På listan över tänkbara nyord i engelskan fanns under 2025 bland annat ”AI-skräp”, ”parasociala relationer” och ”provocerande klickbete”. 2026 har nyss börjat, men det finns redan en topptippad kandidat som kan kvala in som ett populärt slagord, åtminstone bland opinionsundersökare och valstrateger: ”kostnadschocken”.
Ur The Economist, 30 december 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Löner har de facto stigit mer än priser, men tjänster och bostäder upplevs som dyra. Risken är att politiker misstolkar problemen och inför åtgärder som tullar och prisregleringar som driver upp inflationen.
På listan över tänkbara nyord i engelskan fanns under 2025 bland annat ”AI-skräp”, ”parasociala relationer” och ”provocerande klickbete”. 2026 har nyss börjat, men det finns redan en topptippad kandidat som kan kvala in som ett populärt slagord, åtminstone bland opinionsundersökare och valstrateger: ”kostnadschocken”.
Demokraterna i USA tycks nu ha hittat en angreppspunkt på Maga-rörelsen. De lär använda den flitigt fram till mellanårsvalet i november. I Europa kommer man sällan på egna slogans av det här slaget, utan återanvänder amerikanska termer. Därför pratar man nu om en levnadskostnadskris. På båda sidor Atlanten råder enighet om att prisnivåerna är orimliga. Men stämmer det verkligen?
”Kostnadschock” är ett vagt begrepp som kan betyda lite vad som helst. Marie Antoinette-strategin – att uppmana människor att sluta klaga och vara nöjda med det de har – fungerar dåligt. Inte minst med tanke på att regimen i Vita huset alltmer börjar påminna om den i Versailles.
Väljarna önskar sig dock till synes oförenliga saker: låga priser när de handlar, höga löner i lönekuvertet, få invandrare, men gott om billig arbetskraft, stigande bostadspriser om de äger sitt hus, men lägre prisnivåer när deras barn ska köpa bostad.
I framgångsrika ekonomier är den här typen av motsättningar vanliga. Politiker som vill vinna val satsar på frågor som ger utslag i opinionsundersökningar. ”Kostnadschock”-narrativet kan leda till att väljarna skyller de höga priserna på sittande politiker. Det är inte ett problem i sig. Men om man ställer fel diagnos på problemet ökar risken för att politikerna i stället fattar skadliga beslut.
I diskussionen om de höga priserna blandas påhittade problem med verkliga problem. Låt oss börja med de inbillade problemen. Konsumenterna är känsliga för priset på varor de köper ofta. Fyra liter mjölk kostade tre dollar i amerikanska butiker i januari 2019. I dag kostar samma volym fyra dollar.
Också i Europa har livsmedelspriserna stigit kraftigt, liksom energipriserna. Men lönerna ökar snabbare än priserna, i alla lönelägen, på båda sidor av Atlanten. Med det perspektivet finns det ingen ”kostnadschock”. Dessutom vore det knappast önskvärt om priserna skulle falla tillbaka till 2019 års nivåer. Hade det varit målet borde politikerna försöka göra som Grekland gjorde när landet drabbades av depression och deflation i kölvattnet av statsskuldskrisen.
”Kostnadschock”-narrativet handlar dock om mer än bara priset på mjölk eller el. När samhällen blir rikare läggs en mindre andel av konsumtionen på varor samtidigt som konsumtionen av tjänster ökar. 1946, Donald Trumps födelseår, svarade varor för 60 procent av de amerikanska hushållens konsumtion. Nu ligger andelen under 40 procent, medan konsumtionen av tjänster har ökat. Många har glömt hur länge deras föräldrar en gång i tiden behövde spara för att kunna köpa en tv-apparat. Därför tänker de inte på att de globaliserade leverantörskedjorna har gjort varor så mycket bättre och billigare.
Samtidigt blir de chockade över hur dyrt det är att klippa sig. För att inte tala om vad tandläkaren kostar. Även om både varor och tjänster ingår i inflationssiffrorna, har tjänstesektorn ännu inte påverkats av de enorma produktivitetsvinster som gjorts inom tillverkningsindustrin. I euroområdet tar sig priskrisen inom tjänstesektorn andra uttryck. Eftersom priserna på tjänster som hälso- och sjukvård och hyra är hårt reglerade, handlar problemet mer om tillgång än om pris. Det bristande utbudet hanteras genom olika kösystem, vilket inte heller uppfattas som positivt.
Det här är det första av de konkreta prisproblemen. Det andra handlar om att även om reallönerna faktiskt har stigit, har de inte ökat i samma takt som tillgångarna har gjort. I USA ligger förmögenheternas storlek i förhållande till BNP nära rekordhöga nivåer. Ett sätt att förstå vilka konsekvenser detta får, är att tänka sig två personer som tjänar lika mycket och har löner på en nivå som gör att de hör till de 10 procent av löntagarna som är mest välbetalda. De har en levnadsstandard som skulle göra tidiga industrikapitalister eller kungar från andra epoker gröna av avund.
Tänk dig sedan att en av de här personerna också ärvde en miljon dollar för tio år sedan. Om den här personen hade placerat pengarna i aktier i något av bolagen i S&P 500, hade han eller hon i dag varit god för 4 miljoner dollar. När de här två exempelpersonerna vill köpa en bil eller en telefon uppstår inga problem. Ford eller Apple kan tillverka ytterligare en enhet och sälja den till samma pris. Men när de vill köpa så kallade positionsvaror, som en lägenhet i San Francisco med trevlig utsikt, skapas en konkurrenssituation. En av dem kommer att uppleva situationen som en kostnadskris.
I grunden är det här ett välståndsproblem och inte något tecken på stagnation. För politiker är sådana problem svåra att lösa. Om man vill pressa ned priserna på bostäder och energi måste staten göra det enklare att bygga fler bostäder och vindkraftparker. Nästan alla är för sådana projekt, men helst inte där man själv bor. Priserna på tjänster i USA är uppblåsta av absurda regler kring yrkeslicenser, som försvaras med näbbar och klor av alla, från licensierade florister till frisörer. Lägre tullar skulle dämpa inflationen, men företag som skyddas av tullar vill gärna behålla dem.
Då blir det svårt att genomdriva rimliga politiska reformer. Och i ett klimat där fria marknader och internationell handel står lågt i kurs, blir det ännu tuffare. Risken är att politiker börjar famla efter halvdana lösningar – som prisregleringar – vilket förvärrar situationen. 2026 kommer den amerikanska ekonomin att få en ekonomisk injektion i form av skattesänkningar och den amerikanska centralbanken kommer att vara politiskt pressad att sänka räntorna.
Foto: Department of Defense US
President Trump planerar att skicka ut checkar på 2 000 dollar till skattebetalarna. De finansieras av intäkter från tullar. Det är svårt att hitta en kombination av åtgärder som på ett lika tydligt sätt leder till högre priser: först inför man nya skatter på importvaror och sedan ger man människor gratis pengar att handla med. Kanske krävs det en påminnelse om de ekonomiska lärdomarna från 1970-talet, då Richard Nixon införde prisregleringar – för att sedan överge dem. En sådan situation kan bli tuff.
När ekonomiska narrativ får fäste, kan de vara svåra att påverka. Under det senaste decenniet har det hävdats att den amerikanska samhällseliten lämnade industriarbetarna åt sitt öde. Det ledde till ett populistiskt uppror. Siffrorna visar att narrativet är falskt: 2016 steg reallönerna för arbetare utan collegeutbildning, alltså under Donald Trumps första mandatperiod. De har fortsatt att stiga sedan dess. Ändå har detta narrativ använts som grund för en hel rad skadliga politiska åtgärder. Kostnadskrisen kan bli ett sådant narrativ, som om det upprepas tillräckligt ofta anses vara sant – även om fakta pekar i en annan riktning. Den upplevda krisen blir därmed en återvändsgränd.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
