Franklin Roosevelt och den stora depressionen:
Roosevelt var en lysande överbefälhavare, men en usel högsta chef
Hans godtycklighet och företagsfientliga läggning förlängde den stora depressionen, skriver historikern Amity Shlaes.
I februari 1938 skrev John Maynard Keynes ett brev till den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt. Anledningen var USA:s uteblivna återhämtning. Landet var inne på sitt åttonde nedåtgående år och det femte året med Roosevelts återhämtningsplan, New Deal.
Ur The Economist, By invitation, 8 april 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
I februari 1938 skrev John Maynard Keynes ett brev till den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt. Anledningen var USA:s uteblivna återhämtning. Landet var inne på sitt åttonde nedåtgående år och det femte året med Roosevelts återhämtningsplan, New Deal.
Ändå närmade sig arbetslösheten 20 procent och månaden därpå sjönk Dow Jones Industrial Average till en lägre nivå än i september 1931.
I dag kallar vi 1930-talsdepressionen för ”den stora depressionen” av två skäl. Ett är dess djup: arbetslösheten höll sig över 10 procent under hela decenniet. Det andra är långvarigheten. Det har under åren lagts fram starka förklaringar till mysteriet med den stora depressionen – såväl monetära som skattemässiga och internationella. Men 1938 rådde det en inhemsk samstämmighet om att presidentens fientlighet mot affärslivet fick ekonomin att tvärnita.
Foto: Harper Collins Publishers
Keynes instämde. I sitt brev till Roosevelt beskrev han de amerikanska företagarna som ”bestörta, förbryllade, rentav förskräckta”. Han påpekade att det var fel av presidenten att behandla dem som ”vargar och tigrar”.
Keynes ansåg att Roosevelts radikala förändring av statlig styrning var missriktad. Det som ”påstods om det onda i bolagsägande i sig måste ju vara helt fel”, skrev han.
Keynes framhöll två viktiga branscher som nycklar till återhämtning: järnvägarna och den samhällsviktiga infrastrukturen som elektricitet och gas. Helst borde presidenten nationalisera infrastrukturen. Eller så kunde han lämna infrastrukturbolagen i fred. Keynes undrade vad poängen var med att ”jaga dem runt tomten varannan vecka”.
Intensiteten i Roosevelts företagsfientliga 1930-talsretorik är i dag bortglömd, eftersom den överskuggas av hans heroiska insatser under andra världskriget. Men för att komma från en verkställande chef skulle den retoriken chocka oss lika mycket som Keynes.
Roosevelt kallade företagarna för ”själviskhetens styrkor”. Strax innan han blev omvald 1936 varnade han dessa styrkor om att de i honom skulle möta ”sin besegrare”. Oavsett om det var genom en förmögenhetsskatt (ersättningsskatt), lagstiftning som styrde priser och tillgång för hela sektorer (jordbruk, industri) eller aggressiva antitrustkampanjer, försökte regeringen och kongressen skylla depressionen på affärslivet och gjorde det följaktligen till syndabock.
I sin sarkasm om att jaga infrastrukturbolagen ”runt tomten”, satte Keynes långfingret på ännu ett av 1930-talsproblemen: presidentens godtycklighet. Men godtycklighet var faktiskt Roosevelts signum. Med en förtjusning värdig Donald Trump eller Boris Johnson hade Roosevelt redan från början excellerat i chockande utspel. ”Djärvt, ihärdigt experimenterande” kallade han sina planer 1932.
I de inledande faserna, de mörkaste, tycktes inställningen vara berättigad. Som humoristen Will Rogers uttryckte det: ”Om han brände ned Kapitolium skulle vi hurra och säga: ’Han fick åtminstone fart på en brasa’ ”. Keynes hade själv i början också uppskattat det amerikanska experimentet.
Men under de följande fem åren fick förödelsen efter Roosevelts olika eldsvådor amerikanerna att ändra åsikt. Han valdes som budgethök och inledde med att skära ned offentliga utgifter, men bytte sedan riktning. Hans inkonsekvens i pengafrågor under den första mandatperioden – först var han för guldmyntfot, sedan emot, sedan för igen – var mest illavarslande, även för Keynes som kallade följderna av presidentens önskan att självsvåldigt bestämma guldpriset för ”en berusad guldmyntfot”. Det tidiga uppsvinget för Roosevelt tvärstannade snart.
Med sina första beslut tävlade New Deal öppet med Benito Mussolinis storföretagskarteller, och beordrade de största företagen att bestämma priser och löner för sin sektor. Beloppen som jättarna valde var så höga att de skulle tvinga bolag som konkurrerade med priset – mestadels småföretag – att lägga ned. ”Vi är med säkerhet på väg att gå under”, skrev Carl Pharis på den lilla däcktillverkaren i Ohio i en vädjan till senator William Borah.
Senare svängde Roosevelt 180 grader och åtalade inte bara stor- företag, utan även ikoniska företagsledare – den tidigare finansministern Andrew Mellon tillbringade sina sista år i rättssalar.
Roosevelt gav 1935 fackförbundsledarna den mest aggressiva arbetsrättslagen i amerikansk historia, Wagner Act. Lagen garanterade anställda i privat sektor rätten till facklig organisering och kollektiva åtgärder, inklusive långvariga strejker. Följden av de höga lönerna, som arbetsgivarna kände sig tvungna att införa, blev minskade återanställningar.
Förfärad över vad han hade åstadkommit angrep Roosevelt därefter både arbetarna och företagen, och förgyllde sin inkonsekvens med att citera den döende Shakespearefiguren Mercutio som åkallade pest över både Romeos och Julias släkter. Benjamin Anderson, ekonom på Chase National Bank, påpekade att depressionen hade orsakats av den federala regeringens benägenhet ”att spela Gud”.
gånger, ledde landet genom den stora depressionen och andra världskriget. Foto: Elias Glodensky
Till slut var det en tragedi – Hitlers invasion av Polen i september 1939 – som minskade godtycket. Roosevelt var en bättre överbefälhavare än politisk ledare och han förlorade till stor del intresset för inhemska experiment när han förberedde sig för krig. Samma företagsledare som han hade retat, erbjöds nu stora kontrakt för att förse Storbritannien och Ryssland med vapen.
Inte alla New Dealers förstod budskapet omedelbart: regeringens främst trustknäckare, vice justitieminister Thurman Arnold, väckte talan mot ett tjugotal oljebolag. Men snart talade Roosevelt klarspråk. I oktober 1941 – två månader före Pearl Harbor – tillkännagav hans justitiedepartement att det inte skulle åtala företag som bidrog till krigsproduktion.
Suckarna av lättnad i chefskorridorerna var så högljudda att de ekade i årtionden.
Tvärtemot New Deal-anhängarnas förväntningar återkom inte depressionen efter kriget, delvis på grund av en stärkt nationell samsyn mot ryckig autokrati.
Republikanerna fick makten över kongressen i det första efterkrigsvalet 1946, vilket ledde till maktdelning och kontroll över våldsamma politiska svängningar.
Kongressen snöpte Wagner Act genom en ny lag som begränsade facklig makt. Delstaterna förhindrade en upprepning av Roosevelts långa maktinnehav genom att ratificera det 22:a konstitutionstillägget, som innebär att presidenter får sitta i högst två mandatperioder.
Efteråt har presidenter sällan vågat agera så självsvåldigt som Roosevelt gjorde mot den inhemska ekonomin. Som Keynes uttryckte det när han varnade Roosevelt: ”Er nuvarande politik tycks förutsätta att ni förfogar över mer makt än ni faktiskt har”. Eller, som läxan från 1930-talet antyder, mer än en president någonsin bör ha.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
