Från The World Ahead 2025 publicerad i The Economist, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.

Patrick Foulis, Utrikesredaktör, The Economist

När Trump-administrationen tillträder i början av 2025, kommer världen att vara farligare än någonsin sedan kalla kriget. Kampen mellan USA och Kina överskuggar det mesta, två regioner är i brinnande krig, anarkin breder ut sig i Afrika – respekten för internationell rätt är på tillbakagång och fyra totalitära stater – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea – kommer att stärka sitt samarbete för att undergräva västs inflytande. När Biden-administrationen lämnar blir det också tydligt att USA är oroväckande överansträngt. Det syns i allt från få missiler i lager till gnissel i upprätthållandet av sanktioner.

Denna klyfta mellan en mer anarkistisk värld och USA:s begränsade makt över densamma kommer att spela betydligt större roll under Trumps andra mandatperiod. I vissa fall kommer han att möta den med likgiltighet, i andra kommer han att lita till spända muskler och erbjudanden om uppgörelser för att lösa problemen. Men hans isolationistiska instinkter kommer att stå i vägen för politik som hade stärkt USA:s makt på lång sikt. USA:s sviktande inflytande kan leda till frustration, vilket kan driva honom till att hasta fram riskabla lösningar, kapitulera och överge ansvar på ett sätt som i förlängningen försvagar USA:s position och eldar på kaoset.

Världen skulle inte se ut så här. I flera år sades det att den dominerande kraften var rivaliteten mellan USA och Kina, ibland kallad ”Thukydides-fällan”. En rivalitet starkare än någonsin. Bidenadministrationen skötte den i vissa avseenden väl genom att odla samarbeten i Asien. Men den stora överraskningen har varit det rasande våldet på andra håll. Antalet döda i Ukrainakriget kan uppgå till en miljon i slutet av 2025. Irans intrigmakeri och förödelsen i Gaza och Libanon hotar att skapa osäkerhet i Mellanöstern en generation till.

Jämfört med när Trump inledde sin första mandatperiod 2017, befinner sig en större del av världen i en gråzon. Se på Sudans blodiga inbördeskrig och den växande oljesmugglingen. De fyra stora totalitära staterna samarbetar på ett sätt som förändrar spelplanen, om drönare, underrättelsearbete och åtgärder för att undkomma sanktioner. De tänjer på gränserna. Under den amerikanska valkampanjens sista veckor simulerade Kina en blockad av Taiwan. Nordkorea kom med kärnvapenhot och skickade trupper till Ryssland. Denna blandning av lokala krig och allianser är bekant för dem som studerat de två världskrigen.

En del av förklaringen till denna farligare värld ligger förstås långt bortom USA:s kontroll, i totalitära ledares föränderliga ideologier och framväxten av nya ekonomiska makter. Men Trump och hans rådgivare har rätt när de hänvisar till sviktande avskräckningsförmåga.  Det finns en uppfattning om att USA tvekar inför att utöva överväldigande hård makt. Se på det långsamma flödet av vapen till Ukraina, och svårigheterna att skapa ordning på Röda havet. Resurserna tryter. Det finns för få granater för att försörja allierade, ett fåtal luftförsvarsbatterier flyttas mellan konflikthärdar, och vid ett tillfälle i augusti fanns det inga hangarfartyg i Stilla havet. Om de totalitära staterna utökar sitt samarbete, exempelvis kring kärnvapen, skulle klyftan vidgas ytterligare.

Trump-admi­nistrationen kommer att utforska okonventionella och ibland chockartat hastiga lösningar.

Om du hade i uppgift att den 21 januari 2025 ge president Trump en genomgång av USA:s makt, då skulle du kunna hävda att avskräckningsgapet är ett problem som går att lösa på sikt. USA står för 26 procent av världens BNP, 56 procent om man räknar med dess allierade, nästan samma andel som 1987, när historikern Paul Kennedy varnade för att landets militära börda snart skulle bli för tung att bära. USA står för ungefär hälften av alla ledande AI-modeller. De fyra totalitära staterna kommer att stå inför maktöverlämningskriser och kämpa med usel produktivitet; i Kina och Ryssland krymper också befolkningen.

Trump kan komma att genomföra en del långsiktig politik som stärker USA:s makt, exempelvis omdaning av försvarsindustrin och höjda försvarsutgifter. Men problemet är att hans isolationism och protektionism undergräver USA:s allianser. Istället för dessa kommer Trump-administrationen att utforska okonventionella och ibland chockartat hastiga lösningar.

Trumps extrema rådgivare kommer att föreslå mer aggressivt nyttjande av begränsade resurser: borde USA kanske komma med fler kärnvapenhot, som Eisenhower på 50-talet, eller överväga anfall i förebyggande syfte, exempelvis mot Iran, eller uppmuntra allierade, såsom Sydkorea, att skaffa kärnvapen? Andra rådgivare kommer att föreslå att han minskar antalet problem genom att överge fler av USA:s åtaganden. Där ingår att driva på för fred i Ukraina. Trump kan till och med försöka splittra de totalitära staterna, som USA gjorde med Sovjet och Kina. Att sära på Vladimir Putin och Xi Jinping vore den ultimata dealen.

I en farligare värld finns ett värde i Trumps vilja att röra om och förmåga att skrämmas. Men hans risktagande, inkonsekvens och sårbarhet går emot hans målsättning  ”fred genom styrka”. Att på lång sikt återupprätta USA:s inflytande kräver investeringar och alliansbyggande. Avskräckningsgapet växer. Under 2025 kommer världen att inse att inte ens Trump är mäktig nog för att krympa det.