I Ukrainakrigets början rullade 20 ryska tankbilar in i Sedniv, en småstad i Tjernihiv-provinsen, norr om Kiev. ”Lokalbefolkningen ringde oss”, berättar general Viktor Nikoljuk, befälhavare för de ukrainska styrkorna i norr, ”och undrade: vad ska vi göra?”. Han svarade då kort: ”Töm dem”. Lokalbor på hästar och i traktorer, utrustade med flaskor, tunnor och tekannor, slangade bränsle under rop om Slava Ukraini — ära åt Ukraina. Generalen kunde knappt tro sina ögon när ytterligare ett gäng tankbilar dök upp kort därefter. Även dessa blev befriade från sin last.

Småskaligt krig utkämpas av ett lands väpnade styrkor. Total krigföring utkämpas däremot av hela nationer. Civila har med andra ord spelat en enorm roll i försvaret av Ukraina. När Ukrposhta, landets postverk, höll en tävling för att designa ett frimärke, föreställde det vinnande bidraget en traktor som bogserade iväg en erövrad rysk stridsvagn. En av krigets mest ikoniska bilder. När Kiev var hotat blandade civila molotovcocktails för att kasta mot de invaderande pansarfordonen. Frivilliga har samlat in pengar till fordon och drönare. Serhiy Prytula Foundation, en civil välgörenhetsorganisation, köpte en satellit till armén. ”Kiev har gjort det samhällsövergripande motståndet till en central del av det nationella försvaret”, skriver Hanna Sjelest från tankesmedjan Ukrainian Prism.

Ark med frimärken föreställande en traktor som bogserar iväg en erövrad rysk stridsvagn
Foto: Daisuke Tomita/AP/TT

Civla kan lämna uppgifter genom en app 

Som så ofta vid total krigföring har gränsen mellan civilt och militärt suddats ut. ”Lokalbefolkningen har spelat en enorm roll”, säger general Nikoljuk. De gömde mobiltelefoner för ryska trupper och markerade ryska positioner i Google Maps. Numera finns en statlig app särskilt för ändamålet, eVorog, där civila kan lämna underrättelseuppgifter. Överste Oleh Sjevtjuk, befälhavare för Ukrainas 43:e artilleribrigad, och Serhij Ogerenko, hans stabschef, berättar för tidningen Ukrainska Pravda om hur civila hjälpte artilleriet med eldledning, bland annat genom att använda vanliga konsumentdrönare.

Överste Sjevtjuk beskriver att om hans trupper visste att ryssar rörde sig i närheten av en viss by, men var osäkra på exakt var, då öppnade de Google Maps, letade upp en butik i närheten och ringde på vinst och förlust. ”God kväll, vi ringer från Ukraina! Har du några kaptsaps [ryssar] i närheten? Ja. Var? Var? Bakom mormor Hannas hus. Vilket hus är det? Nå, alla känner henne!” Så, man pratar lite med folk och får plötsligt reda på var allt finns. Vid ett tillfälle erbjöd en bensinstationsägare tillgång till sin övervakningskamera. Något som gav armén direktsänd video av en tjetjensk kolonn på väg mot Kiev.

Tillgången till internet är avgörande

Folkligt motstånd på den här nivån, med hjälp av digitala verktyg, skulle ha varit i stort sett omöjligt för 15 år sedan. Jack McDonald från King’s College i London påpekar att när USA invaderade Afghanistan 2001 hade mindre än 1 procent av invånarna tillgång till internet. I Syrien 2011, där ett inbördeskrig redan pågick och mobilfilmer från strider blev vanliga, var andelen fortfarande bara 22 procent. När Ryssland invaderade Ukraina 2014 hade den nått 46 procent. Vid den senaste invasionen förra året hade siffran rusat till nästan 80 procent. ”Det vi ser i Ukraina,” säger McDonald, ”är det nya normala.”

Folkligt motstånd på den här nivån, med hjälp av digitala verktyg, skulle ha varit omöjligt för 15 år sedan.

Den här sortens uppkoppling, och de smartphones som använder sig av den, har stärkt och förnyat ett äldre slags samarbete mellan det civila och det militära, bekant från motståndsrörelsen i Frankrike under andra världskriget. General Sir Jim Hockenhull, chef för Storbritanniens militära underrättelsetjänst vid invasionens början, beskriver exempelvis hur arméerna försökte göra varje soldat, varje del av utrustningen, till en sensor. ”Det som hänt är att så många människor har blivit sensorer.” Resultatet beskriver han som ett frivillignätverk av ”civila sensorer” som har visat sig ”väldigt, väldigt viktigt”.

Människor i rörelse på en rörig gata i Kiev.
Att ukrainarna har visat sig så villiga att äventyra sin status som icke-stridande kan bero på den ryska arméns synbara ointresse för krigets lagar, som säger att väpnade styrkor måste göra skillnad mellan stridande och icke-stridande. Foto: Sergei Supinsky/AFP/TT

Hackers bildade it-armé

Det civila nätverket ägnar sig inte bara åt informationsinhämtning. Den 26 februari, två dagar in i kriget, vädjade Mychajlo Fedorov, Ukrainas vice premiärminister, öppet till frivilliga att genomföra cyberattacker mot ryska företag och statliga myndigheter. Resultatet blev Ukrainas it-armé, en grupp med uppemot 200 000 frivilliga hackers. Fedorov bad dem vidare att rikta in sig på ryska statliga myndigheter, statligt ägda företag och banker.

Det civila engagemanget når utanför Ukrainas gränser. Genom att tillhandahålla anslutning via sina Starlink-satelliter har SpaceX blivit en integrerad del av den ukrainska arméns anfallskedja. Satelliter som drivs av finska företaget Iceye ger detaljerade radarbilder av ryska militära positioner. Ukrainas Delta-app, en livekarta som kombinerar militära underrättelser från olika källor, planeras för molnservrar utomlands, påpekar Keir Giles från tanke­smedjan Chatham House.

Vem slåss mot vem? Denna växande ”civilisering av det digitala slagfältet”, som Kubo Macak, juridisk rådgivare vid Internationella Röda Korset, kallar det, får juridiska konsekvenser. Iceye-satelliter kan vara legitima militära mål, enligt juridiska experter. Eftersom Delta underlättar stridsoperationer, kan Ryssland betrakta appens molnservrar utomlands som ”värdefulla mål”, menar Giles. It-arméns verksamhet har väckt allvarlig oro bland forskare inom internationell rätt och nätverksteknik.

Gränsen blir mer diffus

En central princip i internationell humanitär rätt är att väpnade styrkor måste göra skillnad mellan stridande och icke-stridande. Men om civila bygger drönare, hämtar militär utrustning över gränsen från Polen och rapporterar trupprörelser via appar. Och därtill vägleder artillerield via videochatt. Blir de då legitima militära mål? Genèvekonventionen slår fast att civila förlorar rätten till skydd ”under den tid då de direkt deltar i fientligheterna”. Exakt vad detta innebär är hårt omtvistat.

Internetanvändare, % av befolkningen

Röda Korset menar att gränsen för direkt deltagande går vid handlingar som medvetet påverkar militära operationer till förmån för ena sidan. Det är en högt satt gräns. Experterna är överens om att civila som bara svarar på frågor inte når över gränsen. Överste Sjevtjuks telefonsamtal innebär alltså inte att de som svarar deltar i fientligheterna. Dessutom är den mesta informationen som appar förmedlar ”för allmänt hållen och obetydlig för att uppfylla kriteriet om fientlighet”, hävdar Macak. En civilperson skulle behöva samla in och lämna information ”som del av en samordnad operation i syfte att utföra ett specifikt angrepp”. Men att flyga en drönare för att vägleda artillerield, det går helt säkert över gränsen.

Ryskt ointresse att följa krigets lagar 

En lärdom är att uppkoppling blir en allt viktigare militär resurs. Redan långt tillbaka rev talibanerna mobilmaster för att hindra afghansk lokalbefolkning från att skicka tips till säkerhetsstyrkorna. Mexikanska drogkarteller använder sig av signalstörningsutrustning. General Nikoljuk menar att samarbete med civila varit mindre aktuellt i Charkiv och Donetsk i öster. Detta eftersom Ryssland stört ut mobilnäten där.

Krigets lagar vilar på att arméerna agerar i god tro för att skilja på civila och stridande – att de bryr sig om lagarna. Att ukrainska civila har visat sig så villiga att äventyra sin status som icke-stridande, kan bero på den ryska arméns synbara ointresse för krigets lagar. General Nikoljuk påminner om hur ryska trupper upprättade högkvarter i en skola i Jahidne, en by söder om Tjernihiv. Hundratals lokalbor fängslades i källaren. Han beskriver en annan händelse i närliggande Lukasjivka, där ryska soldater som såg en ukrainsk drönare tvingade kvinnor och barn att gå längs gatan, som mänskliga sköldar. ”Vad gör man i en sådan situation? Man biter ihop i vanmakt. Så är det.”