Ur The Economist, 1 maj 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Royal Navys förstörelse av den franska flottan vid Mers el-Kébir i Algeriet i juli 1940 var både Storbritanniens första seger i andra världskriget och den mest motbjudande. Winston Churchill hade bestämt att om inte de franska officerarna sänkte sina fartyg eller förde dem till brittiska eller amerikanska hamnar, måste de förstöras. Om kollaboratörerna i Vichyregimen lämnade över flottan till tyskarna, skulle följderna bli katastrofala. Nära 1400 franska sjömän dog i attacken.
Allies at War
– Tim Bouverie
Foto: Penguin
I sin nya mästerliga bok om krigets diplomatiska historia visar Tim Bouverie att premiärministern hade rätt, både i bedömningen av Vichy och i insikten att en så hänsynslös handling skulle övertyga världen – inte minst det ännu neutrala USA – att Storbritannien var fast beslutet att kriga vidare trots Frankrikes fall.
Franklin Roosevelt skulle senare berätta för sin rådgivare Harry Hopkins, att Churchills agerande gjorde honom säker på att britterna skulle fortsätta kriget, ”i åratal om det behövs” och, skriver Bouverie, ”på egen hand om det behövs”. Det var en viktig korrigering efter de defaitistiska telegrammen från den amerikanske Londonambassadören Joseph Kennedy, en dryg och okunnig Boston-irländare. Två månader senare, i september 1940, gick USA med på att skicka 50 jagare till Storbritannien i utbyte mot lån av brittiskägda armébaser.
I mars 1941 godkände kongressen, på presidentens begäran, Lend-lease-programmet med stöd till britterna som var värt 7 miljarder dollar (cirka 160 miljarder dollar i dag). Lend-lease var ”varken en gärning av ren osjälviskhet … eller ett sätt att beröva Storbritannien dess resurser”, påpekar Bouverie, men policyn ”kom att ge ett ovärderligt bidrag till en allierad seger”.
Lend-lease utvidgades till Sovjetunionen i juni sedan Adolf Hitler hade vänt sig mot sin tidigare allierade. Men det var inte förrän efter Japans anfall mot Pearl Harbor i december, och Hitlers krigsförklaring fyra dagar senare, som USA anslöt till Storbritannien och Sovjetunionen som medstridande.
Bouveries berättelse om den osannolika alliansen mellan ”de tre stora” – Roosevelt, Churchill och Stalin – är välkänd, men fullproppad av nya detaljer och skvallriga anekdoter. Hans bedömning av deras beslutsfattande är klok och rättvis. Varje ledare hade olika prioriteringar och mål. Churchill var fast besluten att rädda det brittiska imperiet genom att befästa en ”särskild relation” med det antikolonialistiska USA. Churchill och Roosevelt hoppades på ett Europa med demokratiska och suveräna stater. Stalin var inställd på att underkuva länderna i östra och centrala Europa.
Att de lyckades samarbeta och besegra sin gemensamma fiende var anmärkningsvärt, och hängde på att de fick genuin respekt för varandra. Till och med den cyniske Stalin hävdade 1944 att ”alliansen … inte är baserad på vanliga, övergående överväganden utan på vitala och bestående intressen”.
Kanske kände Stalin att han kunde säga så eftersom han var så skicklig på att hantera Roosevelt, som bara hade ytliga kunskaper om bolsjevismen. Under de tre ledarnas första möte i Teheran 1943, föreslog Stalin att ”50 000, kanske 100 000” tyska officerare skulle skjutas i slutet av kriget. Churchill förklarade förskräckt att han hellre ”skulle föras ut i trädgården här och nu och själv bli skjuten”.
Roosevelt skrattade bort det genom att föreslå kompromissantalet 49 000. Men skämtet gick ut över Churchill.
Därefter lutade sig Roosevelt mer mot Stalin än mot Churchill, och började även tro att Sovjetunionen skulle bli USA:s viktigaste partner efter kriget. Churchill beklagade efter Teheran att Storbritannien var ”en stackars åsna” bredvid ”den stora ryska björnen” och ”den väldiga amerikanska elefanten”.
Nästan det enda som Stalin inte lyckades få från de allierade var öppnandet av en andra front 1942 eller 1943 för att minska trycket på Röda armén. Tim Bouverie tror att Churchills främsta insats var att han lyckades övertala presidenten att ignorera önskemålen från dennes egna militärrådgivare och vänta till 1944. Därigenom avvärjde han en massaker på stränderna i norra Frankrike.
Men även den förseningen spelade Stalin i händerna. Så kraftig var Röda arméns framfart i slutet av 1944, att USA och Storbritannien hade behövt gå i krig mot Sovjet för att hindra Stalin från att tvärs igenom Europa upprätta det som Churchill senare kallade ”en järnridå”.
Oavsett dessa slitningar fanns det stora förhoppningar om att den stora alliansen skulle bestå efter kriget. ”Vi verkade vara vänner”, sa Churchill efter Jaltakonferensen 1945. Men som författaren noterar, var alliansen trots alla framgångar ”genomsyrad av lögner, misstankar, hemligheter och gräl”.
Britterna, amerikanerna och ryssarna var antingen ideologiska motståndare eller imperialistiska rivaler. De gick ihop för att besegra en gemensam fiende. Var och en bidrog med sina styrkor: Storbritannien hade strategiska insikter, USA hade industriella muskler och Sovjetunionen hade storskalig militär förmåga och offervilja. Att de efteråt återgick till utgångsläget borde inte ha förvånat någon.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2025. Översättare: Johan Erséus
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
