Dollardiplomati när Ryssland vill in i värmen
Kreml lovar Trumpadministrationen affärer till ett värde av 12 000 miljarder dollar för att komma in i värmen. Men Kina står först på tur för lukrativa avtal.
Under det senaste året har det förts två parallella samtal om att få ett slut på kriget i Ukraina. De USA-ledda förhandlingarna med Ryssland har gett förslag efter förslag, men inget avtal om territorium eller säkerhetsgarantier. Under tiden har andra sändebud från Kreml och Vita huset diskuterat affärer. Volodymyr Zelenskyj uppger, med hänvisning till ukrainsk underrättelsetjänst, att Ryssland har lovat USA affärer värda 12 000 miljarder dollar i utbyte mot sanktionslättnader. Enligt en källa är man redan överens om ett paket. I Europa ökar farhågorna om att Trump kan tvinga Ukraina till förödande eftergifter i juni – hans senaste deadline för fred – i jakten på gyllene möjligheter i Ryssland.
Ur The Economist, 17 februari 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Ryssland lockar USA med gigantiska affärsmöjligheter i utbyte mot sanktionslättnader och fred i Ukraina. Men löften om vinster på tusentals miljarder är kraftigt överdrivna. Dessutom står Kina först i kön.
Under det senaste året har det förts två parallella samtal om att få ett slut på kriget i Ukraina. De USA-ledda förhandlingarna med Ryssland har gett förslag efter förslag, men inget avtal om territorium eller säkerhetsgarantier. Under tiden har andra sändebud från Kreml och Vita huset diskuterat affärer. Volodymyr Zelenskyj uppger, med hänvisning till ukrainsk underrättelsetjänst, att Ryssland har lovat USA affärer värda 12 000 miljarder dollar i utbyte mot sanktionslättnader. Enligt en källa är man redan överens om ett paket. I Europa ökar farhågorna om att Trump kan tvinga Ukraina till förödande eftergifter i juni – hans senaste deadline för fred – i jakten på gyllene möjligheter i Ryssland.
Löften om rikedomar har länge varit kärnan i Putins strategi. Innan hans möte med Trump i augusti erfar the The Economist att det togs fram ett PM för Rysslands nationella säkerhetsråd som förklarade hur man skulle sälja in ”den största dealen” till Trump. Sedan april förra året har Kirill Dmitrijev, förvaltare för en av Rysslands statliga fonder, träffat Steve Witkoff, Trumps särskilda sändebud, minst nio gånger.
Personer nära familjen Trump har fört samtal om att förvärva andelar i ryska energitillgångar. USA har erbjudits affärer inom olja och gas i Arktis, gruvor med sällsynta jordartsmetaller, ett kärnkraftsdrivet datacenter och en tunnel under Berings sund. Båda sidor kan dra nytta av detta. Ryssland plågas av låga oljepriser (i februari 2026, red anm.) och skärpta sanktioner. Trump vill se resultat i tid till mellanårsvalet i november.
Tanken på att USA skulle ha 12 000 miljarder dollar att tjäna – motsvarande sex gånger den ryska ekonomins årliga produktion – är helt klart en överdrift som syftar till att behaga Trump. Vad kan den verkliga vinningen vid en fred då tänkas bli? För att skilja fakta från försåt diskuterade vi saken med dussintals tidigare tjänstemän, underrättelseexperter, chefer i energibranschen och insatta källor i affärsvärlden. Optimister menar att Rysslands billiga energi, viktiga mineraltillgångar och 145 miljoner konsumenter skulle kunna betyda enormt mycket för företag i väst. Vi bedömer dock att det som faktiskt finns är en bråkdel av vad Kreml påstår. Dessutom står Kina före USA i kön till utdelningen.
Sanktionerna kan tyckas ha dämpat västliga företags entusiasm för Ryssland, men tittar man närmare finns ännu många intresserade. Källor uppger att västerländska oljebolag träffade tidigare ryska partners under energikonferensen ADIPEC i Abu Dhabi i november. Många amerikanska jurister arbetade övertid förra sommaren, efter att Trump pressat Ukraina till nya förhandlingar, för att undersöka möjliga scenarier vid sanktionslättnader, säger Patrick Lord på konsultföretaget Risk Advisory. Mycket av förberedelserna är med andra ord redan gjorda.
Den ryska grenen av den amerikanska handelskammaren håller fortfarande regelbundna evenemang om allt från livsmedel och konsumentvaror till skatter och personalfrågor. Minst fem amerikanska företag som lämnat Ryssland, däribland Apple och McDonald’s, har nyligen registrerat nya ryska varumärken. The Economist erfar att Putin, när han träffade Trump förra året, erbjöd sig att återlämna tillgångar till ett värde av 5 miljarder dollar som Ryssland beslagtagit från oljebolaget ExxonMobil 2022. ”Kirill Dmitrijev har i huvudsak varit framgångsrik i sina ansträngningar att väcka aptiten hos amerikanska företag”, menar Charles Hecker vid tankesmedjan RUSI i London.
Före 2022 var de västerländska företag verksamma i Ryssland till stor del europeiska snarare än amerikanska. Nu hoppas USA att deras företag ska kunna dra fördel av att släppa in Ryssland i värmen. Tre saker hägrar: en handelsboom, tillgång till låsta tillgångar och chansen att utvinna naturresurser.
Vi kan börja med handeln. 2021, när EU ännu gjorde affärer med Ryssland, uppgick EU:s försäljning av varor till 90 miljarder euro (106 miljarder dollar). I det ingick maskiner och transportutrustning till ett värde av 40 miljarder euro, varav en stor del till Rysslands gruv-, olje- och gasindustri. Andra stora kategorier var kemikalier (20 miljarder euro) och tillverkade varor (9 miljarder euro), t.ex. hushållsapparater och vetenskaplig utrustning. Rysslands varuimport från USA uppgick vid samma tid till ynka 6 miljarder dollar – men om Trump och Putin sluter ett fredsavtal kan amerikanska företag mycket väl komma att ta en större andel av Rysslands affärer.
Råvaruhandlare kan också vinna på en återöppning. Rysk export av energi, livsmedel och metaller hanteras nu av obskyra mäklare, ”skuggtankfartyg” och statsstödda försäkringsbolag som kringgår sanktioner. Men systemet är dyrt att driva och Ryssland skulle uppskatta den finansiering västerländska handlare kan erbjuda. Om sanktionerna faller kan de få chansen att skörda logistikavgifter, finansieringsavgifter och handelsvinster från handeln, som uppgår till cirka 300 miljarder dollar årligen. ”Ryssland är världens största veteexportör”, konstaterar en amerikansk handlare. ”Vi vill vara en del av det.”
Ytterligare en vinst kan vänta de amerikanska företag som verkade i Ryssland före kriget – och de som kan ta över tidigare europeiskdominerade nischer. Vissa lämnade aldrig landet. Kyiv School of Economics (KSE) uppskattar att 324 amerikanska företag, från keramiktillverkaren Allied Mineral Products till veterinärläkemedelsföretaget Zoetis, fortfarande är verksamma i Ryssland. Deras sammanlagda vinster är dock små och uppgick till några få miljarder dollar 2023. Dock har vinsterna samlats i ryska konton och skulle kunna tas hem om kapitalrestriktionerna och sanktionerna hävdes.
Samtidigt kan de västerländska företag som lämnat komma tillbaka. KSE räknar upp fler än 1 500, varav många inom finans, elektronik och konsumentvaror. Många sålde sina ryska tillgångar med kraftig rabatt till lokala partners; vissa försäljningskontrakt gav västerländska företag möjlighet att återköpa tillgångarna efter kriget. I diskussioner med USA har ryska tjänstemän föreslagit att även företag utan sådana kontrakt kan få chansen att köpa tillbaka tillgångar – som dock senast värderats till totalt endast 60 miljarder dollar.
Dessutom kan amerikanska företag inte hoppas på mycket försäljning till ryssarna. Landets ekonomi producerar årligen till ett värde av 2,2 miljarder dollar – mindre än Italien – och dess medelklass krymper. KSE uppskattar att den totala årliga vinsten 2021 för de 1 500 utländska företag som verkar i Ryssland och vars intäkter de spårar, uppgick till endast 18 miljarder dollar, av intäkter på cirka 300 miljarder dollar.
Det som mest lockar Trumps sändebud är därför potentialen för amerikanska företag att ta andelar i megaprojekt som skulle kunna stöpa om världens råvarumarknader. I PM:et till Rysslands nationella säkerhetsråd beskrivs landets ”skattkista av arktiska och nordliga resurser” som ”ett dussintal statliga och privata fonder från USA och andra för närvarande fientliga länder” skyndsamt vill ta del av. ”Alla”, tillägger man, ”kommer att tjäna mycket pengar”. Naturligtvis skulle ”presidenterna Putin och Trump potentiellt kunna få Nobelpris”.
Där kan det finnas verkligt stora vinster. De flesta av Rysslands oljefält är gamla och kraftigt utarmade, och för att förhindra att produktionen minskar behöver landet stor tillförsel av utländsk teknik, arbetskraft och kapital. Det kan ge en skifferrevolution i västra Sibirien, där det tros finnas 12 miljarder fat utvinningsbar olja och gas, menar Artjom Abramov vid konsultföretaget Rystad Energy. Det motsvarar ungefär sju års råoljeproduktion i Permian, USA:s största skifferbassäng.
Ryska Arktis har än mer outnyttjad potential. Med tillräckliga investeringar och ett oljepris på nära 100 dollar per fat, menar Rystad att regionen kan ha närmare 50 miljarder exploaterbara fat från och med 2030-talet. I centrum för denna satsning står projektet Vostok Oil, som kräver 15 nya städer, 3 flygplatser och 3 500 km kraftledningar, till en beräknad kostnad av 160 miljarder dollar, och drivs av Rosneft, Rysslands största energibolag. Satsningen har försenats av sanktioner, men Rosneft hävdar att den kan producera upp till 2 miljoner fat olja per dag från och med 2030 – motsvarande 2 procent av dagens världsproduktion.
I Rysslands nordligaste delar tros det dessutom finnas 29 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller, motsvarande 74 års global produktion. För att utvinna dem utvecklar landet Angara-Jenisej-dalen, en sibirisk bearbetningsknutpunkt värd 9 miljarder dollar, under ledning av Sergej Sjojgu, chef för det ryska säkerhetsrådet. Ryssland hoppas att en särskild ekonomisk zon, nya infrastrukturförbindelser och skattelättnader ska lyfta landets andel av den globala utvinningen av sällsynta jordartsmetaller från 1,3 procent i dag till 10 procent 2030. Där kan det ingå ”tunga” sällsynta jordartsmetaller, de mest sällsynta och värdefulla.
Vita huset, angeläget om att få slut på kriget i Ukraina och berika amerikanerna, kan knappast bortse från lockelserna i ett sådant prospekt. Men hur stor skulle fredsvinsten egentligen bli?
Att befria den ryska ekonomin från sanktioner är lättare sagt än gjort. Västländerna har infört närmare 23 000 sanktioner mot Ryssland under de senaste åren. Trumps penna kan stryka några av dem. Men lyftandet av många andra, inklusive de flesta som rör banker och energiprojekt, skulle kräva godkännande av en kongress med många Rysslandshökar. Underrättelsepersoner och diplomater ser Europa som väldigt ovilligt till sanktionslättnader. Och historien tyder på att kvardröjande osäkerhet skulle avskräcka multinationella företag. Väldigt få återvände till Iran efter att de viktigaste sanktionerna mot landet hävdes 2016, trots påstötningar från europeiska stater.
Kanske skulle Trump lyckas övertyga andra om att ge Ryssland en chans. Men han har begränsad makt över hur landet sköter sina inre angelägenheter. Redan före kriget var utländska företag i Ryssland ofta bara ett felsteg bort från politiskt motiverade bestraffningar. Situationen är ännu mer komplicerad nu, menar John Kennedy, före detta brittisk handelstjänsteman i dag verksam vid tankesmedjan RAND Europe. Skattmasen är rovgirig, domstolarna är korrupta och kontrakten är värdelösa. The Economist erfar att det ryska företag som köpte McDonald’s lokala franchise, där det finns en option på återköp, kommer att kräva extra betalt innan något sådant kommer på fråga.
Dessutom skulle ett fredsavtal som innebär ett demoraliserat och försvarslöst Ukraina uppmuntra Putin att invadera igen – vilket innebär att sanktionerna slår till på nytt. Kapitalrestriktionerna återvänder och det militärindustriella komplexet tränger ut andra sektorer. Företag från väst skulle då vara tillbaka på ruta ett, eller värre än så.
Abdullajev
En ytterligare komplikation är att många nischer som övergavs av västländerna 2022 sedan dess har tagits över av företag från Asien, Turkiet och andra delar av världen. 2024 stod Kina för 62 procent av den ryska varuimporten, en ökning från 25 procent före kriget. Motorvägen som förbinder Moskvas huvudflygplats med stadskärnan kantades en gång i tiden av europeiska och japanska bilhandlare, men i dag är de kinesiska. Rysslands ”gränslösa vänskap” med Kina, lika ojämlik som den är obegränsad, har lett till att 30 procent av Rysslands handel sker i yuan.
Ryssland översvämmas också av ”parallellimport” av västerländska varor, illegalt vidaresålda från gulfstaterna och Kina, vilket gör det svårt för nyetableringar. iPhones kostar mindre i Moskva än i London, konstaterar Nabi Abdullajev vid konsultföretaget Control Risks. När inflation och arbetslöshet stiger kraftigt efter kriget, finns föga incitament för Kreml att motverka svarta marknader.
Inom vetenskap och teknik efterlyser den ryska staten mer autonomi, inte mer öppenhet. Inhemska advokater, revisorer och adjunkter – ofta med examen från amerikanska eller brittiska universitet – har ersatt västerlänningar, menar Thane Gustafson vid Georgetown University. Även inom resursutvinning kan statliga jättar visa sig ovilliga att dela med sig av krympande vinster. Ett ”superöverflöd” av olja i år och nästa år kan pressa ned det globala råoljepriset till omkring 55 dollar per fat, en tredjedel av vad det var när samriskprojekten mellan ryska och västerländska företag nådde sin kulmen i början av 2010-talet. Överskott av flytande naturgas kommer också att minska exportörernas vinster.
De megaprojekt där Ryssland behöver västvärldens hjälp lider av svårigheter. De flesta undersökningar av Arktis mineralrikedomar gjordes på Sovjettiden, hur mycket som kan utvinnas på lönsamt sätt är oklart. ”På sätt och vis är Rosnefts ord allt vi har att gå på”, menarJohn Gawthrop vid prisbedömningsföretaget Argus Media. Att bygga vägar, järnvägar och hamnar är kostsamt och riskabelt, särskilt i de nordligaste delarna av landet.
Att frakta olja från Vostok skulle kräva cirka 50 isklassade tankfartyg, men det finns bara ett, konstaterar Craig Kennedy vid Harvard University. Vissa oljeblock som ingår i projekten överlappar med licenser som innehas av andra ryska företag eller statliga organ, vilket skapar en snårskog av juridiska och politiska risker. Innan det brittiska oljebolaget BP sålde sin andel i ett lokalt samriskbolag till Rosneft 2013, lade man många år på konflikt med sina ryska partners.
Kan Exxon Mobil, som i början av 2010-talet avtalade med Rosneft om att investera 500 miljarder dollar i Rysslands arktiska områden, Svarta havet och skifferbassänger, vara öppna för nya samtal med sin tidigare partner igen? (Exxon avvecklade sin ryska verksamhet efter 2014, då Rysslands övertagande av Krim utlöste sanktioner från väst.) Om så sker, är det osannolikt att man satsar för mycket. Riskerna med att binda upp enorma summor i Ryssland i årtionden – när ingen vet om eldupphöret håller en månad – har ökat. Och vinsterna är mindre, i en tid då det finns stora möjligheter till offshoreutvinning på andra håll.
Rysslands dröm om sällsynta jordartsmetaller står inför samma praktiska utmaningar som andra arktiska satsningar, och en därtill. Kina, som nära nog har globalt monopol på gruvdrift och bearbetning av sällsynta jordartsmetaller, håller hårt i den kunskap som krävs för att utvinna och förädla sådan malm. Hittills har man varit ovilliga att dela med sig av kunskapen till Ryssland, som skulle kunna bli en rival eller läcka hemligheter.
Allt detta tyder på att så länge Putin sitter vid makten är potentialen för ett nytt Eldorado i Ryssland liten. Anta att den ryska importen återgick till 2021 års nivåer, med USA svarande för osannolika 50 procent av detta (190 miljarder dollar per år). Anta sedan att de totala intäkterna för alla utländska företag i Ryssland återhämtade sig på liknande sätt, och att amerikanska företag tog hälften av dessa också (150 miljarder dollar). Det skulle ändå bara uppgå till årliga flöden (inte vinster) på 340 miljarder dollar.
Det är utomordentligt osannolikt att ens sådana flöden skulle kunna hålla i sig under de decennier som krävs för att de ska uppgå till något i närheten av Kremls löfte om 12 miljarder dollar. Att amerikanska företag skulle kunna utvinna resurser till ett värde av tusentals miljarder dollar från ryska Arktis framstår också högst osannolikt.
Personer med nära band till Vita huset kan ändå säkra lukrativa avtal för egen del. En källa i Washington uppger att vissa har talat med Kremls sändebud om styrelseplatser i ryska företag. Nya fastighetsprojekt och hyror från allmännyttiga tillgångar som pipelines skulle kunna fylla fler fickor. Dmitriev har tidigare gjort sådana försök att påverka amerikanska tjänstemän. I en rapport om ryskt spionage från 2020, framtagen av den amerikanska senatens underrättelseutskott, finns 152 hänvisningar till honom, mestadels rörande påverkansförsök mot personer som står Trump nära.
Om Vita huset sväljer betet, kommer resten av USA att vänta förgäves på vinsterna, medan de politiska kostnaderna stiger. Hökarna i kongressen skulle avsky om ett återöppnat Ryssland började belöna sina allierade, i synnerhet Kina. Mer handel, finansiering och investeringar skulle på sikt göra det möjligt för Rysslands ekonomi att återhämta sig och bana väg för nästa krig. En president med USA:s intressen för ögonen hade spänt blicken i Putin, vänt på klacken, och lämnat hans tolvtusenmiljarders-erbjudande därhän.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
