och materiel har skickats till Ukraina, men nya byggnationer är på gång.
På papperet har Ryssland stora planer. Landet tänker öka sina väpnade styrkor till 1,5 miljoner aktiva soldater, från att ha haft 1,3 miljoner i september i fjol. 2023 förkunnade man att ett nytt förband, 44:e armékåren, ska upprättas i Karelen längs finländska gränsen. De första enheterna ur armékåren sattes in i strid i Ukraina i fjol.
Ryssland utökar också flera brigader till större divisioner. Det kommer att ta åratal innan allt är klart. Men, noterar Litauens underrättelsetjänst, om Ryssland lyckas, kommer det att öka trupperna, utrustningen och vapnen på den ryska västfronten med 30–50 procent. Enligt en färsk dansk underrättelserapport ”har den ryska upprustningen ändrat karaktär under 2024 till en intensifierad militär uppbyggnad”. Målet är att kunna ”slåss på jämna villkor med Natostyrkor”.
En del hävdar att det är givet att Ryssland kommer att anfalla. ”Frågan är bara när de startar nästa krig”, hävdade Kaja Kallas förra året, när hon var Estlands premiärminister. Nu är hon EU:s utrikesminister. Frankrikes president Emmanuel Macron pekade på Rysslands halsbrytande upprustning. ”Hur trovärdigt är det att dagens Ryssland ska stanna vid Ukraina?”, undrade han.
Andra är skeptiska till att de ryska ambitionerna sträcker sig särskilt mycket längre än till floden Dnjepr. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez fnyser åt risken för ett storkrig: ”Faran för oss är inte att Ryssland ska låta sina trupper gå över
Pyrenéerna”. Steve Witkoff, Donald Trumps särskilda sändebud i fredsförhandlingarna med Ryssland, fick frågan om huruvida Ryssland tänkte ”marschera igenom Europa”. Han svarade: ”100 procent nej.”
Underrättelseanalytiker bedömer hot enligt två variabler: avsikt och förmåga. Det finns för närvarande inga specifika uppgifter som tyder på att Ryssland avser att anfalla Nato. Men avsikter är ett vagt begrepp. I sina offentliga tal har Vladimir Putin rättfärdigat sitt erövringskrig mot Ukraina på flera sätt: behov att skydda rysktalande i Donbass, att ”demilitarisera” och ”avnazifiera” Ukraina samt att hålla ett förment fientligt Nato i schack. Vid krigsutbrottet i februari 2022, gav Putin Lenin skulden för att ha raserat det ryska imperiet, och ifrågasatte därmed indirekt inte bara suveräniteten för forna sovjetstater som Ukraina, utan även för sådana som en gång ingick i det imperiet, däribland Finland.
Men för Putin kan krig handla mindre om yttre hot än om att förlänga och försöka legitimera hans egen regim. Under sina 25 år vid makten har han inlett fem krig. Samtliga har börjat med att hans popularitet sviktat; samtliga har slutat med att hans auktoritet har stärkts. I början av kriget var det få ryssar som trodde på Kremls version att Ryssland hotades av väst. Det har sedan dess blivit alltmer accepterat – inte minst eftersom Putins propaganda förstärktes av viss västretorik som skyllde kriget på alla ryssar. Det har alienerat dem som från början sympatiserade med Ukraina och västvärlden.
Även om en majoritet av ryssarna skulle föredra att kriget tog slut, anser de flesta ändå att kriget stärker landets internationella status, visar en undersökning som gjorts av Chicago Council on Global Affairs och Levada-centret i Moskva. Förr prioriterade 60 procent av ryssarna högre levnadsstandard mer än stormaktsstatus. I dag föredrar 55 procent av ryssarna styrkeuppvisning framför hög levnadsstandard. Deras önskan kan komma att infrias. Efter tre års krig sjunker Rysslands ekonomi mot stagnation. Inflationen ligger envist kvar över 10 procent om året, räknat från mars till mars, trots att centralbanken behåller sin referensränta på 21 procent.
Ibland är det förmågan som påverkar avsikten. I en intervju sa Putin nyligen att kriget i Ukraina är kulmen på en långvarig konfrontation med väst. Efter att ha tagit Krim från Ukraina 2014 bromsade han, inte för att han saknade vilja att erövra mer, utan för att han saknade medlen. ”2014 var landet inte redo för en frontalkonfrontation med den samlade västvärlden, vilket vi bevittnar nu.”
Men Putins smak för krig och hans förmåga att genomföra dem är två olika saker. I Ukraina har hans trupper ägnat nio månader åt att utan framgång angripa Pokrovsk, som före kriget hade 70 000 invånare, och förlorat mer än tusen döda och skadade varje dag.
Rysslands armé är oförmögen att klara komplexa operationer och en generation officerare har gått förlorad. Dess flygvapen vågar sig sällan in i Ukraina, utan föredrar att skicka glidbomber från säkert avstånd. Så länge kriget i Ukraina harvar på, har Ryssland inga markstyrkor i reserv för att utgöra ett allvarligt hot mot Nato. Men, påpekar analytikern Konrad Muzyka, även om ett eldupphör undertecknas, skulle det vara svårt för Ryssland att förflytta stora mängder soldater eftersom det skulle ge Ukraina en chans att återerövra mark.
Därför måste Ryssland bygga upp nya stridskrafter. Västliga underrättelsetjänster har granskat hur lång tid det skulle ta. Deras slutsatser skiljer sig mycket åt. USA talar om att Ryssland kan omvandla sin armé ”under nästa årtionde”. Norska underrättelsetjänsten tror på allra minst fem till tio år. Ukrainas bedömning är fem till sju år, Tyskland gissar på fem till åtta år. Estländska agenter verkar minst tillbakalutade och skissar på ett spann på tre till fem år för ny rysk styrkeuppbyggnad, beroende på krigets utveckling, Rysslands ekonomi och om sanktionerna ligger kvar.
Foto: Wilson Center
Dessa tidslinjer beror på en rad faktorer. Ryssland spottar ut ammunition i en häpnadsväckande hastighet – mer än 1 400 ballistiska Iskander-robotar om året, plus 500 kryssningsrobotar av typen Kh-101, enligt ukrainska beräkningar och en färsk rapport från tankesmedjan Royal United Services Institute, RUSI, i London. Men på andra områden är den nuvarande produktionstakten otillräcklig. RUSI noterar att bara 10–15 procent är nya av de 1 500–2 000 stridsvagnar och 3 000 andra bepansrade stridsfordon som produceras årligen. Resten är ombyggda från gamla sovjetiska lager. Dessa kan ta slut 2026 om förlusterna fortsätter i nuvarande takt, påpekar Dara Massicot vid Carnegie Endowment. Rysk vapentillverkning kan ha nått sin topp i år, säger analytikern Muzyka.
Manskap är också en allvarlig bristvara. På kort sikt rekryterar Ryssland omkring 30 000 soldater i månaden, men på lång sikt kommer en krympande och allt äldre befolkning att innebära en utmaning.
Ännu viktigare är dessa styrkors kvalitet. ”Den materiella återhämtningen kommer att vara mycket snabbare och enklare än själva förmågan att använda stridskrafterna”, säger Michael Kofman, som också arbetar för Carnegie Endowment. Rysslands väpnade styrkor har förbättrats dramatiskt på vissa områden, som att upptäcka och slå mot mål med drönare, men deras förmåga att skala upp begränsas av kvaliteten på soldater, officerare och staber.
Kvaliteten i Rysslands styrkor har försvagats av svåra förluster. Västliga företrädare bedömer att ryska militärsjukhus har arbetat på maximal kapacitet sedan slutet av 2024. General Chris Cavoli, Natos högsta befäl i Europa, sa i april att Ryssland hade lidit förluster på uppskattningsvis 790 000 man. Många av dessa dödade eller sårade är de lägre officerare som hade behövts för att leda förbanden i en utvidgad styrka. Begravningsnotiser pekar på att Ryssland mellan 2022 och 2024 förlorade lika många löjtnanter som normalt skulle krävas för att bemanna tio divisioner eller brigader, skriver Dara Massicot.
Foto. U.S Dep. of Defense
En färsk studie från den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation granskar olika sätt för Ryssland att bygga upp sina väpnade styrkor. Under många år före invasionen av Ukraina, strävade ryska ledare efter att bygga en mindre, mer professionell styrka som förlitade sig på teknik och rörlighet. Den modellen ligger nu i papperskorgen. Ryssland återgår till ett äldre, grövre sätt att kriga: ”Kärnan i dessa reformer är inte innovation och teknisk anpassning. Det är snarare en återgång till storskalighet och eldkraft.”
Rysslands förmåga att klara en militär upprustning hämmas också av dess knackiga ekonomi. Förra året lade man enligt officiell statistik 6,7 procent av BNP på försvaret, och prognosen är ökade utgifter i år. Men inte alla dessa pengar kommer att läggas på köp av ny materiel, eftersom siffrorna inkluderar betalningar till skadade soldater och anhöriga till dem som dödats, plus höga löner för att locka fler att skriva på soldatkontrakt.
Ett läger hävdar därför att hotet från Ryssland visserligen är verkligt, men också mer hanterligt än man har trott. De nya förbanden, som 44:e armékåren som ska placeras vid finländska gränsen, är ”Potemkin-enheter”, säger John Foreman, som har varit brittisk försvarsattaché i Kiev och Moskva. När Ryssland hävdade att man hade en miljon man i uniform, så var den korrekta siffran 880 000, minns han.
Dessutom har Natoanslutningen av de nya medlemmarna Sverige och Finland drastiskt försämrat Rysslands ställning vid Natos norra flank. Foreman kallar tanken på att Ryssland skulle kunna frikoppla sig från Ukraina, strukturera om sin armé och ”marschera mot Warszawa” för en ”fullständig fantasi”. Han tvivlar i varje fall på att Ryssland har någon avsikt att anfalla.
En annan skola invänder att Rysslands förmåga att föra krig till stor del beror på vilket slags krig det är. ”Inom en medellång tidsperiod är det osannolikt att Ryssland kan bygga upp förmågan som behövs för ett storskaligt konventionellt krig mot Nato”, uppger Litauens försvarsunderrättelsetjänst. ”Men Ryssland kan utveckla militära förmågor som räcker för att genomföra en begränsad militär aktion mot ett eller flera Natoländer.
Den danska underrättelsetjänsten riktar en liknande varning: det skulle ta fem år för Ryssland att bli redo för ett stort krig som inte inbegriper USA. Men det skulle bara behövas två år att förbereda att ”regionalt krig” mot flera länder i Östersjöområdet, och futtiga sex månader för att kunna utkämpa ett ”lokalt krig” mot ett enskilt grannland.
Foto: Ristokaljurand
Ryssland skulle kunna flytta 50 000 soldater från Ukraina till Leningrads militärområde med minimal påverkan på det nuvarande kriget, säger Estlands försvarsminister Hanno Pevkur. ”Men det skulle avsevärt förändra den ryska arméns styrkeposition nära Estland”, varnar han. ”För en liten lokal konflikt behöver de inte ha tillgång till alla soldater från Ukraina.”
Det finns många förbehåll i dessa scenarier. Danskarna antar att Nato inte skulle rusta ”i samma takt”, en premiss som ser osäkrare ut i dag när europeiska Natoländer – uppskrämda av president Trumps angrepp mot dem – öser pengar över sina militära styrkor. Ett betydligt viktigare antagande är att Ryssland ens skulle kunna få till stånd ett avgränsat krig. Nato har för närvarande framskjutna stridsgrupper i åtta länder, från Estland till Bulgarien, med soldater från 28 olika länder. Amerikanska soldater finns i minst tre av dem. I allt högre grad ”skuggar” Nato Rysslands övningar. Man kontrollerar och matchar ökningar av ryska styrkor nära gränsen; övningen ”Zapad” (Väst) i Ryssland och Belarus senare i år kommer att vara noga övervakad.
För att kunna utkämpa en begränsad konflikt skulle Ryssland behöva utgå från att dessa styrkor stod kvar eller drogs tillbaka – eller att USA i alla fall inte skulle ingripa. Ett antagande som skulle styrkas om amerikanerna avleddes på annat håll, till exempel av ett kinesiskt försök till en invasion eller en blockad av Taiwan. Det skulle absolut jämna ut oddsen.
”Ryssland har (fram till april) lidit förluster på uppskattningsvis 790 000 man.”
General Chris Cavoli, Natos högsta befäl i Europa
Våra beräkningar landar i att även om man tar hänsyn till Rysslands lägre löner, kostnader och en ökad budget, så matchar Putins försvarsutgifter inte insatserna från de europeiska Natoländerna. Men fragmentisering och dubbelarbete gör att åtminstone en del av Europas utgifter är bortkastade.
Än viktigare är att de europeiska styrkorna ser välbeväpnade ut på papper, men skulle få det svårt att rikta in sina långdistansvapen, organisera komplexa luftoperationer, leda stora truppstyrkor och bekämpa ryskt luftförsvar utan amerikansk medverkan. Polen har till exempel mängder av utskjutningsanordningar för långdistansrobotar, men saknar förmåga att hitta mål långt bakom frontlinjerna.
Än så länge agerar de flesta europeiska länderna som om de utgår från att USA, även under Trump, fortsätter med sitt stöd tills Europa har hunnit täta luckorna – en ordnad övergång snarare än ett kaotiskt tillbakadragande.
Om det antagandet stämmer, och om den europeiska upprustningen tar fart – två viktiga ”om” – avskräcker det sannolikt även framöver Ryssland från att vidta några krigshandlingar som skulle kunna utlösa Natos artikel 5 om gemensamt försvar. Men den ryska riskaptiten kan hur som helst växa, inte minst om man bedömer att Trump skulle överse med små överträdelser. ”Ryssland kommer gradvis att bli allt mer benäget att använda militär kraft under kommande år för att utmana eller sätta press på Nato som helhet eller på enskilda Natoländer”, hävdar den danska underrättelsetjänsten.
Det kan handla om relativt små incidenter, som det vågade beslutet att störa amerikanskt, brittiskt och franskt övervakningsflyg på senare år. Men det kan också inbegripa mer ambitiösa försök att destabilisera vad Ryssland ser som perifera territorier, som den norska ön Svalbard, där det kan bli svårare för Natoländerna att tillräckligt snabbt hinna enas och agera. Länder som inte är med i Nato skulle vara ännu enklare byten. En underrättelseman förklarar: ”Om man ser att ryska trupper från Transnistrien går in i Moldavien tror jag det skulle vara en mycket, mycket svår händelse att hantera, och det skulle splittra Nato.”
Nya vägar för rysk krigsekonomi
Putin tror att landets framtid finns i handeln med Kina och Indien. Vad kan gå fel?
Det är alltid svårt att sia om framtida krig. Under kalla kriget missförstod USA och Sovjetunionen regelbundet den andra sidans avsikter och förmågor. I essäsamlingen Watching the Bear, som publicerades av CIA 1991, resonerade den tidigare CIA-analytikern Raymond Garthoff om tendensen på 1950- och 1960-talet, och även under 1970- och 1980-talet, ”att likställa Sovjets ökade strategiska offensiva förmåga med offensiva avsikter”. Han noterade att det sovjetiska tankesättet å andra sidan präglades av ”avsevärda överdrifter av västerländsk stridslystnad och förmåga, inklusive planer på att starta ett krig”.
Men att underskatta risker är också farligt. Risken för ett storkrig nära Sverige förblir låg, uppger landets underrättelsetjänst. Men den varnar samtidigt för att ”en begränsad väpnad attack” mot en Östersjöstat eller ett Natofartyg är fullt möjlig.
”En sådan aktion kan tyckas ofördelaktig ur ett svenskt perspektiv, men det är viktigt att betona att den ryska ledningen fattar beslut som grundas på deras egen logik och bedömning.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2025. Översättare: Johan Erséus
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
