Ur The Economist, 9 januari 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Europa står inför nya svårigheter att navigera i en alltmer polariserad värld. Europa, som tidigare förenats i frågor som handel och säkerhet, står nu inför nya, svårare utmaningar. USA och Kina delar en föraktfull hållning gentemot EU och den regelbaserade världsordningen.
En gång i tiden var det enkelt att förstå hur Europa var uppdelat. Finanspolitik versus solsken? Gränsen gick mellan nord och syd, grått och återhållsamt i norr, gassande, spenderglatt i söder. Migration och välstånd? Nyanlända mötte i huvudsak tolerans i det rika väst, och förakt i det fattiga öst.
Den enda mer komplexa uppdelningen var vin-öl-vodka-spektrat, med två diagonala skärningar. När krisen var ett faktum hjälpte dessa bekanta skiljelinjer. Förutsägbara splittringar är lättare att hantera.
Foto: European Union/EP.
Europa hade också många skäl till enighet. Handelssamtalen blir mindre komplicerade för den inre marknaden om 27 länder kan enas om en förhandlingsposition, även om det innebär visst kompromissande med nationella intressen. En eurokris skulle drabba alla valutaunionens medlemmar. När Ryssland invaderade Ukraina reagerade större delen av Europa med reflexmässig fasa. Sanktioner mot Ryssland och pengar till Ukraina kom snart därefter.
Nästa kris blir svårare, delvis på grund av att de hot som Europa står inför har ändrat karaktär. USA och Kina kommer snart att förenas i förakt för EU och den regelbaserade världsordningen. Ländernas ledare kommer inte att tveka inför att knyta ihop ekonomi och säkerhetsfrågor för mesta möjliga makt, som syns i Donald Trumps införande av tullar. Ja kanske till och med våld för att pressa Danmark till att ge upp Grönland.
Det internationella säkerhetsläget har försämrats så till den grad att Europas väpnade styrkor nu stöps om, med större budgetar. Och Europa agerar ur ett svagt utgångsläge. Tyskland, kontinentens största ekonomi, går in i ett tredje år av recession. Dessa hot och problem delar Europa längs nya linjer.
För att förstå hur kan vi börja med kontinentens ekonomiska utmaningar. Svaga ekonomier löper större risk att fatta dåliga geopolitiska beslut. Under eurokrisen, tidigt 2010-tal, var det länderna i Europas utkant som kämpade. I Sydeuropa delade man urskillningslöst ut visum till investerare. I Syd- och Centraleuropa samarbetade man helt bekvämt med Kina, enligt den ”16+1”-strategi som avsåg att föra in regionen i Xi Jinpings maktsfär.
Nu syns lidandet i hjärtat av Europa. Inte bara i Tyskland, IMF förutspår mager tillväxt även för Frankrike och Italien (se tabell). Europas största länder måste alltså leda EU genom farliga tider samtidigt som de försöker reformera sina egna ekonomier.
I september presenterade Mario Draghi, tidigare ordförande för Europeiska centralbanken, ECB, och italiensk premiärminister, en ambitiös reformagenda. I brist på enighet mellan Frankrike och Tyskland finns det föga hopp ens för de mest blygsamma av hans förslag.
EU-länderna hade aldrig någon total samsyn kring handel, men det fanns en balans. Ett frihandelsblock, med Storbritannien i centrum, bidrog till att begränsa Frankrikes protektionistiska impulser. En stark inre marknad med begränsningar för industripolitiken, och global handel i huvudsak på Världshandelsorganisationens villkor, innebar att alla parter i breda drag var nöjda.
I Storbritanniens frånvaro har balansen skiftat till förmån för dem som vill använda tullar och subventioner i politiskt syfte. WTO har ont om vänner utanför Europa, och har mist några även där.
I debatten om industripolitikens framtid och hur man bäst bemöter Trumps provokationer, har Europas stora länder väsensskilda incitament. Tyskland och Nederländerna handlar mycket utanför EU:s gränser (se tabell).
Tyskland fortsätter att avvisa tullar på kinesiskt tillverkade elfordon av rädsla för repressalier mot egna biltillverkare. Nederländerna valde först efter amerikanska påtryckningar att begränsa exporten av chiptillverkningsutrustning till Kina. Frankrike, Spanien och Polen är däremot mycket mindre exponerade för internationell handel, och därför mer beredda att offra handelns fördelar. EU-kommissionen har kommit överens om ett handelsavtal med Sydamerikas Mercosur-länder, men det har ännu inte ratificerats, Frankrike och Polen håller emot. De mindre handelsberoende länderna argumenterar också i högre grad för europeisk produktion av ”strategiska varor” och regler om att ”handla europeiskt”.
Vid en första anblick framstår Europa försvarspolitiskt enat. Efter att Ryssland invaderade Ukraina och Trump blivit återvald är det få som gör sig några illusioner om militära utgifter. 2023 lade EU-länderna i snitt 1,6 procent av BNP på försvar. Eller som Moritz Schularick vid Kielinstitutet uttrycker det: ”inte mycket mer än den gräns på drygt 1 procent som de allierade satte för Tyskland efter första världskriget, för att hindra landet från att försvara sig”.
Nu är alla överens om att utgifterna måste nå över 2 eller till och med 3 procent av BNP. Betydande summor för en kontinent som tidigare har outsourcat säkerheten till USA.
Men även här finns skillnader: alla länder oroas inte lika djupt av Ryssland. Generellt gäller att ju närmare ett lands huvudstad ligger Moskva, desto högre är både dess militära bistånd till Ukraina och dess försvarsutgifter (se diagram). Dessa skillnader kommer att leda till spänningar.
Foto: Europeam Commission
Trump har klargjort att han förväntar sig att Natomedlemmar ska höja utgifterna till 5 procent av BNP om de vill fortsätta åtnjuta USA:s beskydd. Andrius Kubilius, EU:s förste försvarskommissionär, har hävdat att unionen kan behöva budgetera en pott på 100 miljarder euro för försvarsutgifter, en ökning från dagens 8 miljarder euro. Utgifter i den storleksordningen skulle kräva nedskärningar på annat håll i unionen, eller större bidrag från samtliga medlemmar.
Säkerhetspolitiken gör också andra områden mer komplicerade. De länder som har särskilt stort intresse av fortsatt militärt stöd från USA, exempelvis Baltikum, kan avfärda handelspolitiska motåtgärder mot Trump. De kan också liera sig med USA vad gäller åtgärder mot Kina, så som de gjorde förra året när de röstade för EU-tullar på kinesiska elbilar. Även de nordiska frihandelsländerna stödde åtgärderna, som Danmark, eller la ned sina röster, som Finland och Sverige.
Finansieringen är också den ett problem. Oaktat ytterligare försvarsutgifter, har Frankrike, Italien och Spanien statsskulder större än 100 procent av BNP. Förra året nådde Frankrikes underskott över 6 procent av BNP, målet är att det ska krympa till 5 procent 2025.
Vi har beräknat hur mycket länderna skulle behöva minska sitt primära underskott – det vill säga underskott före räntebetalningar – för att hålla sina skuldkvoter oförändrade (se tabell). Föga överraskande sticker Frankrike ut och skulle behöva nedskärningar eller skattehöjningar motsvarande 4 procent av BNP. Polen och Italien står också inför hårda prövningar.
I april 2024 ändrade EU sina finanspolitiska regler. Nu krävs att alla länder planerar för bättre budgetbalans, antingen via lägre utgifter eller högre skatter. ECB, som utgör den yttersta garanten för all statsskuld inom euroområdet, har indikerat att dessa regler är obligatoriska för alla som hoppas på stöd från banken. Enligt tankesmedjan Bruegel kommer Frankrike, Italien och Spanien att behöva genomföra årliga anpassningar motsvarande cirka 0,5 procent av BNP. Konflikter väntar.
Om konjunkturen vänder nedåt blir de än mer infekterade. ECB kämpar fortfarande med inflationen – med priser på tjänster som särskilt problematiska, 4 procent högre än för ett år sedan – och motsätter sig därför kraftiga räntesänkningar. Hushållens sparande i euroområdet har stigit till 16 procent av disponibel inkomst, mot 13 procent före pandemin, vilket hämmar konsumtionen.
Företagen stålsätter sig för Trumps ingrepp, mitt uppe i en redan intensiv konkurrens från Kina. Euroområdet kan snart komma att återse en gammal bekant debatt: ska man öka underskotten för att stötta ekonomin?
Under eurokrisen besegrade EU problemen med hjälp av djupare integration. Tidigare otänkbar politik, ECB som garant för statsskulder och EU-gemensam skuldsättning, blev verklighet.
Foto: Simon Dawson
”Det positiva är att EU:s ledning är bättre än den varit på decennier”, menar Mujtaba Rahman vid konsultföretaget Eurasia Group. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, kommissionens utrikeschef Kaja Kallas och Europeiska rådets ordförande António Costa, är samtliga skickliga, ambitiösa politiker. De kommer att ha starkt stöd av Natos nye generalsekreterare Mark Rutte.
Dock pressas politiken i Europa till sitt yttersta. Tyskland är helt upptaget av utfallet av valet. I Frankrike kämpar Emmanuel Macron med att hantera en skör regering. Spaniens minoritetsregering kan inte få igenom sin budget (läget per januari 2025, red.anm). Konsultföretaget Verisk Maplecroft pekar på ombytta roller, Italien är för en gångs skull det mest stabila större landet i EU (se karta). Ovanpå allt detta handlar många av EU:s problem om saker i kärnan av inrikespolitiken: säkerhet, statens roll i samhället och skattepolitik. Mario Draghis stora planer framstår alltmer som en önskelista för en värld som inte finns. För Europa väntar ett krishanteringens år.
Vill Europa ha fred måste det rusta för krig
Men inga av kontinentens stora stater verkar beredda på framtiden.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om april 2025. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
