Europa sitter med starka trumfkort
Men många av dem är för farliga för att användas mot USA.
Artikel ur The Economist explains 13 mars 2025, översatt av InPress. ©2025 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Europa sitter med en hel del förhandlingskort i relationen till USA: en nästan lika stor inre marknad som USA, som stor råolje- och LNG-kund till USA, möjligheten att reglera amerikanska teknikföretag i Europa – och inte minst finns hjärnan för det globala betalningssystemet Swift i Europa.
De nödvändiga åtgärderna måste ske djärvt och beslutsamt,” förklarade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nyligen. Hon pratade om hur EU borde bemöta Donald Trumps vana att riva upp påstått ”orubbliga åtaganden”, på ett sätt som hotar ”europeiska värderingar”. ”Extraordinära omständigheter kräver extraordinära åtgärder”, menade von der Leyen.
Hittills har EU:s svar till Trump varit ganska stillsamt. Efter att USA den 12 mars införde 25-procentig tull på stål och aluminium, tillkännagav EU strafftullar på amerikanska varor till ett värde av 8 miljarder euro från och med 1 april, och till ett ytterligare värde av 18 miljarder euro från mitten av april. Trots von der Leyens stridslystna uttalanden vill EU inte att konflikten med USA ska eskalera, utan hoppas att Trumps värsta instinkter kan tyglas. Men om bråket med USA tilltar, har EU förvånansvärt många påtryckningsmöjligheter mot sin bångstyriga allierade.
EU:s mest uppenbara geopolitiska tillgång är storleken på den inre marknaden. Inklusive Storbritannien, Norge och Schweiz uppgår kontinentens BNP till 24 500 miljarder dollar, nästan i nivå med USA:s 29 000 miljarder. Amerikanska företag, från bryggerier till banker, vill fortsätta verka på den marknaden. Det är grunden för Europas vedergällningstullar, som initialt kommer att slå mot lätt utbytbara lyxvaror, såsom Harley-Davidsons motorcyklar och whisky.
dER Leyen
Kruxet är att tullar och andra restriktioner på import från USA skadar både europeiska konsumenter och amerikanska exportörer. Ett exempel är Europas största import från USA, energi. Förra året slukade Europa 35 procent av den råolja och de raffinaderiprodukter som USA exporterade. Mer än hälften av USA:s flytande naturgas, LNG, gick också till Europa. Denna efterfrågan, som kan fortsätta öka långt in på 2030-talet, är garanten för många av de mångmiljardprojekt som just nu byggs ut i USA. Om Europa minskar inköpen av LNG från USA, hamnar många amerikanska energiföretag i trubbel. Men det är svårt att göra utan att lamslå en redan haltande ekonomi eller återigen bli beroende av Ryssland, ett elände Europa precis lyckats undkomma.
Ett mer troligt, om än för tillfället helt hypotetiskt, mål är USA:s techjättar. Exempelvis kan Europa förmodligen klara sig utan Instagram, ett socialt nätverk som ägs av Meta, men Meta skulle drabbas hårt av tappade intäkter i Europa. Det finns många sätt för Europa att pressa företagen utan att jaga bort dem, till exempel genom skatte- och konkurrenslagstiftning. På så vis kan man kalibrera påverkan och klämma åt hårdare vid behov.
Att techjättarna betalar så lite skatt i Europa har i åratal varit en stötesten i den transatlantiska relationen. Delvis är de låga skatteintäkterna Europas eget fel, eftersom Irland och andra länder har fått fungera som lokala skatteparadis. EU-länderna har svarat med att beskatta annonser och andra tjänster online, för att få del av nätjättarnas intäkter.
Försöken att nå ett globalt avtal om sådana skatter ligger nu på is, då Trump är emot det. Antingen kan enskilda länder höja sina skatter, eller så kan man på EU-nivå damma av gamla planer på en sådan avgift. Beskattning på EU-nivå skulle kräva enhällighet bland medlemsländerna, vilket ofta är svårt, men i tillräckligt hårt diplomatiskt blåsväder kan man nog nå dit.
EU-kommissionen har också en enorm makt att reglera amerikanska teknikföretag. Den kan ingripa mot konkurrensfientligt beteende, kräva borttagande av skadligt innehåll och strikt efterlevnad av lagar om personlig integritet. Företag som bryter mot dessa regleringar kan få böta flera miljarder euro. Även om europeiska myndigheter kommer att vara måna om att visa att de fortsätter värna rättsstaten och därför inte inleder politiskt motiverade åtal, kan en generellt striktare hållning från tillsynsmyndigheter ändå få önskad effekt.
USA:s finansbolag är också beroende av europeiska institutioner. Faktum är att några av de påtryckningsmöjligheter EU har till sitt förfogande är så kraftfulla att de förmodligen aldrig kan användas. Till exempel är hjärnan i det globala betalningssystemet Swift ett kooperativ baserat i Belgien, som varje år förmedlar omkring 8 miljarder elektroniska meddelanden mellan 11 000 finansiella institutioner. Europeiska tillsynsmyndigheter har stort inflytande över Swifts verksamhet. Men att störa amerikanska bankers tillgång till systemet vore att använda finansiella massförstörelsevapen, och det skulle stuka den globala ekonomin på ett sätt som skadar europeiska banker lika illa som amerikanska.
Konkurrenslagstiftning är ett mindre apokalyptiskt sätt att sätta press på amerikanska finansföretag. Tillsynsmyndigheter i EU och Storbritannien är redan i färd med att granska den dominerande ställningen för amerikanska Mastercard och Visa på Europas betalningsmarknad. Försiktighetskrav är ett annat påtryckningsmedel. Utländska banker och kapitalförvaltare kan krävas på mer kapital för att finansiera sina europeiska verksamheter. Det kan komma strängare krav på lokal lagring av känsliga data och så vidare, förutspår en rapport från tankesmedjan Europeiska utrikesrådet.
Även om USA kan hämnas på liknande sätt, har de mer att förlora på en konflikt inom tjänstesektorn. Totalt har USA på tjänsteområdet ett handelsöverskott mot EU på cirka 100 miljarder euro. Raka motsatsen till varuområdet alltså, där Europa redovisade ett överskott på nästan 200 miljarder euro förra året. Storbritannien sticker ut, landet har överskott i tjänstehandeln med USA, men underskott i varor.
Foto: The White House
Tyngden i den europeiska marknaden är dessutom inte den enda källan till ekonomisk makt. Man kan också begränsa USA:s tillgång till varor och tjänster där Europa dominerar produktionen. Franska tankesmedjan CEPII beskriver i en rapport ett flertal varukategorier som produceras huvudsakligen i Europa, och i hög grad importeras av USA, främst läkemedel och kemikalier. EU kommer inte att få USA på knä genom att strypa försäljningen av Wegovy, ett viktminskningsläkemedel från danska Novo Nordisk. Men det finns åtminstone en kritisk, strategisk insatsvara över vilken EU har närmast total kontroll, de maskiner som används för att tillverka världens mest avancerade datorchip.
Nederländska ASML är det enda företaget i världen vars maskiner kan producera chip på sju nanometer eller mindre, den typ som används i banbrytande artificiell intelligens. Även för maskiner som tillverkar något grövre chip, 14 nanometer, har ASML en marknadsandel på 90 procent.
Det vore inte första gången ASML:s export begränsas. 2023 förbjöd Nederländerna försäljning av deras mest sofistikerade utrustning till Kina. Men USA kommer inte att behandlas på samma sätt som Kina, om det inte inträffar en extrem köldknäpp i relationen till Europa. Dessutom skulle det, precis som i fallet med Swift, kunna få fruktansvärda, oförutsägbara konsekvenser, och skada Europa lika illa som övriga världen.
En alternativ smärtpunkt kan finnas i en annan bransch där Europa dominerar: den globala råvaruhandeln. För de flesta råvaror är Europa en väsentligt mindre exportör än USA, men en oumbärlig mellanhand. Kontinentens knappa naturresurser, centrala läge och långa historia av relativt öppen handel har bidragit till att främja verksamhet som varuflödet är beroende av, exempelvis frakt och försäkring. Allvarliga slitningar med Europa kan göra det betydligt svårare för USA att sälja sina råvaror, inte bara dit, utan överallt i världen.
Europa utgör bas för världens största råvaruhandlare. Bara i Schweiz finns cirka 900 sådana bolag, däribland jättar som Glencore, Gunvor, Mercuria och Vitol. Landets andel av den globala handeln uppskattas till 35 procent för olja, 60 procent för metaller, 50 procent för spannmål och 40 procent för socker. Storbritannien och Nederländerna är också stora handelsnav, vilket stärker Europas dominans.
I årtionden har Europas handelsföretag byggt upp ett omfattande nätverk av leverantörer, lager, transportinfrastruktur och bankrelationer som gör att de kan föra samman producenter och konsumenter världen över. Flödena från avlägsna gruvor och gårdar till fjärran städer och fabriker är komplicerade och svåra att bygga upp från grunden.
De största containerrederierna, Maersk, MSC och CMA CGM, är europeiska. Oldendorff, världens största bulkfraktföretag, är tyskt. Grekiska företag äger mer än 30 procent av alla oljetankfartyg och över en femtedel av världens LNG-flotta sett till kapacitet. Även om många asiatiska länder också har stora sjöfartsindustrier, är Europas marknadsandel enormt mycket större än USA:s (se graf).
Samtidigt smörjer Europas finansbolag kuggarna i råvaruhandeln på ett sätt som de amerikanska inte gör. Londons nätverk av mäklare, försäkringsgivare och återförsäkringsbolag försäkrar mer än 40 procent av världens sjöfart och energiproduktion till havs. De 12 ”klubbar” för försäkring och ersättning som utgör brittiska International Group, försäkrar den överväldigande majoriteten av världens oljetankerflotta. Europas banker spelar stor roll i råvaruhandelns finansiering, en marknad där USA:s dito till stor del är frånvarande. Den 10 mars meddelade Trafigura, en Singaporebaserad råvaruhandlare, att de tagit in 5,6 miljarder dollar för att finansiera verksamheten. Europeiska långivare utgjorde fem av de sju banker som organiserade affären. Gruppen leddes av nederländska ING.
Europa har på senare tid försökt använda detta inflytande för att straffa Rysslands krig mot Ukraina. Europeiska råvaruhandlare har förbjudits att handla med rysk olja, europeiska banker att finansiera handel med densamma, europeiska fartyg från att transportera den och europeiska försäkringsbolag från att försäkra den, om inte oljan säljs för mindre än 60 dollar per fat. Även om Ryssland har hittat sätt att kringgå pristaket, har det ökat kostnaderna för ryska företag och därmed lyckats minska landets oljeintäkter.
Huruvida Europa någonsin skulle välja att agera så mot USA, är en annan fråga. Det går att föreställa sig ett system av pålagor eller avgifter, mindre drastiska än sanktionerna mot Ryssland, som skulle göra det dyrare för amerikanska bolag att handla internationellt. Men det vore ett så pass stort och fientligt steg att det nog är tänkbart endast vid ett fullständigt sammanbrott i relationerna. Sannolikt skulle Europa, inte ens som svar på en gränslös Trump, behandla USA som de behandlar Ryssland, hur våldsamt ett eventuellt handelskrig än må bli.
Den största obalansen i det transatlantiska förhållandet rör försvaret. Europa är starkt beroende av USA:s militära stöd och har mycket mer att förlora på om samarbetet bryts, i kontrast till USA som ju, som Trump nyligen påpekade, skyddas av ”ett stort, vackert hav”. Men det är inget absolut skydd. Och det faktum att Europa har mer att förlora betyder inte att kontinenten saknar inflytande.
Ta det stora, vackra havet till att börja med. USA kan inte skydda det utan hjälp från Europa. Ryska ubåtar som går in i Nordatlanten från baser i Arktis måste passera en serie flaskhalsar som kallas GIUK-gapet, Greenland-Iceland-United Kingdom. I årtionden har USA och allierade övervakat detta område med en lång rad akustiska undervattenssensorer kopplade till anläggningar på land, liksom radartransporterande fartyg och havsövervakningsflygplan med bas i Storbritannien, Island och Norge. Mycket av den data de samlar in bearbetas troligen vid Natos maritima högkvarter utanför London.
Om sådana samarbeten skulle upphöra vore det mycket svårare för USA att spåra ryska ubåtar. Förmågan att upptäcka dem på väg mot USA:s östkust vore mycket mindre. På så vis skulle Ryssland kunna placera långt fler missiler inom räckhåll för mål i USA. Även om Trump fick sin vilja igenom och USA på något sätt skulle annektera Grönland, i dag en självstyrande del av Danmark, skulle inte amerikanska styrkor kunna täcka detta geografiska hål helt och hållet. Och om amerikanska marinfartyg skickas till Stilla havet för att hantera kris eller krig där, skulle USA:s beroende av samarbete med Europa kunna fördjupas ytterligare.
GIUK-gapet illustrerar ett större fenomen, USA:s militära makt är beroende av tillgång till europeiskt territorium. Pituffik Space Base på Grönland är ett exempel. Där sköter USA:s rymdstyrka en radarstation för att spåra ryska missiler på väg mot Nordamerika över Nordpolen. Utan tillgång till den radarn skulle USA ha mindre förvarning för och sämre bild av långdistanshot. På Natos södra flank, i Medelhavet, har USA:s flygvapen övervägt att bygga ut en flygbas på Cypern. Den har varit avgörande för USA:s operationer i Mellanöstern, såsom hjälpsändningar till Gaza.
USA:s viktigaste fäste i Europa är sannolikt Tyskland, där det finns fler än 50 000 amerikanska soldater. Pentagons europeiska och afrikanska kommandon, som övervakar varje soldat, stridsvagn, stridsflygplan och marinfartyg inom sina respektive områden, är belägna i Stuttgart.
Den amerikanska arméns Europahögkvarter ligger i Wiesbaden, och i Tyskland finns fem av dess sju europeiska garnisoner, däribland Grafenwöhr, arméns största bas utanför USA. Ramstein, en stor flygbas, var under många år en knutpunkt för att styra drönarattacker i Afghanistan, Pakistan, Somalia och Jemen. Landstuhl militärsjukhus vårdade 95 000 amerikanska soldater som skadats i Irak och Afghanistan. Minst 40 procent av den amerikanska verksamheten i Tyskland tros stödja operationer i andra delar av världen. Exempelvis flög den amerikanska specialstyrka som dödade Usama bin Laden 2011 till Pakistan via Ramstein.
Europas inflytande ligger inte bara i tillträde till kontinenten. Europeiska företag är integrerade i den amerikanska försvarsindustrins försörjningskedjor. Ungefär en fjärdedel av stridsflygplanet F-35:s komponenter tillverkas i Europa. Storbritannien bidrar med nischade förmågor i USA:s kärnvapenprogram.
Och så är det underrättelseverksamheten. Storbritannien deltar i spionpakten Five Eyes, där USA, Australien, Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland samlar in och delar signalspaningsinformation, såsom avlyssnade kommunikationer. USA står för omkring 75–80 procent av underrättelseinformationen; de sticker tydligt ut som ledande i just den alliansen. Men de 20–25 procenten från andra allierade är fortfarande värdefulla, och innebär att USA:s spioner kan arbeta mer effektivt, dygnet runt, via platser som annars vore otillgängliga, exempelvis brittiska baser på Cypern. Uppgifter från britterna förekommer ofta i den dagliga sammanställning till presidenten som görs av amerikansk underrättelsetjänst.
Det finns också ett nära underrättelsesamarbete med européer på kontinenten. Under tidigt 2010-tal samverkade amerikanska NSA med Danmark för att spionera på europeiska toppolitiker genom att avlyssna de fiberoptiska internetkablar som passerar danskt territorium. 2015 var det nederländsk underrättelsetjänst som varnade USA för att ryska hackare infiltrerat Demokraternas nationella organ, i syfte att påverka presidentvalet 2016. Förvisso skulle mycket av detta samarbete överleva även en allvarlig kris i de transatlantiska relationerna. Underrättelsetjänster samarbetar med alla, även motståndare, inom områden som terrorbekämpning. Europeiska underrättelsetjänstemän skulle motsätta sig politiska krav på att kapa banden – hemliga kontakter kan bli desto viktigare när dålig stämning råder i den öppna diplomatin.
Europa skulle dock kunna utnyttja sitt inflytande över USA utan att orsaka fullständigt sammanbrott i de transatlantiska relationerna. Det har de gjort förut. 1973 vägrade Storbritannien låta USA flyga U2-spionplan från baser i Storbritannien och Cypern under Jom Kippur-kriget. 1986 förbjöd Frankrike, Spanien och Italien gemensamt USA från att flyga över deras territorium eller använda deras flygbaser under en bombräd mot Libyen. Amerikanska stridsflygplan tvingades då ta en längre och mer invecklad rutt. 2003 stoppades USA från att använda turkiskt territorium för att inleda en invasion av Irak, vilket hindrade dem från att angripa Bagdad norrifrån.
Sådana slags irritationsmoment är vardag i alla allianser. Men i en värld där allierade väljer att härma Trumps transaktionella beteende, kan sådana vetohinder kasta ordentligt med grus i det amerikanska maktmaskineriet. Liksom i fallet med ekonomin är det inte särskilt troligt att Europa utnyttjar sina militära påtryckningsmöjligheter fullt ut. Nästan varje åtgärd som går att vidta skulle också drabba Europa, även om USA drabbas hårdare. Av bland annat den anledningen krävs det mycket för att Europas makthavare, en käbbelbenägen samling även i goda tider, ska gå samman mot amerikanskt översitteri. Men om de bestämmer sig för att kämpa emot, då har de gott om verktyg till hands.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2025. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
