Ur Adventure capitalism: Startup finance goes global, The Economist, 27 november 2021, översatt av InPress. ©2021 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Klockan är tre på natten. Du är chef för ett museum och väcks av det telefonsamtal som du har drömt mardrömmar om. Museet brinner. I varje rum finns ungefär tio konstverk, som vart och ett är värt tiotals, kanske hundratals, miljoner kronor. Från det ögonblick brandlarmet börjar tjuta har du ”några minuter på dig” att få ut dina oersättliga föremål, säger William Knatchbull, chef för kulturarvsplaneringen vid Londons brandkår. Helst skulle du vilja rädda allihop. Men det går inte; branden härjar, temperaturen stiger och klockan tickar. Nu måste du välja.
Detta är vad katastroflistor handlar om, även om de kan heta lite olika saker. Louvren i Paris föredrar att tala om ”prioriteringslistor”, vilket kanske låter mer genomtänkt. Andra kallar dem ”räddningslistor” eller ”rycklistor”. Natural History Museum i London talar om ”bärgningsplanering”. Men oavsett vilken term som används är listans funktion i grund och botten densamma: att peka ut de föremål som – när elden är lös, översvämningen hotar eller en terroristbomb exploderar – ska räddas först. Det är listor för den absolut sista utvägen, listor som alla museer hoppas att de aldrig kommer att behöva använda sig av.
Listorna är förvånansvärt korta. Ett enda galleri eller museum kan härbärgera hundratusentals, till och med miljontals objekt. På British Museum, till exempel, finns ”minst” åtta miljoner föremål. På en katastroflista står i idealfallet inte fler än ”tio till tjugo föremål”, säger Knatchbull. Kanske fler om museet är stort, men inte många fler. Tio föremål i en jättelik samling, värda flera miljarder pund, ska räddas på några minuter. Tänk på ett race med shoppingvagnen genom butiken, som i tv-programmet Supermarket Sweep, men med finkultur på ”inköpslistan” och betydligt högre insatser.
i Venedig. Foto: Matteo De Fina
Vad kuratorerna än kallar sina listor, så gillar de inte att prata om dem. Museer vill framstå som vördnadsbjudande och oföränderliga. Ordet katastroflistor har en hetsig och kaotisk klang. Louvren – som ständigt har 14 brandmän på vakt – är ovanligt öppet. Museet erkänner inte bara att det har listor, utan bekräftar att var och en av dess avdelningar – för målningar, skulpturer, egyptiska antikviteter, grekiska, etruskiska och romerska antikviteter, islamisk konst och de övriga – upprättar sin egen lista.
Föremålen på dem rankas sedan igen från ”betydelsefulla verk” (som ska räddas först) till lägre prioriterade. Louvren vill inte avslöja vilka verk som finns i vilken kategori, men troligen är det en hyfsad gissning att Mona Lisa och Venus från Milo finns bland de skatter som ska räddas först.
Att bestämma vad som ska hamna på listan, säger Knatchbull, en man som man anar har upplevt en del heta diskussioner, är ”ett mycket svårt beslut”. På ett enda museum kan det finnas flera chefer för samlingar som ”alla säger att deras föremål är lika viktiga som de andras”. Kuratorer är inte vana vid den sortens diskussioner. Frågor om konstnärligt värde är ofta långsamma, lågintensiva meningsutbyten utan tydligt svar: konstprofessorer kan tillbringa årtionden med artiga invändningar när det gäller sådant som Manets och Degas relativa betydelse. Bränder, däremot, härjar snabbt, och resulterar sist och slutligen i aska.
Men medan vissa kuratorer grälar, vägrar andra att acceptera att katastroflistor ens behövs. The Smithsonian i Washington säger att man ”inte kommer att gå igenom objekt och bestämma vad som är värt att rädda efter en katastrof”, eftersom ”våra byggnader är säkra”. Den sortens självförtroende kan vara riskfyllt.
Picasso värderas om
Picasso var ett geni – och ett odjur. Går det att skilja det ena från det andra? Frågan är felaktigt formulerad. Den slutsatsen drar Claire Dederer i sin nya provocerande bok Monsters.
Under en mörk novemberhimmel börjar brandlarmet tjuta vid Ham House, en 1600-talsherrgård i Richmond i södra London. Den ägs av den ansedda kulturstiftelsen National Trust. Parakiterna skriker av skräck. Herrgårdens enorma grindar svänger upp. Några minuter senare rullar mängder av brandbilar över grusgångarna. Det hela förlöper lungt, utan panik, detta är bara en räddningsövning. Men det är ändå allvar. Medan larmet går pekar cheferna ut för brandmännen vilka föremål som ska räddas: gå nio steg uppför trappan, sväng vänster och där hänger den. Brandslangarna glider över stenarna.
”Varenda National Trust-egendom kommer att få en prioriteringslista”, säger Hannah Mawdsley, kuratorn som håller i övningen. Personalen som arbetar i de historiska byggnaderna har inte missat bränderna i Nôtre Dame, Windsor Castle och Clandon Park. Tom Conlon, chef för brandstationen som genomför övningen, är skeptisk till tanken att vissa byggnader skulle vara säkra. ”Allt kan brinna”, säger han torrt.
Även om museerna möjligen lider av överdrivet självförtroende, har de goda skäl att vara förtegna om sina katastroflistor; de är helt enkelt stötande. ”Hur väljer man mellan sina barn?”, säger Karole Vail, chef för Peggy Guggenheim-samlingen i Venedig. Precis som föräldrar i hemlighet har favoritbarn, har också museer favoritföremål – men det kan vara otaktiskt att berätta det. Att sätta föremål från antikens Grekland på listan och samtidigt hoppa över, säg, större delen av Asiensektionen, kan innebära slitningar internt på museet och medföra större kontroverser än så. Donatorer kan bli sårade om de får reda på att en storslagen gåva inte kommer att prioriteras i en eventuell räddningsinsats.
Katastroflistor involverar också smutsigare överväganden om pengar. Museer sätter ogärna priser på sina föremål, av pragmatiska orsaker såväl som mer idealistiska skäl. Många sällsynta eller ovanliga verk är bokstavligt talat oskattbara. Och även om det skulle vara användbart för kuratorer att veta vilka verk som är mest värdefulla och måste räddas, skulle det också innebära att man lät andra få reda på det. Om tjuvar var medvetna om att exempelvis en hög med vikingaguld var ett museums högst värderade egendom, kunde de lockas att lägga vantarna på den. Samma frestelse skulle kunna drabba en och annan regering i finansiellt svåra tider. Statliga British Museum har länge avstått från att sätta prislappar på sina skatter.
Och alla museer hatar att diskutera försäkringar, inte minst för att de kanske inte har någon. Inget av Storbritanniens ”nationella museer”, en grupp på 14 institutioner med bland andra British Museum och National Gallery, har någon försäkring för sina permanenta samlingar. Det skulle helt enkelt kosta för mycket. Dessa museer skyddas istället av statliga arrangemang – och en rejäl dos fatalism.
Den finansiella faktorn är dock bara ett kriterium för att hamna på listorna. Ett unikt föremål, som en penna som signerade ett fredsfördrag, kan ha ett känslomässigt eller politiskt värde som vida överstiger det finansiella. Att sammanställa listor tvingar kuratorer att väga sådana storheter mot varandra. Mer världsliga faktorer måste också beaktas – inte minst själva vikten.
Vid Ham House rör sig brandmän i skyddskläder och rökdykarutrustning, klumpiga som gammaldags dykare, med raspande andningsljud. I sina händer har de katastroflistorna, med bilder på föremålen och råd om hur många brandmän som behövs för att bära dem (en för lätta föremål, tre för tunga).
Vid Louvren granskar brandmännen kuratorernas listor för att se om de stämmer. Ibland måste föremålens kulturella vikt ge vika för den fysiska. Rosettastenen, som gav nyckeln till att dechiffrera hieroglyferna, består av tre fjärdedels ton vulkanisk bergart. Den finns på British Museum och kommer att stanna där.
Andra dimensioner har betydelse. En målning som Hans Holbeins Ambassadörerna är gott och väl 2 meter hög. Försök att krångla ut den genom dörren. I sådana fall, säger Knatchbull, ”kan det hända att räddningsplanen handlar om att skära ut målningen ur ramen”. En australisk instruktionsskrift om prioriteringslistor påminner vänligt museerna om att inte bara ta hänsyn till sin anknytning till föremålen, utan även till föremålens fysiska anknytning till museet. Skruvmejslar kan behövas, noterar broschyren. Det är ett klokt råd. Ingen vill vara ansvarig för museet där brandmännen kämpade med ett jobbigt väggfäste, medan avdelningen för antika romerska föremål brann upp.
Inte alla museer och gallerier genomför övningar. Och också bland dem som har en plan finns det en del som helt enkelt bara utgår från att det värsta aldrig kommer att hända. I de flesta fall gör det inte det. Men Alexander Kellner, direktör för Brasiliens nationalmuseum, vet bättre än de flesta: När det väl händer är det illa. I september 2018, sex månader efter att han blev museets chef, klev han av en flight en söndagskväll och möttes av sin son och sin assistent. Assistenten var i tårar. En brand hade startat på museet (se toppbilden). När den var släckt var merparten av den 20 miljoner föremål stora samlingen förlorad.
För de museidirektörer som tror att det aldrig kommer att hända dem har Kellner några väl valda ord: ”Jag är inte troende, men jag ber till Gud att det här inte ska hända er”, säger han. ”För när det väl en gång händer, då kan man ju inte backa bandet, eller hur?” Til syvende og sidst är det så att när ”det är borta, så är det borta.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, maj 2022.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
