chefsekonom vid Världsbanksgruppen
Tullar är inte det största hindret för global handel
“Standarder, miljö- och produktsäkerhetsregler har förökat sig som invasiva arter och är ett större hot mot global frihandel än tullar”, skriver Indermit Gill från Världsbanksgruppen.
Inget har gjort mer för att lyfta global handel än en enkel behållare som mäter 12 meter på längden och cirka 2,5 meter på höjd och bredd. Den kan fyllas med varor och med samma lätthet lastas på långtradare, tåg, fartyg eller flygplan. Den oansenliga stållådan – den standardiserade fraktcontainern – har gjort ”mer än alla handelsavtal tillsammans de senaste 50 åren” för att främja globalisering, vilket denna tidning har påpekat.
Ur The Economist, By invitation, 22 januari 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Inget har gjort mer för att lyfta global handel än en enkel behållare som mäter 12 meter på längden och cirka 2,5 meter på höjd och bredd. Den kan fyllas med varor och med samma lätthet lastas på långtradare, tåg, fartyg eller flygplan. Den oansenliga stållådan – den standardiserade fraktcontainern – har gjort ”mer än alla handelsavtal tillsammans de senaste 50 åren” för att främja globalisering, vilket denna tidning har påpekat.
Globaliseringen knuffas i dag i motsatt riktning. Ifall man frågar om orsaken, pekar många fingrar mot tullavgifter. Ändå är det standarder och inte tariffer som knuffar mest – och är det större hotet mot globalisering.
Standarder – som mestadels rör produktsäkerhet och miljökrav – påverkar vilka produkter som kan nå marknaden och vilka som inte kan det. En tariff kan vältras över på kunderna i form av höjda priser. Eller så kan den sänka vinsten. En ny standard som används som handelshinder kan, åtminstone ett tag, stoppa handeln fullständigt.
Tekniska regler, som inte har med tullar att göra, har gått förbi tariffer som det dominerande handelshindret. Från inrättandet av Världshandelsorganisationen WTO 1995 till 2021 nästan halverades standardavgifterna som WTO-medlemmarna riktar mot varandra. Men staterna bytte helt enkelt till ett annat begränsande instrument: icke-tullmässiga regler fick ett uppsving och förtog en stor del av tullsänkningarna.
Icke-tullmässiga handelshinder påverkar nu 90 procent av världshandelns volym, vilket är sex gånger mer än för 30 år sedan. Över hälften av de drygt 20 000 standarderna som införts under de senaste sju decennierna existerade inte före millennieskiftet. Resultatet har blivit överlappande och ofta motstridiga nationella och internationella regler som skapar förvirring och ökar efterlevnadskostnader.
Höginkomstekonomier är fortsatt piggast på att införa dem. Det är olyckligt, men begripligt att många utvecklingsländer också har klivit ombord. Inte konstigt att WTO under 2024 fick nära 6 500 anmälningar om tekniska hinder och nya regler kring hälsa och säkerhet i handeln med mat, djur och växter – en tiofaldig ökning sedan 1995.
Icke-tullmässiga regler är inte protektionistiska i sig: de kan vara legitima verktyg för att skydda hälsa, säkerhet och miljö. Men deras påverkan på utvecklingsländer är ofta hämmande. Det beror på att utvecklingsländer exporterar en större andel produkter som berörs av dessa åtgärder – särskilt livsmedel och jordbruksvaror. Exportländer måste nu följa i snitt fyra gånger så många tekniska regleringar som för tre decennier sedan. Länder skärper ofta sina tekniska regler efter importökningar, vilket antyder att det verkliga skälet bakom många sådana åtgärder är att skydda inhemska producenter.
F öljderna kan bli svåra. Det kan kosta en exportör 425 000 dollar att få en försäkran om att man följer reglerna – en avskräckande summa för de flesta företag. Utvecklingsländer saknar ett omfattande system av kontrollanter som kan göra sådan certifiering ekonomiskt överkomlig. Etiopien har exempelvis färre än hundra auditörer för standarder som rör de internationella ISO-reglerna; Tyskland har 12 000. Föga förvånande har tyska företag lägre certifieringskostnader, mellan 3 000 och 11 500 dollar.
En standard kan vara något bra: den kan förbättra säkerhet och miljö samtidigt som den främjar ekonomiska framsteg, minskar kostnader, förenklar processer, ökar effektivitet och underlättar innovation. Men då måste samordning och samarbete ske med precision. Och så har det inte sett ut under de senaste 25 åren.
För att upprätta en ordning krävs fullt deltagande av alla länder. I dag sitter utvecklingsländerna sällan med vid bordet när standarder skrivs, främst på grund av brist på resurser och experter. De bör öka sitt deltagande genom att gradvis förbättra sin kapacitet. Med ökande kapacitet bör de harmonisera nationella standarder med internationella normer. Så småningom bör de sträva efter att hjälpa till och formulera globala standarder.
När standarderna sätts på rätt sätt kan utfallet bli enormt. På 1920-talet skapade USA:s dåvarande handelsminister Herbert Hoover ”Division of Simplified Practice”, vilket fungerade som en neutral förmedlare av frivilliga industristandarder. Genom att arbeta med branschorganisationer hade den 1939 infört 173 rekommendationer för förenklad handel. Tack vare ökad kompatibilitet kunde standarderna minska svinn och frigöra kapital för utveckling.
Foto: Underwood & Underwood
Sydkorea byggde hela sin ekonomiska strategi på kvalitetsstandarder som grund. För att konkurrera med omvärlden på 1960-talet skapade staten en högkvalitativ nationell infrastruktur, uppmuntrade den privata sektorn att utveckla frivilliga standarder och ökade sin medverkan i internationella organisationer, som ISO och den elektrotekniska standardiseringskommissionen.
Dessa exempel visar att det som ser ut som en teknikalitet i själva verket är en kraftfull ekonomisk politik. Vår forskning visar hur utvecklingsländer bäst kan använda standarder. Den förespråkar två fundamentala principer. Dels bör stater enbart införa obligatoriska standarder när det behövs för det allmännas bästa, som inom hälsa, säkerhet och miljöskydd. Dels bör den privata sektorn få fria händer att upprätta frivilliga standarder, som man gjorde i Sydkorea – och staten ska bara ingripa när den kollektiva satsningen misslyckas, och då endast som sammankallande.
Standarder fungerar bäst när de är kopplade till kapacitet. Ingen standard kan bestå om den inte enkelt kan användas av största möjliga antal personer. Det var den insikten som förvandlade skaparen av den standardiserade fraktcontainern, Malcolm McLean, till en oväntad globaliseringsarkitekt: efter att ha kommit på idén turboladdade han containerns världserövring genom att låta ISO sprida patentet gratis. Resten är historia.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om mars 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
