Oligark talar ut om Putins Ryssland
Oligarken Andrej Melnitjenko har valt att prata med The Economist – i 60 timmar. Han varnar för katastrofen som hotar hans land. Han är dock ingen förkämpe för demokrati eller mänskliga rättigheter, snarare talar han i egen sak för att skydda sina affärer.
Oligarken Andrej Melnitjenko har valt att prata med The Economist – i 60 timmar. Han varnar för katastrofen som hotar hans land. Han är dock ingen förkämpe för demokrati eller mänskliga rättigheter, snarare talar han i egen sak för att skydda sina affärer.
Ur The Economist, 1843 Magazine, 19 juli 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
När tillräckligt många ryssar känner att det ändlösa kriget i Ukraina är poänglöst och att det är de som får betala priset, tvingas deras president Vladimir Putin göra något spektakulärt för att bryta dödläget. Därför är det värt att spana efter tecken på utmattning eller missnöje i Ryssland.
Den mest häpnadsväckande varningen hittills kommer från Andrej Melnitjenko, världens konstgödselkung och Rysslands största industrimagnat. Melnitjenko tillhör knappast oppositionen mot Putin. Han är ingen uttalad kritiker av invasionen, utan snarare en insider vars fabriker har stöttat krigsindustrin. Han har heller ingen hög moral. Efter att ha styrt sina företag från utlandet återvände Melnitjenko 2023 till Ryssland när hans globala affärsmöjligheter krympte.
Oligarker har följt Putins regler
Som de flesta oligarker har han följt Putins regler – tjäna pengar, men hålla tassarna borta från politiken. Nu lossar han på tungan eftersom han och hans kollegor inte längre har råd att ignorera förfallet i ett land som de har sett glida in i tyranni.
Mest oroväckande vore om Ryssland kollapsade i anarki och krigsherrar slogs om kontrollen över tillgångar och kärnvapen.
Första gången en oligark talar ut
Melnitjenko utvecklade sin varning i nära 60 timmars samtal med The Economist och mer försiktigt i en essä som finns på nätet (economist.com). Det är första gången som en oligark i Ryssland talar ut så utförligt.
Vi ger honom utrymme trots att vi inte instämmer med hans åsikter eller ser honom som en förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter. Han är snarare en pragmatiker som vill att hans företag ska blomstra. Därför skulle hans maningar kunna ge eko i ett land där tidigare krig som har gått snett, inklusive förlusten mot Japan 1905, har lett till att industrialister krävt politisk förändring.
Melnitjenkos budskap gäller inte bara kriget, utan också det dystra läget för Ryssland och dess grannar. Han varnar väst för att önska att Ryssland ska rasa samman i kaos och brutal anarki eller hamna i en bitter och farlig beroendeställning. Även om han inte säger att Putin måste bort från makten, vill han ha ett slut på envåldsstyret.
Ukrainska attacker börjar märkas inne i Ryssland
Det som gör Melnitjenkos inspel så anmärkningsvärt är att Ukrainakriget har nått hem till Ryssland. Efter ukrainska attacker mot energisektorn upplever landet bränsleköer och slagsmål vid bensinstationer. Annekteringen av Krim 2014 ökade Putins popularitet; i dag är halvön isolerad på grund av ukrainska drönaranfall. Militära tvångsrekryteringar spär på förbittringen. Influerares klagomål över kriget är virala på sociala medier.
Denna verklighet går tvärsemot Putins upprepade löften om att den militära specialoperationen går som på räls och att ett genombrott är nära. Även om den ryska ekonomin inte håller på att kollapsa och folk inte är nära uppror, känner ryssarna alltmer att deras land har hamnat i en återvändsgränd.
Vladimir Putin kan mycket väl försöka stärka sin auktoritet genom att trappa upp kriget och förtrycka folket på hemmaplan. Vissa västliga underrättelsetjänster har nyligen rapporterat att Ryssland tänker intensifiera sina konfrontationer med Nato. I sina mörkaste stunder befarar Melnitjenko att taktiska kärnvapen ska användas för att terrorisera europeiska länder som stödjer Ukraina, men analytiker i väst räknar fortfarande bort den risken.
Melnitjenko hävdar att en eskalering inte skulle leda till bestående fred mellan Ryssland, Ukraina och Europa. Underförstått: om vanliga ryssar oroas av kriget och ilsknar till över omfattande mobilisering och politiskt förtryck, så förvärrar det bara Putins problem på hemmaplan och orsakar ännu mer upptrappning.
Dessa dystra tankar leder till kärnan i Melnitjenkos resonemang. Han lägger fram sin tes i en rad långsiktiga scenarier för Ryssland, vilka alla, anser han, är farliga för Ryssland och världen.
Nu lossar han på tungan eftersom han och hans kollegor inte längre har råd att ignorera förfallet i ett land som de har sett glida in i tyranni.
Mest oroväckande vore om Ryssland kollapsade i anarki och krigsherrar slogs om kontrollen över tillgångar och kärnvapen. Den farhågan var tillräcklig för att Biden-administrationen skulle försöka undvika att Ryssland förödmjukades i Ukraina.
Ryssland skulle också kunna bli beroende av utländska makter. Det kan domineras av Kina, som skulle kunna utnyttja landets råvaror och använda det som en buffert mot USA. Eller så skulle Ryssland, efter ett utmattningskrig, kunna existera i Europas utkant som en fattig lydstat. Melnitjenko förutspår att båda resultaten skulle göda bitterhet och missnöje och ge upphov till en våldsam nationalism som en dag kan explodera.
I det sista scenariot skulle Ryssland likt Nordkorea vända sig inåt, som en stängd fästning under belägring, utan tillväxt och kapital. Detta diskuteras uppenbarligen i Kremls inre. Men likt Nordkorea skulle Ryssland utgöra ett ständigt hot mot världen.
Melnitjenko säger inte exakt hur man kan undvika dessa följder. Han talar i egen sak när han manar västländerna att motstå frestelsen att driva kriget så långt det kan gå. I stället måste de och Ryssland hitta ett sätt att leva i fred. Därför ber han dem att ge Ryssland ”suveränitet”, en immunitet som låter ganska likt Kinas krav på ickeinblandning. Om reformer i Ryssland uttrycker han sig svävande. Landet måste vara förutsägbart för omvärlden och måste vinna över sitt folk utan att tillgripa tvångsåtgärder.
Underförstått vill han att Putin ska släppa envåldet och sprida makten. Men han talar inte om demokrati. Förslaget kommer ändå att möta motstånd från säkerhetstopparna som fått stor makt sedan Putin utestängde de postsovjetiska oligarkerna från den politiska makten för över två decennier sedan. De blir förlorare om Ryssland blir ett normalt land. Men kanske kan teknokrater och moguler som oroar sig för Ryssland välja Melnitjenkos linje. Putin kan vägra att ge efter. Men han är i en knipa. Både upptrappning och reformer har ett pris.
Ryssar har numera svårt att blunda för kriget
Fyra års strider märks allt mer i den ryska vardagen.
Men kanske kan teknokrater och moguler som oroar sig för Ryssland välja Melnitjenkos linje. Putin kan vägra att ge efter. Men han är i en knipa. Både upptrappning och reformer har ett pris.
Det finns ett prejudikat för reformer. 1905 förlorade Ryssland ett 19 månader långt krig mot Japan. Industriledare och teknokrater gav den diktatoriske Nikolaj II skulden. De ansåg det bevisat att ett envåldsstyre dömde Ryssland att halka efter övriga Europa. Efter ett uppror samma år tvingade de tsaren att acceptera oktobermanifestet, som utlovade medborgerliga friheter och en folkvald lagstiftande församling.
Sommaren 1907 krossade Nikolaj reformerna; ett decennium senare störtades han i revolutionen. Förhoppningen måste vara att Ryssland lär sig denna läxa: landet behöver reformer som består.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
