Vi gör en thriller”, säger Aleksej Navalnyj till Daniel Roher, och den kanadensiske filmskaparen försöker ta sig an den uppmaningen. ”Navalnyj” innehåller många av genrens vanligaste ingredienser – en hjälte, brottslingar, skurkstreck – men stöter på patrull. ”Fuck this job”, en dokumentär av Vera Kritjevskaja om den oberoende ryska tv-kanalen Dozjd (också kallad Regn-TV) har samma problem. Det beror inte på bristande hantverksskicklighet hos regissören och än mindre på att ämnet inte skulle vara intressant, utan på något djupare: hur alla berättelser stryps i en diktatur.

Vera Kritjevskaja
Dokumentär-filmaren bakom ”Navalnyj”. Foto: privat

Hans blick är anklagande. Ögonen på filmduken är genomträngande blå när Navalnyj uppmanar sina landsmän att inte ge upp. Daniel Roher filmade den ryske oppositionsledaren när han återhämtade sig efter att ha blivit förgiftad i Sibirien 2020 (gamla filmklipp visar Navalnyjs outtröttliga fru Julia, som kämpar för att ta sig in i hans rum på sjukhuset för att skydda honom från angripare). När Navalnyj vilar upp sig i Tyskland arbetar han med Christo Grozev, som han beskriver som en ”mycket vänlig bulgarisk nörd”. Grozev använder data från Darknet för att spåra upp de angripare som misslyckades med sitt uppdrag.

Screenshot ur dokumentären ”Navalnyj”
Dokumentären ”Navalnyj”, av Daniel Roher, har karaktären av en thriller. Den ryske oppositions­ledaren uppmanar sina landsmän med genomträngande blå blick att inte ge upp. Dokumentären går att se på HBO Max och CNN. Foto: (R) & © Cable News Network A WarnerMedia Company. All Rights Reserved

Navalnyj behärskar de sociala medierna – eftersom han inte kan bedriva kampanj i andra kanaler har det blivit hans utväg – och en del som ser filmen känner kanske redan till att han ringde upp de personer som misstänks för mordförsöket. Scenen är ändå gripande. En av dem går i fällan när Navalnyj imiterar en tjänsteman i Kreml. Angriparen hasplar ur sig en detaljerad beskrivning av den misslyckade attacken, inklusive hur Navalnyjs underkläder beströks med nervgiftet novitjok. ”Han är på väg mot sin död”, konstaterar teamet om den aningslösa uppgiftslämnaren.

En av de misstänkta går i fällan när Navalnyj imiterar en tjänsteman i Kreml.

”Navalnyj” kastar ljus över hur Vladimir Putins inkompetenta dödspatrull arbetar, men det är fortfarande något av ett mysterium varifrån huvudpersonen har fått sitt enorma mod. ”Fuck this job” visar däremot hur omständigheterna kan tvinga fram mod hos människor.

När Natalia Sindejeva startade Dozjd 2010 ville hon skapa en positiv livsstilskanal – inte någon aktivistisk nyhetskanal. Hon säger själv att hon tidigare var mer intresserad av fester än av politik: nyhetsarbetet gjorde att hon skaffade sig principer, snarare än tvärtom, och allt började med en bombning av en flygplats i Moskva 2011. I fyra rutor på en delad skärm – ett grepp som återkommer i Kritjevskajas film – ställs Dozjds rapportering från händelsen mot den överslätande och icke-informativa skildringen i de statskontrollerade kanalerna.

Screenshot ur dokumentären ”Fuck this job”
Natalia Sindejeva startade Dozjd som en lättsam livsstilskanal. Dokumentären ”Fuck this job” beskriver hur kanalen utvecklades till något mycket mer kontroversiellt. Visas i Kunskapskanalen till den 7 mars 2024. Foto: Roast Beef TV

Ett annat återkommande tema är när journalisterna på Dozjd rapporterar från baksätet i en polisbil. När förtrycket hårdnar blir rapporteringen mer riskfylld – från det manipulerade ryska valet och protesterna 2011 och 2012, till krisen i Ukraina och krigsutbrottet i Donbassregionen 2013 till 2014. 

Tv-kanalen blir känd för sin integritet – inte för att det var den ursprungliga avsikten, utan för att medarbetarna följer grundläggande journalistiska principer. Att verka för det goda handlar i den här berättelsen helt enkelt om att följa sitt samvete. (Navalnyj dyker upp i den här filmen också, när han ger råd om ljussättningen under en intervju.)

De två dokumentärerna skildrar olika vägar till hjältemod. Hos Navalnyj verkar det vara något medfött, i Sindejevas fall uppstår det av en slump. Men berättelserna överlappar varandra. Båda drivs av ett exceptionellt trots, mot alla odds och mot ett system som krossar allt. Till slut är det systemet som gör att båda berättelserna faller platt.

Läs även

Prognoser för framtiden

Från papper och penna till världens snabbaste datorer att beräkna klimatförändringar.

I diktaturer, konstaterade George Orwell, tvingas berättare ljuga om fakta och känslor. Där tyranni råder går litteraturen under. I Putins Ryssland skärps censuren igen. Det handlar inte bara om vilka berättelser ryssarna får ta del av. Det gäller också vilka berättelser de kan leva – och vilka de ens vågar föreställa sig.

Den auktoritära regimen håller de två dokumentärerna i obevekligt strama tyglar. Dozjd måste utstå Kremls tillrättavisningar, därefter cyberattacker, bojkotter från tv-operatörer, vräkning från studion, trakasserier och polisräder. Navalnyj attackeras och fängslas innan han blir förgiftad. 

”Jag är inte rädd för någonting”, säger han när han flyger från Tyskland tillbaka till Moskva, en klassisk uppvisning i ryskt mod. ”Och jag uppmanar er att inte heller vara rädda.” Här når ”Navalnyj” sin klimax.

De ryska härskarna har dock andra planer. I likhet med de flesta despoter är de både inskränkta och brutala. Men de förstår vilka grundkomponenter en berättelse måste innehålla. De vet att ett drama behöver en upplösning – när hjälten besegrar skurken eller går under med flaggan i topp – och ser till att det inte blir någon. I filmen spekulerar Daniel Roher om att Navalnyj kan komma att bli mördad. 

I stället frihetsberövas oppositionsledaren när han landar på flygplatsen och deporteras sedan till en straffkoloni. Samtidigt tvingas Dozjd upphöra med sina sändningar. Berättelserna fastnar i polisstatens byråkratiska skruvstäd. Det är svårt att skapa en thriller när någon annan skriver slutet.