Ryssar har numera svårt att blunda för kriget
Fyra års strider märks allt mer i den ryska vardagen.
En medelålders, kamouflageklädd man kliver på en buss i centrala Moskva. I handen håller han en plastpåse med en flaska vodka och en burk öl. Lätt svajande, med dimmig blick dricker han ur burk och flaska om vartannat. Han blickar ut över de andra passagerarna och säger, utan att rikta sig till någon: ”Håller uppe försvaret. Håller uppe försvaret”. Medresenärerna vänder bort blicken. De vill helst undvika ögonkontakt med den som medverkar i Rysslands ”militära specialoperation” i Ukraina.

Ur The Economist, 19 februari 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Drygt fyra år efter invasionen präglar kriget allt mer vardagen i Ryssland: störda transporter och nätverk, censur, ekonomisk snedvridning och social oro.
En medelålders, kamouflageklädd man kliver på en buss i centrala Moskva. I handen håller han en plastpåse med en flaska vodka och en burk öl. Lätt svajande, med dimmig blick dricker han ur burk och flaska om vartannat. Han blickar ut över de andra passagerarna och säger, utan att rikta sig till någon: ”Håller uppe försvaret. Håller uppe försvaret”. Medresenärerna vänder bort blicken. De vill helst undvika ögonkontakt med den som medverkar i Rysslands ”militära specialoperation” i Ukraina.
Krigets fyraårsdag har nu passerat, och många ryssar försöker strunta i det, men det blir allt svårare. Det finns inga tecken på ett nära förestående sammanbrott, vare sig politiskt eller ekonomiskt.
Men inte ens Putins förtryckarregim kan bortse från krigets omfattande påverkan på vardagslivet. Det räcker med att färdas inom landet för att påminnas om saken. Försvarssystem som ska avvärja ukrainska drönarattacker stör också bilarnas navigationssystem i Moskva och andra städer. Utsändningen av fejkade signaler kan lura GPS-mottagare att de befinner sig fem mil från sin faktiska plats. Förare tvingas planera på förhand, använda papperskartor eller fråga om vägbeskrivningar.
Flygresor är också en plåga. Oron för drönare och andra militära risker ledde till att flygplatser stängdes vid fler än 500 tillfällen under förra året. Sanktioner förhindrar import av reservdelar från Airbus och Boeing, som står för 90 procent av passagerarflottan. Förra året inträffade 800 haverier – mer än tre gånger så många som året innan. Vissa flygbolag renoverar gamla rysktillverkade jetplan, men även dessa drabbas återkommande av haverier.
Bara att färdas i höjdled inuti byggnader kan bli svårt, av liknande skäl. Många hissar tillverkas utomlands och det är svårt att hitta reservdelar. När upprörda Moskvabor börjat fråga ut hissreparatörerna om slarvigt jobb på grund av ständigt trasiga hissar, tittar de upp, som om de blickade mot en osynlig överordnad, och säger ”ni frågar fel person”. Alltså, hållbara reparationer är en omöjlighet så länge myndigheterna prioriterar kriget framför mer vardagliga problem.
Kommunikation blir allt svårare. Efter att ha begränsats i flera månader är YouTube och WhatsApp helt blockerade. Meddelandeappen Telegram, en av de viktigaste informationskanaler som inte står under statlig kontroll, begränsas också, vilket väcker klagomål till och med inifrån duman, det ryska skenparlamentet. Folk pressas att använda det statliga alternativet, Max, som förinstalleras på alla smartphones och surfplattor, och förmodas vara ett övervakningsverktyg. I teorin är många västerländska hemsidor fortsatt tillgängliga, men i praktiken släpper nätleverantörerna bara igenom en obrukbar rännil av data. Recensionstjänsten Top10 VPN räknar upp 58 nedstängningar av internet på nationell och regional nivå under förra året, som varade i snitt 25 dagar (se graf 1).

Ekonomin har härdat ut förvånansvärt väl. Mot slutet av 2021, innan krigets början, räknade ekonomer med en årlig rysk tillväxt på 2 procent 2022-24. I själva verket växte ekonomin något snabbare, trots konflikten och de hårda västliga sanktionerna, eftersom oljeexporten ökade kraftigt och regeringen vred på de finanspolitiska kranarna. Under 2025 bromsade tillväxten in kraftigt, till omkring 0,6 procent. Arbetslösheten förblir dock extremt låg, 2 procent. Konsumenternas förtroende är samtidigt nära rekordnivåer, enligt data från oberoende opinionsinstitutet Levada.
Aggregerade siffror döljer dock det faktum att ekonomin har förändrats i grunden. Att arbetslösheten är så låg beror till stor del på att den ryska krigsmaskinen har dammsugit landet på arbetskraft och att hundratusentals ryssar har flytt utomlands. Tillväxten under 2023 och 2024 var i hög grad beroende av statens frikostighet, inte bara i form av försvarsutgifter, utan också i satsningar på infrastruktur och välfärd.
Städer som Izevsk i Uralbergen, hemort för Kalasjnikovkoncernen, blomstrar. Fastighetspriserna stiger och nya restauranger öppnas. Andra delar av ekonomin går mindre bra. Ryssland är ett land fullt av klipska nördar, och hade hoppats på att tävla med USA och Kina i AI-kapplöpningen, men lyser i praktiken med sin frånvaro. Sanktioner har begränsat tillgången till den senaste tekniken, och många av landets främsta forskare har flytt. Vem har hört talas om GigaChat, ett AI-verktyg utvecklat av Rysslands största bank, Sberbank?
Den civila ekonomin visar tecken på avmattning. Antalet nyetablerade företag under förra året var det lägsta på 14 år, och hela 20 procent lägre än 2024. Mängden försenade löneutbetalningar har fördubblats under det senaste året till 2,2 miljarder rubel (29 miljoner dollar), till stor del inom byggbranschen. Det enorma fastighetsutvecklingsföretaget Samolet kämpar med att betala sina skulder och har bett staten ingripa. Rysslands största biltillverkare, Avtovaz, kör sina fabriker endast fyra dagar i veckan.
Inte ens de välbeställda kommer undan den ekonomiska röran. Sanktionerna innebär att varor som brukade importeras från EU eller tillverkas i samarbete med västerländska företag, har fått ersättas av kinesiska dito. Resultatet blir stängda fabriker och färre valmöjligheter för konsumenterna.
Privat sektor hämmas av flera faktorer, exempelvis kraftigt höjd bolagsskatt under förra året. Något som också skrämt investerare är den våg av expropriation som tilltagit i styrka under krigets gång. Först drabbades de utländska bolag som lämnade Ryssland vid krigsutbrottet, vars tillgångar snabbt beslagtogs och delades ut. Franska yoghurttilverkaren Danones ryska verksamhet köptes exempelvis för en spottstyver av en brorson till Ramzan Kadyrov, den Kremllojale milisledaren i Tjetjenien.
Snart nog började även ryska verksamheter exproprieras. Senast i raden är Domodedovo-flygplatsen i Moskva, en gång värderad till 5 miljarder dollar. Staten konfiskerade flygplatsen och sålde den på auktion för under en miljard dollar – halva utgångspriset – till ett av Sjeremetjevoflygplatsens dotterbolag, med kopplingar till Arkadij Rotenberg, en av Putins hejdukar.
Än mer otursdrabbad är Vadim Mosjkovitj, en av Rysslands rikaste män och ägare till Rusagro, ett jordbrukskonglomerat som kleptokraterna lockas av. Ryska domstolsbeslut har tvingat honom att flytta bolagets säte från Cypern till Ryssland. Förra året sattes han i fängelse för bedrägeri. Bolaget får lystna blickar från en organisation under ledning av jordbruksminister Dmitrij Patrusjev, son till Nikolaj Patrusjev, tidigare underrättelsechef och del av Putins inre krets.
”Varför skulle jag investera och expandera om allt kan tas ifrån mig imorgon?”, frågar sig en entreprenör.
Under 2010-talet lämnade ryska åklagare in endast en enstaka expropriationsansökan per år. Sedan krigsutbrottet har fler än 500 företag exproprierats, de flesta av dem ryskägda. Däribland hotell, köpcentrum, pastafabriker och destillerier. För ett år sedan skröt riksåklagaren Igor Krasnov inför Putin om hur han återtagit 2,4 miljarder rubel ”till förmån för staten”. Några månader senare utnämndes Krasnov till chefsdomare i Rysslands högsta domstol.
Kriget har förvrängt rättssystemet på många sätt. Människor som går med i armén frias rutinmässigt från tidigare domar, hur groteska brott det än må handla om. Onlineplattformen Verstka har identifierat 1 112 rättsfall, inklusive åtal för mord och våldtäkt, som har hävts eller lagts ned eftersom de anklagade har skrivit på för militären.
Som en del av det standardiserade förmånspaketet för nya rekryter har Putin beviljat soldater åtalsimmunitet för brott begångna i tjänsten, även för allvarliga brott, inklusive stöld och misshandel.
En del soldater förblir våldsamma efter hemkomsten. Under de senaste fyra åren har omkring 1 000 personer dödats eller skadats av krigsveteraner, enligt Verstka. Hälften av morden begicks av före detta straffångar som rekryterats direkt ur fängelse. Även om sådana gärningsmän i regel ställs inför rätta och återförs till fängelse, får de ofta milda straff.
Fler än 150 män från Revda, en förort till Jekaterinburg i Uralområdet, med 60 000 invånare, har dött i kriget.
Förra året blev två systrar, nio och sju år gamla, påkörda och dödade utanför en stormarknad efter att en bil sladdat av den hala vägen och plöjt in i butiken. Föraren var en berusad och drogpåverkad 37-årig korpral, nyligen hemkommen från fronten. Han hade fått sitt körkort indraget tre gånger tidigare, men alla tillhörande straff hade upphävts på grund av deltagande i kriget.
Dödandet har också heligförklarats av den rysk-ortodoxa kyrkan, som har utropat invasionen av Ukraina till ett heligt krig och skickat tusentals präster till fronten, såväl för att erbjuda moraliskt stöd till trupperna, som i stridande roller. Minst 300 präster tros ha skrivit kontrakt med försvarsministeriet och därmed fått samma privilegier som stridande soldater.
Sedan krigets början har kyrkans patriark Kirill lovat att om man offrar sitt liv i kriget kommer alla synder att förlåtas, även hos den som inte visar ånger. En demonstrant mot kriget höll ett plakat med texten ”Du skall inte döda”, och greps och bötfälldes för att ha ”svartmålat den ryska armén”. Kyrkoherden Aleksej Uminskij, som lämnade Ryssland efter att ha avkragats för en bön om fred snarare än seger, sa i media att ”patriarken har upphävt ansvaret för dödande i kriget”.
Trots kyrkans entusiasm blir det allt svårare att locka nya rekryter. Många är män i 30–40-årsåldern från små städer eller byar i avlägsna delar av landet med ont om färdigheter och framtidsutsikter. ”De såg den militära specialoperationen som ett sätt att komma ikapp sina mer socialt framgångsrika landsmän i termer av levnadsstandard”, förklarar Vladimir Zvonovskij, sociolog verksam i Samara. Rekryteringspremien som i vissa delar av landet uppgick till 2,5 miljoner rubel under 2024, regionerna tävlade om att behaga Putin genom att erbjuda många rekryter, kunde användas som kontantinsats vid bolån. Månadslönen på 200 000 rubel var fem gånger högre än snittlönen. Det framstod som ett rationellt beslut, och togs ofta gemensamt av familjer.
Kalkylen ser nu allt mindre tilltalande ut. För det första uppger många soldater att de skrev ettårskontrakt utan att inse att Putin godkänt ett dekret som gav armén befogenhet att förlänga sådana kontrakt fram till krigsslutet. De förväntade sig inte heller strid vid fronten. Under tiden har deras inkomster varit mindre generösa än de hade hoppats, både på grund av åratal med hög inflation och eftersom de ofta behöver muta officerare för överlevnads skull, för att undvika de farligaste uppdragen. Lyckas de ta sig hem igen blir de utstötta, inte hyllade så som propagandan utlovade. ”Jag blev blåst”, säger många.
Missnöjet växer också bland rekryternas anhöriga. ”Medan våra män går under där borta pressas vi här hemma”, säger en kvinna. ”Varje dag kommer nya böter, förbud, skatter och lagar som upphäver äganderätten. Priserna stiger hela tiden. Vi samlar humanitärt bistånd till fronten, medan ledarna festar.” De ryska generalernas uppenbara oduglighet gör inte saken bättre: ”Ett land med normal armé skulle ha avslutat det här på en eller tre månader, inte dragit ut på det i tre och ett halvt år. Han [Putin] har kört allt fullständigt åt helvete.”
Resultatet är en brist på rekryter trots enorma utgifter. Enligt det Wienbaserade analytikernätverket Re:Russia har arméns personalkostnader ökat från 3 miljarder rubel 2024 till över 4 miljarder 2025 –cirka 2 procent av BNP. Närmare 40 procent av detta utgörs av utbetalningar för dödsfall i tjänsten. Ändå kan de ryska förlusterna, som tros uppgå till cirka 1 000 man om dagen, överstiga nyrekryteringen.
Det går knappt att veta något säkert om döds- och arbetsmarknadssiffror, eftersom staten börjat hålla extremt hårt på demografiska data – ett säkert tecken på den grymma verklighet de helst vill dölja. 2024 pausade Putin de statliga befolkningsundersökningarna fram till 2029. Aleksej Raksja, demografen som larmade om mörkläggningen, har stämplats som ”utländsk agent”.
Sannolikt har de många dödsfallen i Ukraina, och många andras flykt utomlands undan militärtjänstgöring, förvärrat den nedgång i arbetskraften som pågått i decennier. I vart fall rekryterar staten arbetskraft i utlandet för att dämpa arbetskraftsbristen i Ryssland. De har själva försvårat situationen genom att under påtryckningar skicka många tidigare migrantarbetare från forna Sovjetländer, som Tadzjikistan, till fronten i Ukraina. 2024 slog tadzjikiska terrorister till mot ett shoppingcentrum utanför Moskva. De trakasserier mot migranter som följde, ledde till än mindre invandring från närområdet. Myndigheterna importerar därför arbetskraft från Kuba, Indien, Nordkorea och Sri Lanka. Under förra året utfärdades 240 000 arbetstillstånd till utlänningar.
Kriget kommer sannolikt också att påskynda nedgången i Rysslands födelsetal. 2023, innan Putin stoppade offentliggörandet av data, sjönk fertilitetstalet, det vill säga antalet födslar för en typisk kvinna under hennes livstid, till 1,3, den lägsta nivån sedan 2006. Enligt en undersökning från ryska HSE University genomförd samma år, har närmare en tredjedel av ryssarna beslutat att skjuta upp eller helt överge planerna på att skaffa barn på grund av kriget i Ukraina och den försämrade ekonomiska situationen.

Panfilova
För att upprätthålla födelsetalen förbjöd duman 2024 främjandet av barnlöshet. En nitisk regional guvernör, angelägen om att möta Putins krav på fler barn, erbjöd pengar till flickor i skolåldern mot att de blev gravida. Flera regioner begränsar aborter på privata kliniker. Skolanknutna offentliga forum på VK, Rysslands största sociala medium, översvämmas av natalistiska slogans som ”Vill du börja ett nytt liv? Det är bara att skaffa barn!” och ”Studietiden öppnar för barnafödande”. Den rysk-ortodoxa kyrkan har, liksom i sitt välsignande av kriget, gjort sina präster till byråkratins allierade i kampen mot abort och för graviditet.
Vanliga ryssar är inte passiva inför påtryckningarna. Många har exempelvis laddat ned VPN-program för att undkomma digital censur. Men de blir allt mer uppgivna, opinionsundersökningar visar att omkring 60 procent tror att innevarande år blir värre än det förra. Enligt officiell rysk statistik ökade antalet diagnostiserade fall av ångest och depression med 21 procent mellan 2020 och 2024. Förskrivningen av antidepressiva hade i januari ökat med 18 procent på årsbasis.
Under förra året hoppades många ryssar att Trumps återtåg till presidentposten skulle ge ett snabbt slut på kriget. Elena Panfilova, kolumnist på den hårt trakasserade nättidningen Novaja Gazeta, beskriver hur folk började prata om vad de skulle göra när kriget tog slut. Den optimismen har ebbat ut. ”Allt har stelnat till en grå och trög röra av bomber och skjutande, böner och lögner, restriktioner och repression.” Eller som en annan kvinna uttrycker det: ”Jag känner mig som en insekt fångad i bärnsten. Världen pågår utanför, men ditt eget liv står still”.
”Nu inser folk att även om kriget tar slut blir saker inte som förut, och det finns en oro för att det ska bli värre”, förklarar Zvonovskij. Oaktat allt annat lär samhällsomvälvningen som följer i spåren av den väldiga omfördelningen av arbete och kapital, när krigsmaskinen väl stannar, bli brutal. Opinionsundersökningar visar konsekvent att en stor majoritet av ryssarna vill ha slut på kriget. I en av Levadas undersökningar i december uppgav en majoritet att de har liten eller ingen koll på krigsutvecklingen. Likt passagerarna på bussen i Moskva försöker de att inte tänka på männen i grönkläder.

Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."