Så startar en guldålder – och så går den under
Johan Norberg har i sin senaste bok undersökt varför vissa civilisationer har upplevt perioder av exeptionell kreativitet och välstånd – och varför de har kollapsat.
Artikel ur The Economist, 1 maj 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
What We Can Learn from the Rise and Fall of Golden Ages.
Atlantic Books, 400 sidor
De senaste 3 000 årens stora civilisationer påminner inte alls om MAGA-världen. Man kan skapa en ny ”guldålder” genom att resa stora, vackra hinder för den fria rörligheten för varor och människor från andra länder. Det är åtminstone så världens mäktigaste man ser på saken.
Den svenske författaren Johan Norberg argumenterar för att det förhåller sig precis tvärtom. I Peak Human kartlägger Norberg olika guldåldrars uppgång och fall i olika delar av världen under de senaste tretusen åren – från Aten till den anglosaxiska världen via Abbasidkalifatet.
Han visar att större öppenhet var en avgörande faktor i de politiska system som lyckades bättre än andra. Öppenhet för handel, gentemot främlingar och för idéer som var obekväma för makthavarna. När de här länderna slöt sig igen gick guldåldern mot sitt slut.
Ett exempel är den kinesiska Songdynastin som styrde mellan 960 och 1279. Songkejsarna lade större vikt vid rättsstatliga principer än sina företrädare, som var mer nyckfulla härskare. De rekryterade stora kadrer av tjänstemän på meritokratiska grunder för att administrera förutsägbara regelverk. Den förste Songkejsaren införde den ”okonventionella politiska reformen” att ”[inte] döda tjänstemän som hade en annan åsikt än kejsaren”.
Bönderna gavs äganderätt och möjlighet att flytta dit de ville, istället för att vara knutna till en storherres ägor. Jordbruksproduktionen mer än fördubblades och de livsmedel som producerades kunde försörja mycket större städer.
Under 1100-talet var huvudstaden Kaifeng 65 gånger så stor som London, mätt i antal invånare. Kanaler gjorde det enklare att bedriva handel inom landet. Handeln med omvärlden utvecklades. Handelsmännen började trycka papperspengar sex århundraden innan européerna och regeringen införlivade denna fantastiska idé – så mycket enklare än att bära runt på tunga kopparmynt uppträdda på snören.
”Tätbefolkade städer skapade förutsättningar för ett sällan skådat utbyte av idéer, varor [och] tjänster”, konstaterar Norberg.
Hantverkare utvecklade nya industriella processer, som att bränna kol för att kunna smälta järn. När tryck med rörliga typer uppfanns under 1040-talet, blev det så billigt att trycka böcker att en filosof klagade på att människor inte längre skulle lära sig klassikerna utantill.
År 1200 var Kina under Songdynastin världens rikaste ekonomi, med en handelsflotta som hade ”potential att kunna upptäcka världen”. Tekniken förfinades hela tiden och det hade kunnat leda fram till en industriell revolution flera århundraden innan så skedde i Europa. Men sedan dök mongolerna upp.
Den gängse bilden av Djingis Khan och hans beridna horder som sveper över världen och slaktar och bränner allt i sin väg är inte felaktig. Den mongoliska dynastin ansträngde sig dock för att bevara sina företrädares tekniska landvinningar – även om man inte förbättrade dem. Det var först när Mingkejsarna tog över 1368 som Kina började vända sig inåt.
Den fria rörligheten inom landet avskaffades. Frihandel ersattes av tvångsarbete. Att bedriva utrikeshandel var belagt med dödsstraff, och det var till och med förbjudet att bygga fartyg som klarade längre oceanseglatser.
En bakåtblickande Mingkejsare återinförde det mode som varit rådande 500 år tidigare. Män som hade fel frisyr kastrerades, liksom deras frisörer. Kinas intäkter halverades mellan 1080 och 1400, till stor del på grund av den reaktionära Mingpolitiken. Det var först när landet på nytt öppnade upp i slutet av 1900-talet som man fick tillbaka en del av sin forna kraft.
En del av de guldåldrar som Johan Norberg beskriver är välbekanta för läsarna, men han tillför nya detaljer och provokativa argument. Aten är inte bara demokratins vagga, stadsstaten blev rik för att den i sin samtid var relativt liberal. Tullarna uppgick till låga 2 procent. Utlänningar var välkomna.
En före detta slav från Syrien blev en av stadens rikaste män. Mätt med ett mått som tagits fram av den kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute, åtnjöt antikens atenare större ekonomisk frihet än medborgarna i någon modern stat – Aten slår med knapp marginal Hongkong och Singapore. Denna frihet omfattade inte kvinnor eller slavar, ett förbehåll som gäller för alla guldåldrar, fram tills relativt nyligen.
Romarriket växte sig starkt genom att utveckla allianser och ge erövrade folk medborgarskap. Romarna lärde sig massor av dem man besegrade – grekiska slavar undervisade romerska barn i logik, filosofi och dramatik.
Under romarrikets guldålder styrdes det jättelika imperiet av samma lagar, marknaderna var relativt fria och via 400 000 kilometer vägar transporterades varor från fartygen fram till dörren på de romerska villorna. Som en imponerad grekisk talare uttryckte det, om man vill se hela världens produkter kan man antingen resa runt eller helt enkelt bege sig till Rom.
”Tätbefolkade städer skapade förutsättningar för ett sällan skådat utbyte av idéer, varor [och] tjänster.”
Johan Norberg, författare till Peak Human
Kejsar Augustus införde en platt skatt för alla och en relativt måttlig förmögenhetsskatt. Alla extra intäkter från hårt arbete eller innovationer fick en marginalskattesats på noll. Inte så konstigt kanske, att Rom under Augustus var lika rikt som Storbritannien eller som Frankrike blev först 1 500 år senare.
Mike Johnson, republikansk talman i det amerikanska representanthuset, anser att romarrikets fall berodde på ”skenande homosexuellt beteende”. Johan Norberg erbjuder en mer övertygande förklaring. Det handlade om otur – farsoter och angrepp av barbarer – som förvärrades av politiska misstag.
Kejsare i behov av pengar devalverade valutans värde genom att minska silverhalten. Det ledde till galopperande inflation. Sedan infördes prisregleringar på allt ”från sandaler till lejon”. Handeln förtvinade.
Den intellektuella friheten fick ge vika för dogmer, som ledde till att kristna först förföljdes och sedan själva blev förföljare. Så småningom var romarriket alltför försvagat för att kunna stå emot barbarernas angrepp. Historierevisionister menar att den mörka tidsålder som sedan följde inte alls var så dålig. Arkeologiska bevis, som att det finns färre vrak av fraktfartyg, tyder på att den här tiden var ”den mest omfattande sociala tillbakagången i historien”.
Johan Norberg sticker skickligt hål på populära missuppfattningar. De religiösa fanatikerna i IS dyrkar Abbasidkalifatet, men skulle ha hatat den tolerans som rådde där. Den italienska renässansen, som dagens nationalister som Viktor Orbán ser som bevis på Europas och kristenhetens kulturella överlägsenhet, började som en revolt mot den kristna ortodoxin och försökte efterlikna hedniska kulturer.
Trots Blakes och Dickens beskrivningar var den industriella revolutionen i Storbritannien inte någon misär för arbetarna. En studie av dagböcker från den här perioden visar att den enda grupp som var missnöjd var poeter och författare.
Det här är en historiebok som landar rätt i samtiden. Den största av alla guldåldrar pågår här och nu. Av alla framsteg som höjt människors levnadsstandard under de senaste 10 000 åren, har hälften gjorts efter 1990. Öppenhet blev ett globalt fenomen efter murens fall. Men nu är den utvecklingen på snabb tillbakagång, med multilaterala handelskrig och begränsningar av den fria forskningen i allt fler länder.
Tidigare guldåldrar slutade på samma sätt som för romarriket, på grund av en kombination av otur och dåligt ledarskap. Många blomstrande samhällen isolerade sig eller såg till att de mest rationella rösterna tystades. I ”Peak Human” nämns inte Donald Trump, boken skrevs innan han på nytt valdes till president. Den amerikanske presidenten lär inte läsa den, men andra bör göra det. Globaliseringsepoken kan kanske fortfarande räddas. Som Johan Norberg skriver: ”Misslyckanden är inte ödesbestämda, utan aktiva val.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2025.
Översättare: Helen Gustafsson
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
