Bristen tar aldrig slut
Mänskligheten har upplevt – och överlevt – många perioder av knappa resurser.
Ur The Economist 1843-magasin, 23 maj 2022, översatt av InPress. ©2022 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Nöden kan vara dödlig. Den kan också vara uppfinningarnas moder. Med denna paradox har mänskligheten gått under och blomstrat. Under belägringen av Leningrad åt den desperata befolkningen läppstift, tobak, tapetklister och ännu värre saker. Och i Hollywood skapade samtidigt en brist på filmremsor en ny, mörk, sparsmakad genre av lågbudgetfilmer. Fransmännen kallade genren film noir. I Leningrad skulle de ha kokat soppa på filmrullarna.
När en brittisk centralbankschef talar om ”apokalyptiska” prisstegringar hoppas vi att detta bara är ett typiskt uttryck för de privilegierades överdrifter. Att det han ser framför sig är utbrott av sparsamhet, inte kannibalism. Men sedan minns vi de rekordhöga bränslepriserna, de många föräldrar i Storbritannien som hoppar över måltider, alla de ukrainska vetefält som besåtts med ryska landminor, och drar slutsatsen att den här krisen kan komma att innebära den största ekonomiska utmaningen under vår livstid.
Men hur ska vi veta om det vi har kommer att vara tillräckligt under svåra tider? Statliga tjänstemän, även välmenande sådana, har en historia av tondöva uttalanden av innebörden att de fattiga hanterar sin fattigdom fel. 1931, när brittiska myndigheter införde The Means Test för att avgöra vem som var berättigad statligt arbetslöshetsstöd, debatterades i medierna vad George Orwell kallade ett ”motbjudande offentligt gräl om den minsta summan per vecka som en mänsklig varelse kan tänkas behöva för att hålla sig vid liv”. Någon annan hade dock redan tagit fram en formel.
Den ryske matematikern Alexander Konüs är fortfarande relativt okänd. Hans prydliga rader med algebra, utvecklade på 1920-talet ur principer hämtade ur ”Das Kapital”, publicerades inte i någon engelskspråkig tidskrift förrän 1939. Men hans beräkningar av levnadsomkostnader ligger till grund för de siffror som offentliggörs både av Storbritanniens statistikmyndighet, ONS, och den amerikanska myndigheten för arbetsmarknadsstatistik, Bureau of Labour Statistics, och som anger hur stor inkomst en person behöver för att klara sig.
Kan bristen avskaffas?
Det kan vara en förklaring till att uppskattningarna nuförtiden framstår som ett så trubbigt instrument. Fattidomsaktivisten Jack Monroe beräknade i januari att brittiska livsmedelsbutiker i all tysthet hade höjt priserna på sina billigaste stapelvaror i en omfattning som påminde om hyperinflationen mellan de två världskrigen (ris hade blivit 344 procent dyrare på ett år).
Kritiska rubriker fick många butiker att ändra kurs, och ONS tillkännagav att myndighetens metoder skulle uppdateras. ”Vi kommer inte längre att bara räkna ett äpple i en butik, och se det som representativt baserat på hyllutrymme och marknadsdata”, förklarade ONS talesperson, ”utan hur mycket varje äpple kostar och hur många av varje typ som köps, i många fler butiker i hela landet.” Sådana är ekonomins högupplösta detaljer i den nya inflationsmiljön – nu dömda att översvämmas av en tvåsiffrig prishöjningsvåg.
När centralbankschefer talar om apokalyptiska prisstegringar, hoppas vi att detta bara är ett uttryck för de priviligerades överdrifter.
Är det möjligt att avskaffa bristen? Till och med i Marx vision av det postkapitalistiska samhället var den fortfarande en faktor – som han betraktade som ofrånkomlig, nödvändig och konstruktiv. Människors behov, hävdade han, gör personliga och sociala framsteg möjliga. De flesta av oss har antagit att vi lever i en värld av begränsade resurser, från Thomas Malthus tankar till idén om allmänningens dilemma till skriften ”The Limits to Growth”. Den sistnämnda utgavs 1972 av Romklubben (en grupp affärsmän och akademiker). Skriften förutspådde en nära förestående ”plötslig och okontrollerad minskning av både befolkningen och industrikapaciteten”.
Den förutsägelsen visade sig vara helt fel. En livaktig strömning i dagens futurologi talar istället om ett 21:a århundrade där varje hem har egen solcellsdriven nanoteknisk produktionsenhet som kan bygga ihop atomer till vilket föremål vi än önskar. Detta, hävdar den brittiske vetenskapshistorikern James Burke, kan vara det största skiftet som vår art har upplevt sedan jordbruket uppstod. I en sådan värld, där brister inte längre existerade, skulle levnadsomkostnaderna reduceras till nära noll. Liksom incitamenten att gå till jobbet varje dag.
Det var något som Marx aldrig kunde föreställa sig. Men filmmakare har gjort det. I ”Star Trek” behöver kapten Picard bara säga ”te”, och replikatorn i hans kajuta sätter ihop slumpmässiga molekyler till en kopp varmt Earl Grey. Ändå, som ni minns, fortsätter Picard att vara kapten på ”Enterprise”.
1.Brödbrist är ingen enkel fråga. Mjöl, vatten och jäst. Skillnaden mellan fred och stridigheter. Med en tidsmaskin hade vi kunnat ta en tur och se det ena tillståndet övergå i det andra. Vi skulle till exempel kunna betrakta Kvinnornas marsch mot Versailles 1789, då mellan 6 000 och 10 000 demonstranter vandrade iväg för att informera Ludvig XVI om priset på bröd. Eller det ögonblick under brödkravallerna i Richmond 1863 då konfederationens president Jefferson Davis öppnade sitt fickur och meddelade en svältande skara (kvinnor, igen) att de hade fem minuter på sig att gå hem. (Det gjorde de, under vapenhot.) Eller Poznankravallerna i juni 1956, då 30 000 polackers krav på bröd och frihet besvarades med kulor.
Det vore ett misstag att tolka det vi såg som en enkel, ogenomtänkt process – hungriga människor vars ilska börjar jäsa som en deg i närheten av ett värmekälla. E. P. Thompson, författaren till ”The Making of the English Working Class” (1963) varnade för det antagandet. Brödkravaller, hävdade han något romantiskt, var resultatet av ett kollektivt beslut underbyggt av både konservativa och radikala argument. En plötslig prisstegring, en plötslig bristsituation, möjligen orsakad av en regering som ansåg att exporten var viktigare än medborgarnas bekvämlighet och överlevnad, kunde vara stötande eftersom den kullkastade ett väletablerat status quo. Den kunde också uppfattas som ett tecken på att status quo borde kullkastas. Detta, skrev Thompson, var ”de fattigas moraliska ekonomi”.
Världens ögon riktas nu mot en nation som tsarerna betraktade som Rysslands kornbod. Deras efterträdare nämner inte detta i sina kalkyler. För Vladimir Putin är Ukraina både en plats som representerar oacceptabelt tyranni och oacceptabel frihet, en motsättning som tydligt visar hur falsk hans hållning är. Men kriget berättar redan sin egen historia. Ukraina och Ryssland står för nästan 30 procent av världshandeln med vete och är viktiga exportörer till Asien och Nordafrika. Merparten av leveranserna dit har nu stoppats, vilket har fått vetepriset på terminsbörsen i Chicago – det internationella riktmärket – att stiga med mer än 60 procent. Det sätter press på ekonomierna. Både de moraliska och de monetära.
2.Pianot – från lyxvara till hatobjekt. Den första generationen freudianer längtade efter att straffa sina 1800-talsförfäder – till den grad att de odlade myten att viktorianerna täckte över pianobenen av anständighetsskäl. Men Freud kan ge ett användbart perspektiv på ett relaterat fenomen: pianovandaliseringstävlingen.
Sådana tävlingar var vanliga vid studentjippon och byfester i Storbritannien från 1950-talet till 1980-talet, och krävde ytterst lite skicklighet av deltagarna. Det enda man behövde var en kraftfull hammarsving och förmågan att ducka för flygande fjädrar och träflisor. Men tävlingarna vittnade om ett viktig kulturellt och ekonomiskt skifte: pianots förvandling från ett dyrbart och eftersträvansvärt objekt till en symbol för ett viktorianskt förflutet som måste utraderas.
Vilket tonbyte. Vid den stora världsutställningen i London 1851 häpnade den brittiska allmänheten över de modeller som visades upp – ett förgyllt piano från Lambert & Co, en gotisk pjäs i ek av Pugin, en flygel från den österrikiska tillverkaren Schneider. Den franske kompositören Hector Berlioz, som skickats till London för att representera sitt lands handels- och lantbruksminister, bländades av hantverket och föreställde sig pianot som imperiets instrument framför andra, på plats ”i varje del av världen där civilisationen trängt in”.
Detta var lyxföremål. Till och med Collard & Collards folkpiano kostade 30 guldmynt. Men under de följande två decennierna rasade priset på nya instrument. 1887 annonserade D’Almaine & Co om en modell för 12 guldmynt med ”attraktiva köpvillkor”. När produktionen nådde sin höjdpunkt på 1920-talet fanns det i Camden Town i London ett hundratal småskaliga tillverkare och fabriker som sysselsatte 6 000 personer. (USA:s tillverkningscentrum låg i New York.)
Pianon, särskilt billiga exemplar från den här perioden, har en begränsad livslängd. Men de är ändå svåra att bli av med. Under de senaste fyra årtiondena har försäljningen av nya pianon i Storbritannien fallit från 30 000 till 5 000 per år. Detta på grund av att pianot alltmer har konkurrerats ut av elektroniska modeller. Men de gamla liken står kvar, omöjliga att skrota, omöjliga att sälja, och samlar damm på Blocket och eBay, gratis för vem som helst som är villig att transportera bort dem. Ingen jublar ens längre över deras förstörelse.
3.Saknas: 17,5 miljoner kvinnor. Man skulle kunna kalla det skryt. 2006 beräknade den kinesiska regeringen att dess ettbarnspolitik hade förhindrat 400 miljoner födslar. Men det verkar ha varit fel på mer än ett sätt. När policyn infördes 1979 hade födelsetalen redan börjat falla. 1960 födde en genomsnittlig kinesisk mor 6,1 barn. 1970 hade den siffran redan sjunkit till 4,7; 1980 var den nere i 2,7. Den historiska bottennoteringen på 1,5, som nåddes år 2000, låg i linje med rådande trender. Dessa orsakades troligen av de krafter som vanligen minskar barnafödande: ökat välstånd och bättre utbildning.
Om ettbarnspolitiken aldrig hade införts skulle den kinesiska befolkningen vara ungefär lika stor som idag. Utom i ett viktigt avseende: det skulle finnas fler kvinnor.
Ettbarnspolitiken var ett 36-årigt experiment rörande könens kulturella och ekonomiska värde. Som experiment betraktat var det inte särskilt väl utfört – reglerna tillämpades olika i städerna jämfört med på landsbygden och förändrades i mitten av 1980-talet när det blev tillåtet för vissa par att skaffa ett andra barn om det förstfödda var en flicka. De brutala följderna framgår i folkräkningen 2020. I åldrarna 20 till 40 år var männen 17,5 miljoner fler än kvinnorna, vilket innebar att det gick 109 män på 100 kvinnor.
Broschyrer som delades ut i Storbritannien på 1980-talet påminde befolkningen om att ta med toalettpapper till kärnvapenskyddsrummen.
Detta är en berättelse i tre akter, där alla är tragedier. Till en början försökte västerländska demografer räkna ut hur många flickor som ”saknades” i Kina. Uppskattningarna kunde göra gällande att det rörde sig om 30–60 miljoner stycken.
Men en studie från University of Kansas och Shaanxi Normal University 2016 indikerar att kinesiska mödrar kan ha lyckats hålla 25 miljoner flickebarn utanför statistiken. Detta trots påtvingade aborter och barnamord. (Forskarna lade fram sin teori efter att ha intervjuat en bybo som refererade till sin yngre dotter som ”den icke-existerande”.) Senare forskning har reviderat ned siffran igen, till omkring 7 miljoner. Vilket ger oss vad? Kaskader av sorgliga siffror som visar effekterna av ett auktoritärt styrelseskick, föräldrars önskemål och sociala och ekonomiska överlevnadsstrategier.
4.En sista utväg för albanska kvinnor. Det finns inget land i världen där det föds fler flickor än pojkar. I Kina regnar det män. Hur ser väderutsikterna ut på Balkan? Ganska tryckande. Albanien är ett av tolv länder där överrepresentationen av pojkar inte kan förklaras av biologi. Detta obehagliga faktum skymmer ett mer ovanligt fenomen. I det bergiga norra Albanien lever en sedvänja kvar: möjligheten att bli en burrnesha, en kvinna som svär att förbli oskuld och lever sitt liv som en man, med alla de privilegier och det ansvar som följer av ett intensivt patriarkalt samhälle.
Man trodde att den ålderdomliga traditionen hade utrotats av Albaniens isolationistiska diktator Enver Hoxha (liksom den politiska oppositionen och större delen av intelligentian). Men bruket överlevde och fick enligt vissa källor nytt liv under 1990-talet. Möjligen på grund av att 11 000 män dog i Kosovokriget.
Antropologerna är oense om hur många burrneshas det finns i dag – uppskattningarna varierar från 40 till 200. Verktyget som skapade dem kan hittas i många albanska bokhandlar: ”Kanuni i Lekë Dukagjinit”, en anmärkningsvärt seglivad samling sedvanelagar som tros ha rötter från 1400-talet. Den är ökänd för etiketten kring blodsfejder. Och mindre känd för den obskyra rätten att beträda en annans mark för att hämta hem en bortflugen bisvärm.
Vissa flickor, vars föräldrar inte har några pojkar, får burrnesha-status redan vid födseln, andra antar den för att förbli ekonomiskt oberoende eller undfly ett arrangerat äktenskap. Under Albaniens sedvanelagar har kvinnor inga egendomsrättigheter. ”En kvinna är en säck”, heter det i Artikel 29, ”skapad att bestå så länge som hon lever i sin makes hus”. Att bli en burrnesha är ett sätt att slippa denna dehumanisering utan att utmana kulturella lagar. Kanske är det mer av en utmaning mot det förhärskande västerländska synsättet på kön. För en burrnesha är manlighet mindre ett uttryck för individens inre liv, och mer av en socioekonomisk roll som lyder under reglerna för tillgång och efterfrågan.
5.Därför tog toapapperet slut under covid. Det var ett förebud om att pesten var på väg. Kunderna stapplade ut från matbutikerna fullastade med toalettpapper, som om de trodde att diarré var ett kardinalsymptom på covid-19. Vissa butiker införde en maxgräns vid fyra paket per hushåll. Hyllor som tidigare bågnade av balar av mjukt treskiktspapper gapade tomma och historier spreds om knivbråk mellan desperata toalettpappersjägare.
Orsakade viruset en faktisk brist på toalettpapper? Svaret är komplicerat. Nedstängningarna påverkade efterfrågan i två riktningar: knappast någon behövde den sort som används på kontor och offentliga toaletter, men hushållsanvändningen steg med 40 procent. Panikköpen tömde butikslager som skulle ha räckt i två eller tre veckor. Och som det sedan tog sin tid att fylla på. Resultatet? I Sydney trendade hashtaggarna #toiletpapergate och #toiletpapercrisis i början av mars 2020 och toalettrullar lottades ut av radioprogrammen.
Ett exempel från december 1973 kan ge en ledtråd till vad som hände. Den amerikanske talkshow-värden Johnny Carson skämtade om ”akut brist” på toalettpapper. ”Vi måste sluta skriva på det”, sa han till sina 20 miljoner tittare, och fantiserade därefter ihop en historia om en kvinna som kommer hem från matbutiken för att möta en vän som säger: ”Glöm kaffet, ge mig bara påsen”. Nästan genast kunde livsmedelsbutikerna vittna om kunder som köpte enorma mängder toalettpapper. Vissa affärer höjde priserna för att minska efterfrågan. Strategin misslyckades. I CBS News manade nyhetsankaret Walter Cronkite till lugn.
Det fanns en källa bakom Carsons skämt: ett pressmeddelande av den republikanske kongressledamoten Harold Froelich från Wisconsins åttonde distrikt, som under bränslekrisens deprimerande tid spekulerade om att den lokala massaindustrin, för att undvika skatt, skulle låta en större andel av produktionen gå på export. Hans farhågor besannades inte.
Varför var de så övertygande? Kanske för att toalettpapper är en markör för den moderna kapitalismens bekvämligheter. (Sovjetunionen fick inte sin första toalettpappersfabrik förrän 1969.) Och det senaste panikutbrottet väckte kanske något i det kollektiva kulturella minnet. Broschyrerna som delades ut i Storbritannien på 1980-talet, med titeln Protect and Survive, påminde befolkningen om att ta med toalettpapper till kärnvapenskyddsrummen, tillsammans med konserverad potatis och starka desinfektionsmedel. Bara två rullar fanns med på bilden i broschyren.
6. Kinas griskris är snart över. Innan Liz Truss blev Storbritanniens utrikesminister var hon mest uppmärksammad – och hånad – för sitt tal vid de konservativas partikonferens 2014, som levererades med stort självförtroende: ”I december är jag i Peking”, förklarade hon med ett brett leende, ”och öppnar nya fläskmarknader!” Publiken applåderade osäkert. Möjligen för att få henne att sluta vicka på axlarna och gå vidare till nästa punkt.
Kanske var Truss berusad av sina framtidsvisioner. Kinas aptit på fläskkött är enorm. Den genomsnittliga kinesen konsumerar omkring 30 kilo om året – vilket, på grund av befolkningens storlek, motsvarar ungefär hälften av världsproduktionen. För tio år sedan kom 99 procent av fläskköttet i Kina från inhemsk produktion, mestadels småskalig uppfödning. Men med start i augusti 2018 utplånade den afrikanska svinpesten ungefär halva det kinesiska grisbeståndet, omkring 200 miljoner djur. Landets ekonomi dränerades på motsvarande 14,5 miljarder dollar och världsmarknadspriset på fläskkött steg dramatiskt – med 125 procent mellan juli och november 2019. Importen ökade kraftigt, liksom inflationen och Xi Jinpings önskan om att landet åter skulle bli självförsörjande på fläskkött. (För närvarande är hans ambition 95 procent till 2025.)
Storbritannien har en roll i denna plan. I april 2021 gick mer än 1000 grisar från Bridge House Farm i Northamptonshire ombord på en Boeing 747 för att resa de drygt 1100 milen till Sichuanprovinsen. Idag är det kinesiska beståndet nästan återställt. Köttimporten har fallit med en tredjedel sedan förra året. Strävan mot självförsörjning märks också i produktionen av majs och vete, vars storlek kan mildra de värsta ekonomiska effekterna av den ryska invasionen av Ukraina – numera Truss största problem.
7.Räkna med prischock på litium. I slutet av november 2021 var det premiär för en pjäs som Royal Court Theatre redan hade bett om ursäkt för i veckor och fortfarande ursäktar sig för. ”Rare Earth Mettle” handlar om en snål miljardär som intrigerar för att ta kontroll över Bolivias litiumfyndigheter. Karaktären är en satir på Elon Musk (som behöver litiumet till nästa generations elbilar). Men varken teatern eller pjäsförfattaren, Al Smith, insåg i tid att karaktärens namn – Hershel Fink – låter utpräglat judiskt. Karaktären döptes om till ”Henry Finn” före premiären, men skadan var redan skedd. Teaterns rapport om skandalen blev offentlig i mars, och nu ska de anställda få ”särskild utbildning om antisemitism”.
En aspekt av debaclet har varit mindre omtalad. I en intervju i The Guardian sa Al Smith att han inspirerades att skriva pjäsen efter att ha läst om Litiumtriangeln, en region i Anderna som tros hysa mer än hälften av planetens litiumreserver. De blir allt viktigare i en värld vars ambition är att minska koldioxidutsläppen. Litium är den lättaste metallen i periodiska systemet och ett perfekt medium för den energi som krävs för mobiltelefoner, bärbara datorer och nästa generations fordon. 2021 var den samlade efterfrågan på litium 330 000 ton. I år beräknas den stiga med mer än 40 procent.
Pjäsen handlar om en snål miljardär som vill ta kontroll över Bolivias litiumfyndigheter. Karaktären är en satir på Elon Musk.
Men vad var det Smith läste? Kanske någon av de mer fantasifulla artiklarna som spekulerade i att en litiumtörstande Musk hade ett finger med i spelet när Bolivias socialistiska president Morales hastigt avgick i november 2019. Detta är en konspirationsteori. Morales avgång utlöstes i själva verket av anklagelser om valfusk.
Det har dock inte hindrat den tidigare presidenten från att spinna vidare på sitt narrativ om en ”litiumkupp” – en historia som fick ytterligare luft under vingarna i juli 2020 när Musk själv twittrade om den. ”Vi kan störta vem vi vill!” skrev Tesla-chefen. ”Hantera det.” Kanske var det ett av hans typiska tondöva skämt, men av de redan övertygade uppfattades som att han erkände sin inblandning i kuppen. Nu har historien fått upp ett så stort momentum att den verkar omöjlig stoppa.
Av Matthew Sweet är återkommande medarbetare i The Economist Magasinet 1843 och arbetar som författare och programledare i London.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, juni 2022.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
