Demensrisk minskar bland äldre
Färska studier visar en oväntad nedgång av demens bland äldre, kopplad till framgångsrika förebyggande strategier mot hjärt- och kärlsjukdomar.
Färska studier visar en oväntad nedgång av demens bland äldre, kopplad till framgångsrika förebyggande strategier mot hjärt- och kärlsjukdomar.
Ur The Economist, 9 juli 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Tvärtemot dystra prognoser minskar risken att drabbas av demens bland äldre i flera rika länder. I USA hade 2024 bara en av tio 85–89-åringar demens, jämfört med tre av tio 40 år tidigare. Bättre utbildning och hjärt-kärlhälsa tros vara viktiga förklaringar – och forskningen visar att demens till stor del går att förebygga eller fördröja.
När Eric Stallard, en riskanalytiker och forskare, började undersöka incidensen, förekomsten av nya fall av demens bland äldre amerikaner, blev han överraskad av resultatet. Det tog två och ett halvt år innan han publicerade sin första artikel i ämnet eftersom han behövde kontrollera att siffrorna verkligen stämde.
”Jag ville vara absolut säker”, säger han, eftersom siffrorna var oväntade. Resultatet visade att andelen äldre i USA som drabbades av sjukdomen i själva verket minskade snabbt – tvärtemot den gängse bilden av att demenssjukdomarna ökar.
”Det var en häpnadsväckande nedgång”, säger han.
Stallard har ägnat ett decennium åt att försöka bekräfta denna upptäckt. Resultaten har snarast blivit än mer anmärkningsvärda. Förra året publicerade Stallard och kollegor forskning i Journal of the American Medical Association som visade att 2024 led bara en av tio amerikaner i åldern 85–89 år av demens, medan samma siffra för 40 år sedan var tre av tio (se diagram 1).
Dessutom märks den här trenden i fler länder än USA. Mellan 1988 och 2015 minskade andelen äldre individer som fick diagnosen demens med 13 procent per decennium i sex länder i Nordamerika och Europa. Det visar en studie med nästan 50 000 deltagare som Frank Wolters med kollegor vid Erasmus Medical Centre i Rotterdam genomfört.
Rädslan för en okontrollerad demensepidemi, som snart kommer att förmörka fler liv och kraftigt belasta hälso- och sjukvårdssystemen, är tack och lov överdriven.
Vissa mindre studier har också identifierat stora minskningar. Data från Framingham Heart Study, som har följt tre generationer i en amerikansk stad, visar på en genomsnittlig minskning av antalet nya demensfall med 20 procent per decennium under nästan 40 år mellan slutet av 1970-talet och början av 2010-talet. De som började bli gamla när Daft Punks Get Lucky toppade listorna (2013), hade 44 procents lägre risk att drabbas av demens än de som gjorde det när Sting hade en hit med Roxanne (1978).
I de flesta tidigare studier hade man helt enkelt samlat äldre individer och sedan gjort en statistisk justering för ålder. Stallard tittade däremot på smala åldersintervall för att jämföra olika kohorter av individer över 50 år. Genom att undersöka förändringarna mellan varje successiv kohort, räknade han ut att förekomsten av demens har minskat med 2,5–3 procent för varje kohort baserad på kalenderår.
”För mig var det här ett stort genombrott på det här området”, säger han, och menar att resultatet radikalt förändrade bilden av hur vanliga demenssjukdomar var. I liknande kohortstudier i olika europeiska länder och i Japan har man också sett jämförbara trender.
Många frågetecken kvarstår kring varför förekomsten av demens minskar och om denna utveckling kommer att fortsätta. I de flesta länder ökar antalet äldre och ökad livslängd innebär att det totala antalet fall fortsätter att öka, även när en mindre andel av alla äldre drabbas. Och den positiva utvecklingen sker till största delen i rika länder – åtminstone än så länge. Men rädslan för en okontrollerad demensepidemi, som snart kommer att förmörka fler liv och kraftigt belasta hälso- och sjukvårdssystemen, är tack och lov överdriven.
Den enskilt största riskfaktorn för demens är hög ålder. Prevalensen fördubblas ungefär vart femte år efter 70. 2016 hade till exempel endast 4 procent av alla individer i USA i åldern 70–74 år demens, men siffran ökade till 9 procent för åldersgruppen 75–79 år och till 18 procent för 80–84-åringar. Mer än en fjärdedel av alla över 85 år hade demens.
Detta närmast exponentiella mönster, i kombination med en ökad förväntad livslängd, har länge utgjort grunden för många oroväckande prognoser. I en studie publicerad förra året i tidskriften Nature Medicine beräknade Josef Coresh, Michael Fang och deras medförfattare att antalet nya fall i USA skulle komma att fördubblas från cirka 500 000 per år 2020 till 1 miljon per år 2060.
En studie publicerad 2022 beräknade att den globala populationen demenssjuka kommer att nästan tredubblas från cirka 57 miljoner individer 2019 till 153 miljoner 2050.
Dessa siffror ligger i sin tur till grund för skrämmande beräkningar av den troliga framtida kostnaden för demenssjukdomar. Den direkta vårdkostnaden, inklusive informell vård i hemmet, uppgick troligen till cirka 1 300 miljarder dollar globalt under 2019,
eller ungefär 0,8 procent av globala BNP. Belastningen blir ännu större om man räknar in indirekta kostnader, som patienternas försämrade livskvalitet. Kostnaden summerades här till cirka 781 miljarder dollar förra året enbart i USA, eller cirka 2,5 procent av BNP, enligt en modell finansierad av amerikanska National Institutes of Health.
En studie genomförd av Arindam Nandi från Population Council, David Bloom vid Harvard University och flera andra forskare använder ett ännu bredare mått som försöker sätta ett pris på patienternas lidande genom att uppskatta viljan att betala för att förebygga sjukdomen. Studien beräknade den globala kostnaden för demens till 2 800 miljarder dollar 2019, en summa som förväntas öka till 4 700 miljarder dollar 2030, 8 500 miljarder dollar 2040 och 16 900 miljarder dollar 2050.
Oligark talar ut om Putins Ryssland
Oligarken Andrej Melnitjenko har valt att prata med The Economist – i 60 timmar. Han varnar för katastrofen som hotar hans land. Han är dock ingen förkämpe för demokrati eller mänskliga rättigheter, snarare talar han i egen sak för att skydda sina affärer.
Ändå är det ganska sannolikt att dessa skrämmande prognoser inte stämmer, åtminstone inte när det gäller rika länder i väst. Nästan samtliga prognoser bygger på modeller som knappt inkluderar någon minskning av den åldersjusterade förekomsten av demens under de kommande decennierna. Eftersom antalet äldre kommer att öka i de flesta västländer under de kommande åren, och eftersom dessa äldre kommer att leva längre, leder dessa antaganden till att det förväntade antalet demensfall ökar kraftigt. Men även relativt små årliga förändringar i antalet demensfall under en 30-årsperiod kan ge betydligt mer positiva utfall.
För att visa detta byggde Chiara Celine Brück och hennes kollegor vid Erasmus Medical Centre en detaljerad datorsimulering av 10 miljoner holländare och tittade sedan på hur antalet demensfall skulle utvecklas inom ramen för två olika scenarier. I det första scenariot antog man att det inte skulle ske någon förändring i den underliggande risken för demens över tid, utöver åldrande, och kom i likhet med andra breda prognoser fram till att antalet holländare med demens skulle mer än fördubblas fram till 2050.
I det andra scenariot använde de en av medförfattarnas – Frank Wolters – forskning, som visade att demensincidensen hade minskat med 13 procent per decennium efter att ha justerat för ålder och simulerat vad som skulle hända om trenden fortsatte. De kom fram till att antalet demensfall visserligen skulle fortsätta öka på grund av att antalet äldre skulle öka, men de skulle inte fördubblas till 2050, utan bara öka med 43 procent jämfört med 2020 års nivåer.
Resultaten visade att högt blodtryck, höga kolesterolvärden, fetma och dålig fysisk kondition i medelåldern ökade risken för demens 20 år senare.
För att göra de här prognoserna säkrare måste forskarna ta reda på varför fler inte blir dementa. På så sätt kan de göra en mer välgrundad bedömning av huruvida trenden kommer att fortsätta eller inte. Det är inte enkelt, inte minst för att demens är ett tillstånd med flera orsaker som vanligtvis utvecklas långsamt under flera decennier innan sjukdomen märks av.
Forskningen har länge vetat att demens har en genetisk komponent. Ungefär 25 procent bär på en enda kopia av en gen som kallas ApoE4 och som är kopplad till en risk att drabbas av alzheimers, den absolut vanligaste av det tiotal sjukdomar som kan ge upphov till demens, som är 2–3 gånger större än normalt. För de 2–3 procent av befolkningen som har två kopior av denna gen är risken 10–15 gånger större.
Samtidigt drabbas många som saknar dessa gener av demens och många som har generna förblir friska. Sökandet efter andra orsaker till demens fick ett genombrott under 1970-talet i Norra Karelen. I denna isolerade och utsatta region i Finland var andelen hjärtattacker i befolkningen en av de högsta i världen. För att vända utvecklingen avrådde folkhälsomyndigheten från rökning och uppmuntrade till blodtrycksövervakning och sund kost. Denna folkhälsokampanj medförde att dödsfallen till följd av hjärtattacker minskade med 84 procent. Tiia Ngandu, forskare vid Institutet för hälsa och välfärd i Finland, säger att en oväntad fördel var att det gav forskare en möjlighet att gå igenom detaljerade patientjournaler för en stor population under en 40-årsperiod.
Resultaten blev en banbrytande serie observationsstudier som visade att högt blodtryck, höga kolesterolvärden, fetma och dålig fysisk kondition i medelåldern ökade risken för demens 20 år senare.
”Det förändrade verkligen vår syn på demens”, säger Miia Kivipelto från Karolinska Institutet i Stockholm, som ledde några av dessa studier. ”Vi såg att det inte bara var en åldersrelaterad sjukdom som inte gick att förebygga. I stället handlade det om en process som börjar i medelåldern, då det finns möjligheter att åtminstone bromsa förloppet.”
Observationsstudier kan dock inte ta hänsyn till variabler som forskare inte kan mäta, eller inte tänker på, men de kan ändå bidra. Det bästa sättet att eliminera dessa variabler är genom att använda en randomiserad kontrollerad studie, den högsta standarden inom klinisk forskning. Det innebär att deltagarna delas in i två grupper, varav endast en grupp får den behandling som testas. 2009 inledde Tiia Ngandu och ett team under ledning av Miia Kivipelto världens första stora randomiserade studie för att ta reda på om två år med hälsosam kost, motion, kognitiv träning och hjärtbehandling skulle kunna minska förekomsten av demens hos äldre personer med hög risk för sjukdomen.
Resultatet av FINGER (Finnish Geriatric Intervention Study to Prevent Cognitive Impairment and Disability), som publicerades 2015, visade mycket riktigt att människor skulle kunna minska risken för kognitiv svikt avsevärt med hjälp av en hälsosam livsstil.
Flera liknande randomiserade studier i bland annat USA, Australien och Japan har identifierat betydande fördelar med sådana livsstilsförändringar. Eftersom dessa studier är jämförbara har forskarna också fått en tillräckligt stor studiegrupp genom att slå samman resultaten. På så sätt kan de studera samspelet mellan livsstil och gener. Detta har gett särskilt hoppfulla resultat för alla som bär på ApoE4-genen – de hade större chans att gynnas av behandling än individer utan genen.
”Man kan inte förändra sina gener”, säger Miia Kivipelto, ”men man kan vidta åtgärder för att fördröja insjuknandet i sjukdomen eller minska genernas påverkan.”
Detta får långtgående effekter. Lancet Commission on Dementia, ett internationellt samarbete mellan ledande experter, uppskattar att en så stor andel som 45 procent av alla demensfall globalt skulle kunna fördröjas eller förebyggas genom att man fokuserar på 14 ”förändringsbara riskfaktorer” vid olika skeenden i livet. Det handlar om allt från bättre utbildning för barn (låg utbildning är förknippad med 60 procents högre risk för demens) till att behandla dövhet, höga kolesterolvärden och depression i medelåldern samt att undvika social isolering när man blir äldre. (se diagram 2).
Kommissionens resultat visar på viktiga lärdomar för beslutsfattare om hur man kan minska förekomsten av och kostnaden för demenssjukdomar. Den första lärdomen är att inte enbart fokusera på faktorer med den starkaste kopplingen till demens. Ett exempel är obehandlad depression som medför en 120 procent större risk att utveckla sjukdomen än normalt. Det kan få en större effekt om man koncentrerar sig på faktorer med lägre risk, men som är mer vanligt förekommande. Att behandla individer med hörselnedsättning och högt kolesterol skulle till exempel kunna minska antalet demensfall med totalt 14 procent, enligt kommissionen.
Dessa forskningsframsteg hjälper till att förklara varför demensincidensen har minskat så snabbt under de senaste 40 åren. Bättre utbildning och framgångsrika insatser för att minska förekomsten av hjärtsjukdomar och stroke har av en slump också lett till förbättrad hjärnhälsa.
”När jag blev klar med läkarutbildningen för ganska många år sedan, trodde vi att demens var som ett föremål från yttre rymden som man slumpmässigt kunde bli träffad av”, säger Gill Livingston vid University College London, som leder Lancet Commission. ”Det är oerhört positivt och hoppfullt att vi nu vet att olika åtgärder och individen själv kan göra mycket för att förändra situationen”, säger Gill Livingston vid University College London, som leder Lancet Commission.”
Forskningen fortsätter att upptäcka nya riskfaktorer. 2024 lade Lancet Commission exempelvis till obehandlade synbortfall och höga nivåer av LDL, en typ av kolesterol, på listan. De många nya rönen kan verka förvirrande. Men forskarna undersöker några faktorer som man enkelt kan åtgärda, som att regelbundet använda tandtråd, eftersom inflammation från infektioner i tandköttet kan skada hjärnan.
Studier fann att ett vaccin avsett att förebygga bältros även minskade risken för att utveckla demens med 20 procent under minst sju år efter vaccinationen.
Däremot kan andra faktorer, som sömnproblem, snarare leda till att den som har svårt att sova nu får ännu en sak att ligga vaken och oroa sig för. Och en del faktorer kan visa sig vara tveeggade svärd, säger Miia Kivipelto. Människor med krävande och absorberande jobb, som medicinska forskare och eventuellt också journalister, enligt Kivipelto, behöver kanske inte göra särskilda kognitiva övningar för att hålla hjärnan i form. Men den här typen av jobb kan också vara stressigare, vilket i sig kan visa sig vara en riskfaktor.
Nöjdare patienter med hjälp av AI
Nya idéer för hälso- och sjukvården lockar på nytt techmiljardärer och riskkapital i Silicon Valley.
Forskning har också identifierat oväntade behandlingar som hjälper till att hålla den åldrande hjärnan i form. En av de mest lovande behandlingarna kommer från en analys av ett naturligt experiment i Wales som genomförts av Pascal Geldsetzer vid Stanford University och hans team
2013 började man i Wales erbjuda gratis vaccinationer genom det allmänna hälso- och sjukvårdssystemet till personer i åldern 70–79 år. Denna förändring liknade en randomiserad studie i så måtto att ett stort antal individer delades in närmast slumpmässigt i två grupper: de som redan hade fyllt 80 år under veckorna innan programmet inleddes och därmed inte omfattades av vaccinationsprogrammet, och de som fyllde 80 år under de följande veckorna, varav ungefär hälften vaccinerades.
Studien fann att ett vaccin avsett att förebygga bältros – en form av vattkoppor som främst drabbar äldre – även minskade risken för att utveckla demens med 20 procent under minst sju år efter vaccinationen. Dessa slutsatser har validerats av liknande studier i Australien och Kanada.
”Det här var en oerhört spännande upptäckt”, säger Geldsetzer, ”eftersom det visade att en så enkel och billig åtgärd potentiellt kunde förhindra en femtedel av fallen”. En nyare studie från samma team pekar på att vaccinet även bromsar utvecklingen av demens hos personer som redan har sjukdomen innan de vaccineras.
Resultaten är inte bara uppmuntrande i sig, utan öppnar också spännande möjligheter på andra områden. Bör människor vaccineras tidigare – när de är 50, till exempel – med tanke på att det kan dröja många år innan man insjuknar i en demenssjukdom? Bör äldre få regelbundna påfyllnadsvaccinationer över tid?
När det gäller behandlingar som utvecklats specifikt för demens, är bilden inte lika positiv. Fram tills nyligen ansågs de mest lovande läkemedlen vara antikroppar som Lecanemab och Donanemab som binder till och rensar ut beta-amyloid, ett protein som ansamlas i hjärnan hos personer med alzheimers. Men studier tyder på att de i verkligheten ger måttliga fördelar och medför betydande risker för blödningar eller svullnader i hjärnan, särskilt hos personer med ApoE4-genen.
Med andra ord är de personer som har störst behov av dessa läkemedel också de som löper störst risk att skadas av dem. På somliga håll reser dessa resultat också tvivel kring hypotesen att det är amyloidinlagringar som orsakar Alzheimers sjukdom och att man skulle kunna bota sjukdomen genom att ta bort dem. Andra hävdar att dessa läkemedel behöver ges tidigare i livet för att ha någon effekt.
En del observatörer hoppas att GLP-1-läkemedel för viktminskning, som ofta hyllas som ett mirakelmedel för nästan allt, kan göra hjärnan lika trimmad som midjemåttet. En randomiserad kontrollstudie visar att läkemedlen inte ger individer som redan har Alzheimers några fördelar, trots att tidigare observationsstudier har pekat på att de som använder denna typ av läkemedel har en minskad risk för att drabbas av demens överhuvudtaget.
Studier pågår för att testa en rad olika läkemedel för behandling av demens, däribland många läkemedel som ursprungligen utvecklades för andra åkommor.
På EasyFit-gymmet i centrala Helsingfors går en grupp lycraklädda gråhåriga kvinnor i bräschen för dessa insatser. De börjar med uppvärmningsövningar under ledning av en fysioterapeut. Under en timme lyfter de sedan vikter, swingar kettlebells, springer omkring och skrattar som ett led i en studie.
”Alzheimers är ett stort problem”, säger den 77-åriga Riita. ”Om man kan förbättra metoderna för att hjälpa människor vill jag väldigt gärna hjälpa till.”
Riita och hennes vänner är några av de nästan 600 personer i tre länder som deltar i MET-FINGER-studien. Den kombinerar hälsosammare livsstilar med diabetesläkemedlet metformin för att se om detta kan förhindra eller åtminstone fördröja insjuknandet i olika typer av demens. Andra studier tittar på olika aktiviteter, från bastubad till isbad, i sökandet efter metoder för att hålla hjärnan i form.
Än så länge visar också de mest optimistiska prognoserna att det totala antalet demensfall kommer att öka under kommande decennier i takt med att antalet äldre blir fler, men i en mycket långsammare takt än tidigare. Ändå finns det goda skäl att hoppas att en kombination av läkemedel, vaccinationer, livsstilsförändringar och andra åtgärder kan få kurvan att vända nedåt ytterligare. Det är till och med möjligt att det totala antalet personer med demens snart kan börja minska i rika länder.
Både Livingston och Kivipelto pekar på att det faktum att demensincidensen fördubblas vart femte år efter 70 års ålder också erbjuder enorma möjligheter. Om man kan skjuta fram insjuknandet i demens med 5 år skulle det totala antalet fall minska med cirka 50 procent.
”Jag tror att det är möjligt”, säger Livingston. 66-åriga Lisa i Helsingfors är inne på samma linje. Hon tränar fem gånger i veckan, delvis motiverad av personliga erfarenheter. ”Det är inte roligt att se sin egen mor bli en annan person”, säger hon. ”Jag vet att alzheimers kan drabba vem som helst och därför är det bra att göra de här sakerna om man kan.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
