alasdair ross
Redaktör för sektionen om världens länder i
The World In, den årliga framtids­prognosen från The Economist. Foto: Samuel Unéus

För drygt 100 år sedan myntade den svenske statsvetaren Johan Rudolf Kjellén termen geopolitik för att beskriva hur geografiska faktorer påverkar internationella relationer. Hans idé fick vind i seglen när den industriella revolutionen gav upphov till en global kapplöpning om naturresurser. I dag ställs samhället mot geografins begränsningar och det geopolitiska perspektivet är viktigare än någonsin.  

På Kjelléns tid handlade geografi i grunden om nationalstaternas läge och markförhållanden samt om tillgången till naturresurser. Klimatet var en faktor, men det ansågs inte finnas någon koppling till människans aktivitet. Den synen har förändrats – liksom klimatet. Industrialiseringen har gett nästan alla människor i världen högre levnadsstandard, men den glupande aptiten på makt och mineraler har påverkat miljön runt omkring oss – till en början lite i lönndom, men på senare tid med full kraft. De globala temperaturerna och havsnivåerna stiger, vädermönstren blir allt märkligare och de växter och djur som vi delar planet med blir allt mer stressade. 

Sammantaget får detta stora följder för de internationella relationerna och skapar medvind för vissa länder och motvind för andra, genererar risker och skapar möjligheter. Här beskrivs åtta av de viktigaste effekterna.

FÖRÄNDRINGAR
1. Fossila bränslen ut, mineraler in
2. Mellanöstern tappar i betydelse
3. Ny väg runt Nordpolen
4. Klimatmigration
5. Vem ska betala?
6. Ojämlikhet mellan länderna ökar
7. Globala institutioner för hållbarheten
8. Ojämt fördelade kostnader

1. Fossila bränslen ut, mineraler in
Det råder en stark vetenskaplig konsensus om att den främsta orsaken till klimatförändringen är att växthusgaser bildas i atmosfären i takt med att vi förbrukar våra ändliga reserver av fossila bränslen nere på jorden. Växthusgasernas uppvärmande effekt motverkas framför allt av en övergång från fossila bränslen – kol, olja, naturgas – till alternativ som förorenar mindre och som inte tar slut. Förutom att fossila bränslen värmer upp atmosfären har de givna fördelar för de länder där de förekommer i överflöd. De utgör grunden för många allianser och konflikter som påverkat geopolitiken – långt innan uttrycket fanns.

Samtidigt som den makt oljan gett blir svagare kommer andra mineraler, bland annat sådana som används i batterier och solceller, att få allt större betydelse. Dessa mineraler är lika ojämnt fördelade, men utifrån ett annat mönster. Demokratiska republiken Kongo är ingen stor aktör på oljemarknaden, men sitter på nästan hälften av världens koboltreserver, som används brett i batterier. Övergången sker långsamt och är haltande. Fossila bränslen – inte minst gas – kommer fortsatt att vara viktiga, men den gradvisa växlingen till en energimix med mindre koldioxidutsläpp utgör den mest omvälvande förändringen av det geopolitiska landskapet på 150 år. [graf 1].

Global energiförbrukning per fossil bränslekälla, mätt i teravattimmar (TWh). Källa: Vaclav Smil (2017), energy Transitions: Global and National Perspective & BP Statistical Review of World Enery

2. Mellanöstern tappar i betydelse
När världen fasar ut fossila bränslen står de länder vars ställning grundas på tillgången till fossila bränslen inför omfattande förändringar. Förekomsten av fossila bränslen är utspridda över jordklotet, men den största koncentrationen finns i Mellanöstern. Tio av länderna i regionen, som upptar 3,4 procent av jordens yta, har 48 procent av de dokumenterade oljereserverna och 38 procent av naturgasen.

Skulle resten av världen fokusera lika intensivt på Mellanöstern om regionen inte hade haft oerhörda reserver av olja och naturgas? Det kommer att visa sig under de kommande decennierna när de resurser som hållit uppe den ena medeltida och despotiska regimen efter den andra i regionen gradvis förlorar sin dragningskraft.

Förändringen blir inte snabb. Den globala ekonomin kommer att behöva stora leveranser av fossila bränslen under många år framöver. Men de här ländernas ställning i den globala maktstrukturen håller redan på att förändras. Många försöker omvandla de rikedomar som de fossila bränslena skapat till nya intäktskällor. De lösningar de föredrar handlar om allt från att skapa lyxiga turistdestinationer och bygga center för digital innovation till att utnyttja en alternativ och hållbar energikälla som de också har gott om: solsken (se grafik 2).

Olja och gas driver i dag Mellanöstern. När efterfrågan minskar kommer ländernas ställning i den globala maktstrukturen att förändras.
Ryssland och Kina hittar nya vägar för maktutövning och handel när arktiska isar smälter.

3. Ny väg runt Nordpolen
Maktbalansen mellan olika länder avgörs till stor del av hur lätt det är att ta sig från det ena landet till det andra. Både handel och erövringar förutsätter att varor och människor kan förflyttas i stor skala. Från Hannibals marsch över Alperna till Marco Polos äventyr längs Sidenvägen har upptäckten av nya rutter mellan punkt A och punkt B varit en omvandlande kraft i olika länders utveckling. Förändringar i vår miljö som beror på den antropogena klimatförändringen skapar möjligheter som kan visa sig vara lika viktiga.

När det istäcke som under större delen av året blockerar passagen runt norra polcirkeln drar sig tillbaka kommer nya handelsrutter att öppnas i mitten av århundradet. Rysslands maktrelationer har i alla tider formats av en ambition att få tillträde till havet via Medelhavet och Persiska viken. Om ett par årtionden kan landet ha en nordlig havsrutt som är öppen året om – från Barents hav i väst till Berings sund i öst. Denna bekväma rutt till Asien, Nordeuropa och Atlanten kan förändra landets ekonomi, skapa utveckling i regionerna i norr och stärka handelsförbindelserna med Kina. Skandinavien kan också gynnas av nya handelsrutter, men ser med oro på potentialen för ett nytt ryskt maktcentrum (se grafik 3).

4. Klimatmigration 
Genom historien har människor lämnat de platser de kommer ifrån för att söka sig till mer fruktbara trakter. Klimatförändringen håller på att bli den viktigaste drivkraften bakom denna typ av migration i vår tid. Effekten är omedelbar, då torka, översvämningar och högre vattenstånd gör landskap som en gång var välkomnande obeboeliga och jorden omöjlig att bruka. Effekten är också indirekt, när ekonomier faller samman och länder hamnar i konflikt över resurser. Det får människor att migrera för att söka försörjning och sätta sig i säkerhet.

Migrantflödena gör att de konventionella definitionerna av vad flyktingstatus innebär ifrågasätts. Tillvaron blir då svårare för de människor som satts i rörelse och flyttmönstren blir mindre förutsägbara. Påtvingad migration gör ursprungsländerna fattigare, sätter press på mottagarländerna och lämnar migranterna utan ekonomiskt och fysiskt skydd. FN:s klimatpanel (IPCC – Intergovernmental Panel on Climate Change) konstaterade redan för tre decennier sedan att klimatförändringens enskilt största effekt skulle kunna bli ökad migration. 

5. Vem ska betala?
Det är en trist konsekvens av klimatförändringen att de delar av världen som bär liten skuld för utvecklingen är de som drabbas hårdast. Temperaturen i atmosfären började stiga i början av 1900-talet, när kol- och oljeeldade fabriker hade höjt den genomsnittliga inkomsten i Västeuropa och USA till nivåer som var många gånger högre än inkomsterna i de länder som ännu inte hade industrialiserats. Temperaturen ökade kraftigt under 1980-talet och har stigit brant sedan dess i takt med att industrialiseringen breder ut sig.

I dag hörs klimatlarmen i stora delar av världen som ännu inte hunnit ikapp och kraven på åtgärder som minskar temperaturhöjningen hotar att för alltid döma dessa länder till ekonomisk stagnation. Vid sidan av denna låsta utveckling finns två andra stora nackdelar för fattigare länder: det är de som har minst ekonomiska möjligheter att investera i riskminskande strategier för att bygga upp motståndskraft mot klimatkatastrofer. De tar också den tyngsta bördan för migrationsflödena, då en del länder dräneras på kompetens och andra drabbas av ett inflöde av nödlidande. Vi får fördelarna, ni får betala priset. 

6. Ojämlikhet mellan länderna ökar
När länder ställs inför en potentiellt katastrofartad klimatförändring finns det två vägar att ta. Den ena handlar om att fokusera på orsakerna och minska hotet. Den andra handlar om att bygga upp motståndskraft innan det oundvikliga inträffar. Klimatförändringen är redan här, vilket innebär att också de mest effektiva motåtgärderna kommer för sent för att avvärja det omedelbara hotet. Därför måste många länder förlita sig på investeringar i skyddsåtgärder.

Åtgärderna kan anta många former, från vallar mot översvämningar till brandgator och förflyttning av hela stadsområden. Tekniska konstruktioner av den omfattning som krävs skulle bli en tung ekonomisk belastning för Louisiana eller Fort Lauderdale, men är ouppnåeliga i Dhaka eller Rangoon. Skydd mot klimatkaos har en hög prislapp i rika länder, men går åtminstone att genomföra. I fattigare länder kommer befolkningarna att ha mindre skydd mot översvämningar, torka och skogsbränder, vilket gör att ojämlikheten mellan olika länder ökar. Det leder i sin tur till konflikter och skapar migrantströmmar.

Läs även

Alasdair Ross: ”Därför är det svårt att inte vara ond”

Företagsledare som vill prioritera både lönsamhet och långsiktig hållbarhet har ett tufft jobb. Exklusivt för Världen Om förklarar Alasdair Ross varför.

7. Nya globala institutioner behövs
Efter de två världskrigen skapade regeringar runt om i världen globala institutioner som skulle förebygga och lösa en del av grundorsakerna bakom instabilitet och konflikter. Organisationer som FN, Världsbanken och IMF har haft blandade framgångar, men i ett kontrafaktiskt scenario skulle en värld utan sådana forum med all sannolikhet ha varit sämre.

Det är ironiskt att den långa period av ekonomisk tillväxt som de möjliggjorde medförde ökade utsläpp av växthusgaser och ledde oss till insikten att vårt sätt att leva är ohållbart. När konkurrensen om resurser, ojämlikheten och klimateffekterna än en gång gör de internationella relationerna ansträngda är det dags att skapa nya institutionella ramar mellan olika länder för att samordna åtgärderna. De frågor som institutionerna försökte lösa efter världskrigen låg utanför den kapacitet som en enskild regering kan ha. Det gäller också för mänsklighetens övergrepp på miljön. Men det går långsamt.

Den bästa ansatsen hittills, FN:s Parisavtal, hänger på en skör tråd. Om det är svårt att ta fram en ny överenskommelse om hållbarhet beror det delvis på att världen fortfarande har problem med svagheterna hos äldre överenskommelser. De överenskommelser som tillkom efter krigen ”bakade in” den globala ordning som rådde då. Framför allt IMF:s och Världsbankens stadgar återspeglar de intressen som demokratierna i väst hade när de var med och bildade institutionerna. Det irriterar dagens framväxande stormakter. Innan nya institutioner kan byggas upp måste de gamla först förnyas.

8. Ojämt fördelade kostnader
Alla förlorar på ett system som är ohållbart. Kostnaden för att gå över till ett hållbart system kommer att vara ojämnt fördelad, men alla länder får vara med och dela på notan. För en del kommer dock fördelarna att uppväga kostnaderna. Förändringar i temperaturen i atmosfären, havsnivåerna, vädermönstren och biosfären kan både berika och utarma.

Ryssland har till exempel en del att vinna när stigande temperaturer gör att man kan öppna havsrutter i norr och omvandla permafrost till åkermark. Landets oljeberoende ekonomi drabbas när världen slutar använda fossila bränslen. Istället kan Ryssland bli en ersättningsproducent på den globala livsmedelsmarknaden – och billigare handelsrutter gör att man kan behålla en andel av den krympande marknaden för fossila bränslen under längre tid.

På motsvarande sätt har vissa länder bättre förutsättningar än andra att betala kostnaderna för att minska eller återställa skadorna på klimatet. USA ställs inför en tung ekonomisk börda, med sina vidsträckta områden med kustnära jordbruksmark. Men landet är rikt och kan betala. Det kan jämföras med Bangladesh. Landet har ett lågt läge, är tätbefolkat och har en svag infrastruktur – faktorer som gör det sårbart när klimatet förändras. Samtidigt är inkomsterna 15 gånger lägre än i USA. Bangladesh riskerar att bli en av de platser som drabbas hårdast och har sämst ekonomiska möjligheter att hantera situationen. 

Det finns två kompletterande vägar genom hållbarhetskrisen. Den första är att minska eller vända miljöpåverkan. De åtgärder som vidtagits hittills är i bästa fall trevande försök. Den andra handlar om att skydda sig mot den storm som är på väg. En del hävdar till och med att vi bör överge alla dyra insatser för att förhindra klimatförändringen och istället lägga pengar på att anpassa oss. Då bortser man från situationen i de många länder som är exponerade för klimatförödelsen, men som är illa utrustade att hantera den. Deras situation förvärras om det saknas en samordnad global insats. 

För de som tror sig ha kapacitet att ta sig igenom krisen bör den globala ekonomins integrerade natur och riskerna för konflikter och människor på flykt stämma till eftertanke. När vågorna går höga finns det ingenstans att fly.