För några år sedan hade det varit svårt att föreställa sig kinesiska varumärken som slår igenom i USA. Men i dag kan den som shoppar på Manhattan besöka Urban Revivos 2 800 kvadratmeter stora butik och köpa någon av det kinesiska varumärkets trendiga outfits, som är högsta mode på TikTok, den app för korta videos som ägs av kinesiska ByteDance. Därefter kan man ta en latte hos Luckin Coffee, vars första etableringar på Manhattan öppnade förra året, eller glass från Mixue, en annan nyligen etablerad kinesisk kedja.
Ur The Economist, 11 januari 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Positivt tänkande kan hjälpa personer som känner sig deppiga. Även politiker förstår att dystra förväntningar kan vara självuppfyllande. I slutet av 1970-talet, när USA brottades med energikris och stagflation, varnade president Jimmy Carter för att en ”förtroendekris” skulle fräta sönder offentliga institutioner och privata bolag. Flera decennier senare hävdade Abe Shinzo, Japans mångåriga ledare, att stagnation göddes av ett ”deflationstänkande”, och försökte få hushåll och företag att komma ut ur det. Kinas högste ledare Xi Jinping har beordrat nationell prioritering av ”positiv energi”.
I dag är positiv energi en bristvara. Pessimismen har blivit utbredd och förhärskande. I USA är konsumenternas inställning nära bottennivåer. Över hela Europa har ekonomisk framtidstro legat under den långsiktiga snittnivån i mer än tre år.
En färsk mätning från konsultbolaget FGS med 20 000 medborgare och företagsledare från USA, Storbritannien, Kanada, EU och Japan visar på en deppig samstämmighet: i samtliga 27 länder tror en majoritet att livet blir svårare för nästa generation och att systemet är riggat för att gynna de rika. Överallt utom i Danmark anser flertalet att de offentliga institutionerna är ineffektiva och slösaktiga.
Andra undersökningar ger liknande svar. I en mätning från Gallup International med nära 20 000 vuxna, är de ekonomiska pessimisterna nästan dubbelt så många som optimisterna i Storbritannien och Japan. I Tyskland är de nästan tolv gånger fler. Ihållande pessimism har blivit en av den globala ekonomins största bromsklossar. När förväntningarna kärvar kan ekonomier agera på sätt som kan förta effekten av annars vettiga åtgärder och förvränga politiken.
John Maynard Keynes fångade detta med idén om ”djuriska instinkter”, som framhäver betydelsen av tilltro och förväntningar för ekonomiska resultat. Nobelpristagaren i ekonomi, Robert Shiller, har beskrivit hur nedslående narrativ kan sprida sig och skapa beteenden som inte har förutspåtts av ekonomiska modeller. När dysterheten blir förhärskande i rika ekonomier riskerar den att bli en självförstärkande hämsko på tillväxten. Följden blir mindre investeringar, en tro på nollsummespel och en politik som gör det svårare att hålla nere skatterna.
Pessimismen uppträder först som en osäkerhetschock. Ju mörkare framtiden ser ut, desto mer lockande blir det att avvakta. Hushåll och företag skjuter upp beslut som är dyra att ändra. Kortsiktiga effekter syns redan. I USA ligger nyanställningar och frivilliga uppsägningar omkring en tredjedel lägre än under topparna efter covidpandemin trots god BNP-tillväxt. En så seg arbetsmarknad påverkar effektiviteten. Sparkvoten 2025 på 15 procent i euroländernas hushåll var långt över nivån före pandemin. En låg tillförsikt kan också bidra till sociala förändringar som att färre barn föds och att färre inleder högskolestudier.
University. Foto: Tyler Smith
Ännu ett uttryck för pessimismen är övertygelsen om att ekonomin är riggad, vilket uppmuntrar nollsummetänkande. När folk utgår från att vinster för en grupp görs på andras bekostnad, stöder de en politik som växlar fokus från tillväxt till omfördelning och protektionism. Pepper Culpepper vid universitetet i Oxford och hans medförfattare har i flera rika länder upptäckt att personer som tror att systemet gynnar de rika är mer benägna att stödja en omfördelning utan tillväxt.
Liknande instinkter formar synen på migration och handel. Stefanie Stantcheva vid Harvard visar att nollsummetänkarna föredrar protektionism och mer stängda gränser – åsikter som nu är vanliga i den rika världen. Samma logik gäller för tekniska förändringar. I Harvards senaste ungdomsbarometer var unga amerikaner tre gånger mer benägna att anse att AI förstör mer möjligheter än det skapar; i FGS globala mätning stödde sju av tio hård reglering och kraftig beskattning av AI-företag. Den sannolika följden är en omsvängning mot en bunkerekonomi som utlovar skydd, men dämpar tillväxt.
En sista risk med pessimismen är att den underminerar budgetdisciplin. När väljarna anser att framtiden är mörk, minskar toleransen för kortsiktig smärta. Då Sverige drog åt svångremmen i mitten av 1990-talet, fungerade det eftersom svenskarna kände att uppoffringen skulle belönas. Där den övertygelsen saknas knäpps svångremmen upp. I hela södra Europa mötte åtstramningskraven efter 2010 hårdnackat motstånd. När väljarna är nedslagna belönar de politiker som släpper snarare än stramar åt. Då fortsätter underskotten att gapa och inflationen blir ännu svårare att tygla.
Detta händer redan. I fjol översteg det genomsnittliga budgetunderskottet i de rika länderna 4 procent av BNP; i USA var det närmare 6 procent. Och några återhållsamma budgetar är inte i sikte.
President Trump har drivit igenom nya skattesänkningar samtidigt som han rundhänt utlovat bonusar för att blidka missnöjda väljare. Frankrikes försök att skära ned utgifterna utlöser regelmässigt politisk kris. I Japan presenterade regeringen i fjol det största stimulanspaketet sedan pandemin, trots att statsskulden är bland de högsta i världen. Även Kanada tillgrep tillfälliga skattelättnader för att höja stämningen, vilket gav företagen ökade kostnader och mer krångel.
Deppighet är bördig jordmån för populister som lovar skydd och utbetalningar i stället för reformer. Den göder en självförstärkande spiral där tungsinne ger bränsle åt populistledare, vars styre försvagar institutioner och skadar tillväxt. Forskning visar att länder som styrs av populister drabbas av långvarig ekonomisk skada, med sänkta inkomster och ökad instabilitet långt efter att de har kommit till makten. Det största hotet mot världsekonomin just nu är politik som formas av pessimism.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
