Kan en despot ta över USA?
Landets demokrati är inte så robust som man kan tro.
Från The Economist, Briefing, In the worst case, 16 maj 2024, översatt av InPress. ©2024
The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Ett tankeexperiment som bygger på avpersonifiering av presidentkandidaterna i höstens val och på presidentämbetets historia, undersöker hur pass immunt USA är mot diktatur i
dagens läge.
Presidentposten i USA är eftertraktad, åtminstone bland en viss sorts ålderstigna maktgalningar. Landets grundare höll på att göra posten än mer upphöjd. John Adams, den förste vicepresidenten, tyckte att presidenten borde tituleras His Elective Majesty eller His Mightiness. Senaten godkände ett annat tilltal: Hans höghet, de Förenta Staternas president och dess friheters beskyddare. Men representanthuset avfärdade grandiosa titlar, och George Washington fogade sig, för att skingra påståenden om att han aspirerade på att bli monark. Anklagelserna haglade oavsett, och har återkommit varje gång ett parti ogillar vad presidenten ägnar sig åt, alltså mest hela tiden.
Romanförfattare har tagit sådana farhågor ett steg längre och föreställt sig hur den amerikanska demokratin störtas av en karismatisk diktator: president Buzz Windrip i Sinclair Lewis It Can’t Happen Here (1935), Nehemiah Scudder i Robert Heinleins sci-fi-serie If This Goes On (1941), Charles Lindbergh i Philip Roths The Plot Against America (2004). President Scudder, före detta predikant från bonnvischan, vinner valet 2012. Nästa val ställs sedan in.
Foto: AP Photo/TT
Inför valet i november i år är det inte bara romanförfattare som föreställer sig dylika scenarier. Demokraterna ser Donald Trump som en möjlig tyrann på grund av hans försök att klamra sig kvar efter att ha förlorat valet 2020. Trump å sin sida, fördömer Joe Biden, som vann valet, trots hans intriger som en kuppmakare. Trump hävdar att Biden missbrukar sitt ämbete för att inleda grundlösa rättsprocesser med målet att få Trump inlåst. Biden, tillsammans med ”ett gäng av sina närmaste ligister, miffon och marxister”, försöker ”förstöra den amerikanska demokratin”.
Trumps strävan att förkasta valresultatet blev en flopp, domstolarna tyglade regelbundet hans administration och även om han blir omvald är han av konstitutionen begränsad till endast en ytterligare mandatperiod. Trots det hävdar några av hans kritiker att den amerikanska demokratin är sårbar, och avfärdar de som påstår annat som naiva. Förra året skrev Robert Kagan, tidigare utrikespolitisk rådgivare till olika republikaner, en essä i Washington Post där han hävdade att: ”Det finns en tydlig väg till diktatur i USA och den blir kortare för varje dag”.
Det är inte bara Trumps kritiker som uttrycker sig så. En av hans tidigare kabinettssekreterare konstaterar: ”Konstitutionen fungerar eftersom den är utrustad med regler och normer vi alla följer”. Han menar att Trump ”har urholkat och fortsätter att urholka dessa regler och normer” och därför utgör ”ett hot mot demokratin som vi känner den”.
Trump själv, som gärna kommenterar sina handlingar som om han vore en utomstående observatör, har gett sig in i debatten. Förra året fick han hos Fox News frågan om han skulle bli diktator om han blev omvald. Han lekte med tanken innan han avfärdade den. Som så ofta med honom var det svårt att veta vilket av alla hans motstridiga uttalanden man ska ta på allvar, om något. På ett mindre teoretiskt plan undersöker Högsta domstolen om och under vilka omständigheter presidenter kan åtalas. Åtminstone några av domarna lär förmodligen instämma i Trumps hållning: ”Du kan inte ha en president utan immunitet”.
När man funderar på vad en andra Trumpperiod kan innebära, är det svårt att inte landa i antingen hysteri eller uppgivenhet. Det är troligt, givet Trumps instinkter, tidigare beteende och hans dominans över sitt parti, att han lär undergräva demokratin ytterligare under en andra mandatperiod. Men det är omöjligt att bedöma hur sannolikt det värsta möjliga utfallet faktiskt är.
Under mellankrigstiden var diktaturen i viss mån på modet inom den amerikanska eliten.
Ett annat sätt att undersöka hur illa det kan gå, är att göra analysen opersonlig. Om man bortser från det okända – vilka avsikter presidentkandidaterna egentligen har och hur långt de är beredda att gå – vilka begränsningar finns då för presidentposten, oavsett vem som innehar ämbetet? Om det kom en president som med administrativ skicklighet och stor beslutsamhet ville undergräva konstitutionen, en beskrivning som nog inte passar Trump, hur mycket skada skulle hen kunna göra? Eller, för att ställa frågan mer alarmistiskt: hur pass immunt är USA mot diktatur?
Under större delen av presidentämbetets första århundrade tycktes det absurt att en man skulle kunna styra landet. Ämbetet var för svagt för det. Under Washingtons ledning bestod hela den verkställande makten av fyra kabinettssekreterare och fem faktiska sekreterare. Det var inte förrän efter första världskriget, när den federala regeringen hade växt dramatiskt och fascister och kommunister tog över europeiska demokratier, som frågan började verka relevant och till och med vagt tänkbar.
Vid andra världskrigets slut hade antalet federalt anställda ökat till 2,5 miljoner. På 1940- och 1950-talen blev det vanligt i USA att hänvisa till presidenten som ”överbefälhavaren”. Ett ämbete som från början haft en stab på en handfull människor, rådde nu över flera miljoner, och dessutom över makten att förstöra andra länder – och i gengäld inbjuda till USA:s förstörelse, med en knapptryckning.
Medan presidentens makt har ökat enormt, har de juridiska begränsningarna för hans maktutövning inte växt i samma takt. Endast två tillägg till konstitutionen har gjorts i syfte att hindra en president från att löpa amok: begränsningen till två mandatperioder per president (22:a tillägget), samt att vicepresidenten skall ta över om kongressen beslutar att presidenten saknar beslutsförmåga (25:e tillägget). Ingetdera begränsar presidentens dagliga maktutövning.
Foto: AP Photo/TT
Under mellankrigstiden var diktaturen i viss mån på modet inom den amerikanska eliten. Eleanor Roosevelt föreslog för sin make att landet kunde behöva en ”välvillig diktator” för att ta sig ur depressionen. ”Om det här landet någonsin behövt en Mussolini, är det nu”, fastslog en senator från Pennsylvania. Sådant prat tystnade först i och med angreppet på Pearl Harbour.
Ingenting i närheten av de diktaturer som Lewis, Heinlein eller Roth föreställde sig har blivit verklighet, men det beror till stor del på att ingen som liknar Windrip, Scudder eller Lindbergh någonsin har blivit president. I samhällskunskapen får man lära sig att det också beror på konstitutionen.
USA är så stort och den politiska makten så diffus, med mycket beslutsmakt överförd till delstaterna – att envåldsstyre fortfarande ter sig svårgenomfört, inte minst rent praktiskt. En militärkupp – diktatorers vanligaste väg till makten – vore snudd på omöjlig i USA. Armén är en av de sundaste politiska institutionerna i landet, med ledare som är fast beslutna att hålla sig utanför politiken. Det stora flertalet av landets poliser lyder under delstatliga och lokala myndigheter, inte under presidenten, vilket skulle göra det svårt att organisera en förtryckande polisstat. Sådan slags tyranni kan man med säkerhet avfärda.
Domstolarna är oberoende och egensinniga – även den där tre av nio domare utsetts av en av årets presidentkandidater. Pressen är för fragmenterad för att kunna styras av ett parti, likt Viktor Orbans Fidesz i Ungern. Även med den sortens beslutsamt angrepp på den federala byråkratin som vissa Trumpanstrukna tankesmedjetyper tänker sig, är det svårt att få en organisation med 25 000 anställda jurister att lyda en enda person. För såväl nuvarande som föregående president har rätt alldagliga politiska beslut fördröjts eller stoppats av procedurmässiga skäl: tänk då vad som skulle hända om presidenten försökte ställa in valet 2028.
Många av dessa begränsningar bygger på praxis och normer snarare än på lagens ordalydelse. Några av de viktigaste konventioner som lägger band på presidentämbetet, är yngre än de som nu kandiderar till det. Uppfattningen att justitiedepartementet inte blint behöver lyda presidenten har bara varit rådande sedan diskofeberns dagar. Med nya ämbetsinnehavare kommer också andra normer, och då finns konstitutionen, kongressens beslut samt Högsta domstolen som säkerhetsmekanismer. Här blir saker och ting mer oroande.
På samhällskunskapslektionerna beskrivs USA:s styrelseskick och konstitution som ett framsynt och mästerligt skydd mot tyranni. Men andra länder har kopierat USA:s konstitution, och misslyckats med att hålla tyrannerna borta.
På 1800-talet valde Latinamerikas nya republiker att följa mallen – federalism, en högsta domstol, en lagstiftande makt och en president – och där störtades demokratierna med vapenmakt. På 1900-talet kopierade Filippinerna USA:s konstitution helt och hållet – men Ferdinand Marcos lyckades undergräva demokratin och styra enväldigt i över 20 år.
Det i kontrast till de länder där USA bidragit till införandet av parlamentariska system – t.ex. Irak, Italien och Japan – där har institutionerna överlevt. Det väcker en hädisk tanke: tänk om USA lyckats hålla sig immunt mot diktatur trots konstitutionen, snarare än tack vare den?
Den samhällsvetenskapliga tolkningen av konstitutionen uppehåller sig vid de kontrollmekanismer som förhindrar att någon enskild del av staten får för stor makt. Trots det fungerar inte den mest uttryckliga begränsningen av presidentens makt – riksrätten. Även om tre presidenter av representanthuset har ställts inför riksrätt i senaten (Trump två gånger om), så har senaten aldrig gått så långt som att avsätta någon från ämbetet.
När Mitch McConnell, Republikanernas gruppledare i senaten, uttryckte att Trump var ”praktiskt och moraliskt ansvarig” för kaoset den 6 januari 2021, valde han och hans kollegor ändå att låta honom sitta kvar. McConnell motiverade det med att Trump uppenbart hade begått ett brott och att frågan skulle avgöras i domstol. Men rättegången för händelserna den 6 januari, allvarligt försenad och vilande på skakig juridisk grund, visar på den stora osäkerheten i rättssystemets förmåga att begränsa presidentens makt.
Åklagaren i fallet, Jack Smith, driver en oprövad juridisk teori om att presidenten ingick i en konspiration för att vilseleda staten. Innan målet kan gå vidare måste Högsta domstolen ta ställning till gränserna för presidentens åtalsimmunitet, och den frågan har inga svar i konstitutionen. Trumps jurister har backat från sitt ursprungliga påstående om att en president borde åtnjuta immunitet även om han låtit mörda en politisk motståndare. Deras nya ståndpunkt är att presidenter är immuna mot åtal för handlingar de utför inom ramen för sitt ämbete – en syn som vissa av Högsta domstolens domare tycks villiga att acceptera.
Men det är just handlingar inom ramen för ämbetet som är mest problematiska för landet, inte småskalig privat korruption eller fejder med politiska rivaler. Om presidenter har åtalsimmunitet för det de gör inom sitt ämbete, och om de har politisk immunitet eftersom riksrätten inte utgör någon faktisk kontrollmekanism, då står de över lagen.
Så såg inte planen ut från början. Grundlagsfäderna förutsåg inte partilojalitetens framväxt, och den har undergrävt riksrättens funktion. Det är dock så att en del av de befogenheter som tilldelades presidenten i tidiga kongressbeslut, utformades för att underlätta det dagens amerikaner skulle kalla autokrati. Även om grundlagsfäderna ville förhindra diktatur på hemmaplan, hade de också självständighetskriget, utkämpat mot en mäktig fiende, i färskt minne. De ville därför ge presidenten nödvändiga verktyg för att upprätthålla ordningen i kristid.
Brennan Center, en tankesmedja vid New York University, har identifierat 135 lagstadgade befogenheter som tillkommer presidenten vid utlysning av nationellt undantagstillstånd. Däribland befogenhet att frysa amerikaners bankkonton och, genom en lag om kommunikationer vid undantagstillstånd som infördes 1942, makten att stänga ned internet, vilket lyckligtvis vore ganska svårt att göra i praktiken. I teorin ska kongressen granska och eventuellt dra tillbaka presidentens utlysningar efter sex eller tolv månader. I praktiken har de ett rätt slappt förhållningssätt till dem. Över 40 olika undantagstillstånd råder för tillfället. Vissa sedan mer än ett decennium.
I krigstid har undantagsbestämmelser använts för att stänga ned tidningar (under Woodrow Wilson), för att avskaffa rätten till rättegång innan fängslande (Franklin Roosevelt) samt för att rättfärdiga övervakning av amerikanska medborgare och tortyr av utlänningar (George W. Bush). Men många av undantagsbestämmelserna kan användas även när hotet mot nationen är avlägset. Undantagstillstånd råder om presidenten säger det och hans jurister håller med.
Det finns gott om utrymme att undergräva amerikansk demokrati. USA är inte byggt för att vara immunt mot diktatur.
De flesta utlysningar sker för att kunna bidra med federala resurser vid naturkatastrofer, och så är systemet tänkt att fungera. Men eftersom det har blivit svårare att genomdriva lagstiftning, har presidentens undantagsmandat blivit en genväg för god för att avstå. Trump byggde sin gränsmur enligt undantagsbestämmelser. Joe Bidens efterskänkning av studieskulder, som hittills har kostat 0,6 procent av BNP, genomfördes också inom presidentämbetets nödmandat.
Presidenterna Windrip, Scudder och Lindbergh tog dock makten med mörkare planer än att bygga murar och lösa studielån. För att närma sig mardrömsscenerna i ovannämnda romaner skulle det nog krävas militär på gatorna. Inte heller i det avseendet är historien helt betryggande. Vid närmare 70 tillfällen i USA:s historia har krigslagar införts på delstats- och lokal nivå. Trots viss samtida oro för att det ska hända igen, är det mest slående med denna slags undantagslagar att de inte längre tycks vara på modet. Senast krigslagar användes var 1963 i Cambridge, Maryland, för att dämpa oroligheter efter att en biograf tvingat svarta biobesökare att sätta sig längst bak på balkongen. Marylands nationalgarde blev kvar i ett år.
Nuförtiden är det svårt att föreställa sig att den federala regeringen skulle placera ut trupper och inskränka friheter på amerikansk mark. Men om en tyrannisk president ville, skulle han kunna sätta in trupper enligt 1807 års lag om uppror. Lagen ger presidenten befogenhet att sätta in armén eller flottan vid ett inrikes uppror eller i det fall federal lag inte efterlevs. Lagen säger att så kan ske när det är lagenligt, utan att definiera vad det innebär. ”Det är ett skarpladdat vapen oavsett president. Det finns praktiskt taget inga begränsningar”, menar Jack Goldsmith, tidigare justitieminister som idag forskar om presidentens makt och verkar för att reformera lagen.
Vad skulle en beslutsam, illvillig president kunna göra, med upprorslagen som vapen? Lagen har använts för att bryta strejker, för att avsegregera sydstaterna, och under George H.W. Bush användes den vid rasupploppen i Los Angeles 1992. Trump kan ha övervägt att använda den 2020, när en del våldsamma protester uppstod efter att polis dödat George Floyd, en handfängslad, brottsmisstänkt, svart man. Till slut hejdade han sig, trots påstötningar från en republikansk senator.
”Han förstod att upprorslagen är en krossa glaset-grej”, menar en tidigare ledande tjänsteman inom Trumpadministrationen. ”Och oavsett det har försvarsdepartementet ingen brådska i att ingripa mot amerikanska medborgare.”
Trumps klasskamrater vid New York Military Academy, där han gick som tonåring, minns övningar, inslag av sadism och omröstningen om ”årets kvinnokarl” på skolan – Trumps första valseger. Skolan riktade sig till rika föräldrar som tänkte att deras barn kunde dra nytta av lite militär disciplin. Den var också en favorit bland diktatorer i Latinamerika, som antagligen antog att deras barn skulle lära sig viktiga saker om auktoritärt ledarskap.
Den tidigare och möjligen blivande presidenten har struntat i valresultat han ogillar, uppmuntrat mobbvälde och lekt med tanken att låta Nationalgardet deportera miljontals illegala invandrare. Hans lärjungar är bättre förberedda för ämbetet nu än tidigare. Det finns ingen tydlig gräns för vad hans parti kommer att acceptera. Det leder i sin tur till att vissa demokrater vill överge normer för att hålla honom från makten, en dynamik som om den lämnas otyglad, leder till ömsesidig förödelse.
Dock påpekar forskare på området demokratins förfall – ett fält som blomstrat tack vare president Trump – att de farligaste ögonblicken för en folkvald regering är kriser som en president kan utnyttja för att ta sig extraordinära befogenheter, och sedan vägra överge dem.
Ställd inför två sådana kriser under sin ämbetstid – covid-19 och protester i hela landet efter mordet på Floyd – skyggade Trump tillbaka i en kommenterande roll, där han angrep alla andra. Även hans värsta handlingar som president – som när han försökte pressa Georgias delstatssekreterare att hitta fler röster i valet – liknar mer improviserat kaos än listigt kuppmakande. Han luftade tankar om att skjuta demonstranter 2020, men gjorde det inte.
För en mer disciplinerad, aspirerande despot, eller en mer illvillig Trump, finns dock gott om utrymme att undergräva amerikansk demokrati. USA är inte byggt för att vara immunt mot diktatur.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2024.
Översättare: Elisabet Flodin
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
