En värld utan olja
Det går att minska efterfrågan på olja. Därmed inte sagt att det är lätt eller att det sköts snyggt.
Artikel 2/4 ur specialrapporten The long goodbye, som finns i sin helhet på www.economist.com, 11 mars 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Jimmy Carter förklarade år 1977 för amerikanerna att det var dags för ”ett obekvämt samtal” om energikrisen. Ämnet för det obekväma samtalet – det största fredstida ”hot vårt land kommer att möta under vår livstid” – handlade inte bara om behovet av att importera mer olja till högre priser än nästan någonsin tidigare, till följd av USA:s minskande inhemska oljeproduktion. Det handlade om tanken på USA:s fallande produktion som ett tecken på sinande reserver överallt. Det var dags att föreställa sig en värld utan olja.
Carters tro på fundamentalt begränsad oljetillgång visade sig felaktig både globalt och inom USA. Ökad produktion från Alaskas North Slope, tack vare det delstatsgenomspännande rörledningssystem den federala regeringen godkände som svar på 1973 års kris, ledde till måttlig återhämtning för amerikansk oljeproduktion under åren därefter. Ytterligare en statlig åtgärd 1977 som vidtogs på grund av embargot – ett av energidepartementets projekt i Colorado visade på möjligheterna med ”massiv hydraulisk spräckning” för att frigöra kolväten från skiffer – fick i det långa loppet ännu större påverkan.
Men även om Carter långsiktigt hade fel, fick den blandning av politik och innovation han stod för stor påverkan på det efterföljande decenniet. Den synen är också central i dagens försök att medvetet skapa en värld utan olja, snarare än att katastrofalt snubbla sig fram till en sådan.
”Vi är ganska bra på att planera utbudet, men har alltid fel om efterfrågan.”
Patrick Pouyanné, vd för franska TotalEnergies
Angreppssättet byggde på två beprövade metoder för att minska beroendet av ett visst bränsle: hitta ett alternativ till bränslet, eller använd det mer effektivt.
Ställda inför mycket dyrare olja, valde offentliga företag i USA och den utvecklade världen i övrigt att satsa på alternativ, och övergav oljan som källa till elproduktion. I vissa länder, som Frankrike, Japan och Sverige, valde statens energiföretag att gå över till kärnkraft. I USA blev det marknadsdrivna svaret en övergång till kol, dels på grund av riklig tillgång, dels på grund av kärnkraftens högre kostnader.
I USA styrde staten mer aktivt i fråga om effektivisering. Corporate Average Fuel Economy, CAFE-standarderna för bränsleeffektivitet, fastställdes av kongressen 1975. Vid införandet 1978 krävde de en genomsnittlig bränsleeffektivitet på 1,3 liter per mil för en biltillverkares hela sortiment, 1985 var kravet 0,86 liter per mil. Det fanns fler effektiviseringsprogram. Och konsumenterna sparade på egen hand.
Född 1924. Han fick Nobels fredspris år 2002. Foto: Department of Defense
Allt som allt sjönk USA:s oljekonsumtion med 17 procent mellan 1977 och 1985, trots att BNP ökade med 27 procent. Dessa och liknande åtgärder på andra håll ledde till ett överskott som nästan raserade Opec, genom att förvärra de grundläggande spänningar som alltid finns inom den sortens karteller. På lång sikt skulle kartellen som helhet vinna på om medlemmarna begränsade produktionen och höjde priserna, på kort sikt hade var och en av medlemmarna incitament att försöka kringgå sådana begränsningar.
I rollen som swingproducent var det Saudiarabiens uppgift att matcha utbud mot efterfrågan. 1985 tröttnade landet på att strypa egen produktion för att minska utbudet, medan andra Opec-länder bröt mot sina kvoter – och öppnade därför kranarna. Oljepriset sjönk som en sten. Med undantag för en topp när Irak invaderade Kuwait 1990, låg priset kvar på de lägsta nivåerna efter 1973 fram till andra hälften av 1990-talet.
Svaret på oljekriserna illustrerade alltså oljemarknadens äldsta talesätt: höga priser är botemedlet mot höga priser. Under 1980- och 1990-talen syntes en mindre omtalad följd: låga oljepriser undergräver den politik som syftar till att minska oljekonsumtionen. I en värld full av billig olja struntade man i effektiviseringspolitiken. 2005 låg CAFE-standarden för USA:s bilflotta som helhet på samma nivå som 1985.
Men även utan aktiv uppmuntran fortsatte ett viktigt effektivitetsmått att förbättras långt efter oljeprisfallet: den mängd olja som krävs för en given mängd ekonomisk produktivitet (se graf). Christof Rühl vid CGEP och Tit Erker vid Abu Dhabis investeringsmyndighet har forskat på oljeintensiteten i förhållande till BNP, och visat att andelen av ett fat olja som krävs för att ge en intäkt på 1 000 dollar i 2015 års priser har minskat med nästan precis 1 procent om året.
INNEHÅLL FRÅN GÖTEBORGS HAMN AB
Rekordsatsning på hållbara logistikkedjor
Göteborgs Hamn är en viktig möjliggörare för svensk industri och handel – men också en pådrivande kraft i den gröna omställningen.
Det innebär inte att mindre olja har gått åt. Den går att använda något mer effektivt, och samtidigt använda mer av den. Effektivisering kan faktiskt driva på ökad användning, eftersom det ökar värdet av vad du kan göra med råvaran. Men den minskade oljeintensiteten visar att tillväxt inte hänger tätt ihop med oljeanvändning, ett viktigt belägg för principen om utfasning av koldioxid. Faktumet att oljeintensiteten har minskat utan betydande politiska ingrepp tyder på att rätt politik skulle kunna snabba på processen.
En vacker sommardag förra året samlades dussintals energiministrar, företagsledare och internationella politiker ett stenkast från slottet Versailles, för energieffektivitetstoppmöte i IEA:s regi. IEA-chefen Fatih Birol var angelägen om att för deltagarna beskriva införandet av energieffektiviseringsåtgärder som både nödvändigt och görbart. Birol beskrev hur länder som står för cirka 70 procent av världsekonomin införde effektiviseringsåtgärder under 2022. Förbättringstakten det året var långt högre än det historiska snittet. Senare under 2023 undertecknade många av de stater som deltog i COP28 i Dubai ett dokument om förnybar energi och energieffektivitet, enligt vilket de åtog sig att fördubbla genomsnittstakten för energieffektiviseringar under resten av decenniet, från nuvarande 2 till 4 procent per år.
Dessa åtgärder syftar till energieffektivisering i allmänhet. Särskilt vad gäller olja finns också ett nyväckt intresse för andra alternativ. För första gången sedan elbolagen övergav oljan på 1970–1980-talet, har nu en stor oljekonsumerande bransch fått nya alternativ.
Foto: IAEA
Så sent som 2016 såldes färre än en miljon elbilar om året globalt. 2022 passerades 10-miljonersstrecket. 2023 såldes nästan 14 miljoner el- och hybridbilar. Denna tillväxt, som ursprungligen drevs av subventioner, även om god ingenjörskonst bidrog, börjar nu vara nära nog självförstärkande, då stordriftsfördelar sänker kostnaderna. När elbilar nu står för mer än 10 procent av nybilsförsäljningen globalt, kan man tänka sig scenarier där efterfrågan på olja börjar sjunka snabbare än den hittills växt.
Möjligen är det scenario som haft mest inflytande på debatten taget ur IEA:s rapport ”Net Zero by 2050”, från 2021. Där beskrivs hur radikala åtgärder sänker utsläppen till nettonoll vid halvsekelskiftet. I det scenariot sjunker efterfrågan på olja med en fjärdedel till 2030, och tre fjärdedelar till 2050. Scenarier som på liknande sätt begränsas av nettonollmål, framtagna av BP och energiforskningsföretaget Bloomberg NEF, ger liknande utfall (se diagram).
Enligt vissa prognoser skulle efterfrågan aldrig helt återhämta sig från det tapp på 20 miljoner fat om dagen som kom när pandemin var som djupast – rekordhög efterfrågan på olja hörde till historien. IEA:s ursprungsscenario föll på första hindret. Men de menar att oljeanvändningen, även med nuvarande politik, kommer att nå sin topp detta decennium, medan hårdare politik skulle kunna sänka den med en fjärdedel till 2030.
Under Birols ledning är IEA öppet partiska. De vet att efterfrågan globalt behöver minska snabbt, om uppvärmningen ska hållas ens tillnärmelsevis i schack. Andra drar andra slutsatser. Vissa ser potentialen i elbilar som överdriven. Visst, pigga försäljningssiffror, men de utgör ännu bara 2 procent av fordonsflottan globalt. Dessutom håller bilar länge nu för tiden.
Ben Dell på Kimmeridge, en kapitalförvaltare i energibranschen, menar att omställningen av bilflottan tar några decennier utan politiska åtgärder. Gamla bensinbilar skickas till fattigare länder snarare än till skrot. Energianalysföretaget Rystad noterar att personbilar står för endast drygt en fjärdedel av efterfrågan på olja globalt. Andra sektorer som flyg och sjöfart, där det saknas konkurrenskraftiga alternativ till olja, kan öka effektiviteten, men är mindre inriktade på att rakt av byta ut oljan.
Det gör att Opec, ExxonMobil och andra vars föreställningar skiljer sig från IEA:s, tror på ökad efterfrågan in på 2030-talet, och därefter endast långsam nedgång. Arjun Murti från Super-Spiked tror väldigt starkt på oljan: efterfrågan globalt ”är på god väg att smula sönder oron om att toppen skulle vara nådd, som underblåstes av den famösa IEA-rapporten ’Net Zero by 2050’ … oljeindustrin är inte i närheten av att vara på ålderns höst”.
Daniel Yergin, Pulitzerprisbelönt granskare av oljans påverkan på världen samt vice ordförande för analysföretaget S&P Global, konstaterar att ”ett kvartssekel är mycket kort tid om man ska förändra en global marknad på hundratusen miljarder dollar”.
Med det sagt, kan sedan länge marginaliserad teknik göra plötslig och dramatisk skillnad. Om fracking hade sådan påverkan på tillgången, kan något annat göra detsamma med efterfrågan?
Det brukade vara rätt allmänt accepterat att övriga transportsektorn inte skulle genomgå elektrifiering på samma sätt som personbilarna tycks göra. Nu verkar den gamla sanningen betydligt mindre självklar.
”Ett kvartssekel är mycket kort tid om man ska förändra en global marknad på hundratusen miljarder dollar.”
Daniel Yergin, Pulitzerbelönad granskare av oljans påverkan i världen
Ett hållbart alternativ till jetbränsle verkar osannolikt, men med rätt incitament kan en hel del sjötransport ske med metanol istället för bunkerolja. Och om tekniken är svårförutsedd, så är politiken det också. Kan mer påtagliga effekter av klimatet skynda på politikerna? Eller kommer väljarna att belöna de politiker som agerar långsamt?
Så vitt skilda synsätt på framtiden kan tyckas vara anledning till oro. Men det är inte alls ovanligt att det ser ut just så. Prognoserna om efterfrågan på olja spretar regelmässigt åt alla håll. I ”Energy at the Crossroads” (2005) tar Vaclav Smil, mångsidig kanadensisk professor som kan sägas hålla i världens mest inflytelserika miniräknare, avstånd från alla försök till prognoser. Det motiverar han bland annat med de prognoser han själv bidrog till vid ett IEA-möte 1983. Som alltid täckte prognoserna ett brett spann, men i flera fall var hela spannet en miss.
En av de allt för stora missarna var efterfrågan på olja år 2000; experterna hade underskattat de effektivitetsförbättringar som redan var på gång. Om just den uppsättningen prognoser säger Dr Smil: ”Den enda lilla tröst jag finner är att min prognos var mindre absurd än den som gjordes av Världsbankens chefsekonom”.
På den tiden var efterfrågan på olja koncentrerad till ett relativt fåtal utvecklade ekonomier. I senaste utgåvan av BP:s World Energy Outlook påpekas att vi under detta århundrade sett en ”ändrad tyngdpunkt på de globala oljemarknaderna”. I rapportens alla tre scenarier når utvecklingsländernas andel av global efterfrågan, som var 55 procent 2021, 70 procent 2050, och de faktorer som påverkar oljerelaterad politik skiljer stort mellan olika ekonomier. Kina förblir en storkonsument, men blir över tid mindre viktigt i rollen som marginalköpare. Landets mycket aggressiva elektrifiering innebär att efterfrågan snart kan börja minska. 2030 kommer Indien att bidra mest till den globala efterfrågetillväxten; förbrukningen i Afrika och Sydostasien lär ligga tätt därefter.
Foto: Olibroman
Det stora spannet av scenarier innebär att de flesta av dem inte stämmer. Det är faktiskt mycket möjligt att osäkerheten inte bara förblir stor, utan blir ännu större än förut. När det gäller att öka utbudet har oljeindustrin ganska god koll på vad som är möjligt till vilket pris. En enda gång sedan 1980-talet har efterfrågan konsekvent drivit upp priserna trots detta – under Kinas exempellösa tillväxt. Patrick Pouyanné, vd för franska TotalEnergies, påminner om hur det blev slutet för 1990-talets uppgivenhet: ”Lärdomen är att vi är ganska bra på att planera utbudet, men alltid har fel om efterfrågan.”
En stram oljemarknad kan skakas om av ändrade beslut från storkonsumenter. Jason Bordoff bekymrar sig för att en ”skakig” energiomställning kan ge nya osäkerheter i spåren av beslut som påverkar efterfrågan. ”Kan politiska åtgärder i konsumentländerna bli en källa till instabilitet och politiska kriser, både vad gäller klimatpolitik och utbyggnaden av ren energi?” Det är svårt att inte svara ”ja”.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2024. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
