Behöver USA fortfarande Europa?
Utan europeisk efterföljare riskerar Amerika att förlora sitt globala ledarskap.
Aldrig sedan amerikanska trupper kom till Europas undsättning för åtta decennier sedan har banden verkat så slitna mellan den nya och den gamla världen. MAGA-rörelsen i Washington jäser av förakt mot sina transatlantiska allierade. Glöm de gamla spydigheterna om Europa som friluftsmuseum: kontinenten hånas nu för att vara ett mausoleum fyllt av migranter, knappast värt att försvara.
Ur The Economist, 30 december 2025, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Den transatlantiska relationen tycks ha svalnat på båda sidor. I Europa hörs allt fler röster för ökad ”strategisk autonomi”. Samtidigt importerar EU-länder varje år varor och tjänster från USA till ett värde av 6 300 miljarder dollar. Paradoxen är tydlig: ju mer
Europa stärker sin självständighet, desto svårare kan det bli för USA att upprätthålla sitt globala ledarskap.
Aldrig sedan amerikanska trupper kom till Europas undsättning för åtta decennier sedan har banden verkat så slitna mellan den nya och den gamla världen. MAGA-rörelsen i Washington jäser av förakt mot sina transatlantiska allierade. Glöm de gamla spydigheterna om Europa som friluftsmuseum: kontinenten hånas nu för att vara ett mausoleum fyllt av migranter, knappast värt att försvara.
Faktum är att kärleken har svalnat på båda håll. Europeiska politiker, med några få populistiska undantag, klagar över att deras tidigare bästa geopolitiska vän har tagits över av en instabil Dummkopf. Eftersom Europa i decennier har förlitat sig på USA för sin säkerhet, och det nu rasar ett faktiskt krig på kontinenten, är den brustna relationen ett mer akut problem i Paris, Warszawa och Berlin än i Washington. Men även USA behöver vara på sin vakt. Trumps företrädare värnade alliansen eftersom den stärkte USA:s inflytande. Utan europeiska följeslagare kommer USA:s maktutövning i världen i lägre grad att välkomnas eller tolereras, i högre grad avfärdas.
Att försöka förklara för MAGA-rörelsens hårda kärna hur avståndstagande från Europa skadar USA:s egenintresse har förmodligen ingen större effekt. Att prata utrikespolitik med America First-typer är lite som att förhandla med ett gökur. Året som inleddes med vicepresident JD Vances provokativa tal i München i februari, avslutades med att USA i sin uppdaterade nationella säkerhetsstrategi varnade för ”civilisatorisk utplåning” i Europa.
Skärrade européer har svarat med löften om större försvarsutgifter, i linje med vad USA länge har krävt. De har accepterat ett ojämlikt handelsavtal och smörat för Trump så mycket de bara orkar. Den stora fientligheten från Washington har stärkt dem som menar att Europa behöver stå på egna ben. ”Strategisk autonomi” brukade vara ett franskt mantra. Nu hörs krav på självständighet från USA i maktens korridorer, även i de länder där atlantsamarbetet hållits högt, i Polen, Nederländerna och Norden. Om den tanken får fäste står USA inför en förlust de ännu inte inser vidden av.
Delvis spelar Europa en rent affärsmässig roll för USA. Även om EU går ekonomiskt trögt, importerar de amerikanska varor och tjänster till ett värde av 3 600 miljarder dollar årligen. Europa är som ett andra hem för amerikanska storbolag med en mättad inhemsk marknad. Även om Kina och andra länder blir rikare, är Europa den plats där flest har råd med Nikeskor för 1999 kronor och Netflix för 199 kronor i månaden. De amerikanska vd:ar som knorrar över hur svårt det är att göra affärer i Europa borde testa indisk byråkrati.
Européerna lär fortsätta handla mängder från USA även om de ogillar landets politiska ledning. Men förmodligen mindre än förr. Framför allt finns en växande oro kring digitala tjänster. Internationella brottmålsdomstolen i Haag överger Microsoft Office till förmån för europeiska program. I maj rapporterades att en åklagare förlorat tillgången till sin e-post efter amerikanska sanktioner, vilket Microsoft förnekar. EU-kommissionen, som regelbundet bötfäller amerikanska techbolag för brott mot unionens konkurrenslagstiftning, kan också komma att bli svartlistad. Den 24 december förbjöds Thierry Breton, f.d. kommissionär med ansvar för digital reglering, från att besöka USA.
Liksom USA vill slippa sitt beroende av Kinaimport, vill Europa i allt högre grad avstå varor och tjänster från USA. Vissa befarar att amerikansk naturgas, där Europa står som köpare, innebär ungefär samma slags beroendeställning som den ryska gasen fram till 2022. Och hur är det med beroendet av betalkortsföretagen Visa och Mastercard?
Samtidigt är Europa också den amerikanska försvarsindustrins största kund. När de nu ökar sina försvarsutgifter försöker de handla på hemmaplan snarare än hos onkel Sam.
Geopolitiskt blir det också kostsamt att marginalisera Europa. Den lilla halvön är gynnsamt placerad för USA:s behov. Radar i Europa gör det enklare att bekämpa missiler från Ryssland eller Iran. Via militärbaser kan världens mäktigaste krigsmakt verka i Mellanöstern och Afrika. Europeiskt stöd bidrar till maktutövningen på fler sätt. Sanktioner biter bäst när de upprätthålls på båda sidor Atlanten. Européerna har inte mycket annat val än att genomdriva USA:s sanktioner, även om de misstycker. Men under allt för hårda påtryckningar kan Europa försöka bryta sig ur även det förhållandet.
Europas viktigaste värde i den transatlantiska alliansen är dock som en motor för legitimitetsskapande. I Europa bodde en gång globaliseringens stora vinnare, och den gamla kontinenten har funnit sig i den amerikanska hegemonin. Med Europa i släptåg blev USA:s prioriteringar synonyma med ”västliga”, och upphöjdes till globala normer. Viktiga delar av det globala systemet, IMF, Världsbanken, ja till och med FN, var i praktiken euroamerikanska samarbeten.
Det kanske inte lockar Trump att leda den liberala världsordningen, men med hjälp av den har USA:s makt nått platser som annars hade kunnat vara utom räckhåll. I dag verkar det kanske inte så viktigt för amerikanerna. Men en dag kommer det att spela roll, och USA kommer att sörja hur lättvindigt de försköt sin lojala bundsförvant.
I vissas ögon är tanken om en transatlantisk ”fri värld” föråldrad. Men om Europa under 1900-talet lämnade över världsherraväldets stafettpinne till USA, kommer 2000-talet att präglas av USA:s kamp mot Kina. Europa kommer med största sannolikhet föredra en opålitlig demokratisk allierad framför en expansionistisk diktatur. Men ständig förnedring får européerna att tveka kring hur tydligt de ska välja sida. Amerikanerna gör bäst i att komma ihåg det innan de levererar nästa salva påhopp.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
