Före detta politisk fånge
Natan Sharansky: ”Väst måste förstå att politiska fångar är dess främsta allierade i Ryssland”
Natan Sharansky, en före detta politisk fånge, skriver på inbjudan av The Economist om hur väst bör hedra Alexei Navalnyjs arv.
Ur The Economist, By invitation, 17 januari 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
För ungefär ett år sedan fick jag ett brev från min alma mater: den sovjetiska gulag där jag tillbringade nio år, fram till min examen 1986, efter att ha dömts för antisovjetisk verksamhet, högförräderi och spioneri. Brevet skickades av Alexei Navalnyj inifrån en sjtrafnoj izoljator, förkortat ”shizo”, gulagens mest extrema straffcell. Han berättade att han läste min bok, Fear No Evil, och förvånades över hur likartade våra upplevelser var.
Under mina nio år i fängelse tillbringade jag 405 dagar i shizo, en sorts tortyr genom kyla och hunger. Det är en liten, mörk källare, tre gånger två meter. Du är så kall att du inte kan sova. Du får tre bitar bröd och tre muggar varmt vatten om dagen. Inget att läsa, inget att skriva, ingen att prata med. Straffet är begränsat till 15 dagar åt gången, men om systemet vill krossa dig placeras du där upprepade gånger. Som jag skrev till Navalnyj: ”Att döma av all din tid i shizo, kommer du snart att ha slagit alla mina rekord. Jag hoppas att du inte lyckas med det”.
”Efter mordet på Navalnyj råder ingen tvekan om att andra politiska fångars liv är i allvarlig fara.”
Det gjorde han. Under sina tre år i fängelse tillbringade han 300 dagar i straffcell – 100 dagar om året, dubbelt så länge som jag. Och till skillnad från mig kom han aldrig ur gulagen.
För att hålla andan uppe i straffcellen måste du påminna dig om varför du är där, och att hela världen kollapsar om du visar svaghet. Navalnyj förstod detta bättre än någon annan.
”Vid ditt alma mater är allt som det var” skrev han till mig. ”Man håller på traditionerna. På fredag kväll släppte de mig ur straffcellen. I dag, måndag, fick jag ytterligare 15 dagar. Allt enligt ’Predikaren’: vad som har varit är vad som kommer att vara. Men jag tror ännu att vi kommer ställa det till rätta, att det en dag i Ryssland blir som det inte har varit. Inte som det en gång var.”
Det fanns en stor skillnad mellan min och Navalnyjs fängelsetid. På min tid förstod västerländska politiker storheten i den historiska kampen, de såg sovjetiska politiska fångars öde som en del av sin egen säkerhet. Nu gör de inte det. Och det är ett misstag av historiska proportioner.
I Ryssland styrs folk främst genom rädsla. Människor kan delas in i tre kategorier: ”sanna troende” – de uppriktigt lojala med regimens ideologi; ”dubbeltänkare” – de som inte tror på denna ideologi och inte litar på regimen, men som inte vågar säga ifrån; och ”oliktänkande” – de som inte räds att tala sanning inför makten. På ytan syns ingen skillnad mellan dubbeltänkare och sanna troende; vi vet exempelvis inte hur många som egentligen stöder kriget i Ukraina. Men i en diktatur krymper oundvikligen antalet sanna troende över tid, medan antalet dubbeltänkare ökar.
Stora samhällsförändringar sker när många dubbeltänkare korsar gränsen till oliktänkande. Dissidenter är, i kraft av sin närvaro och sin roll som föregångare, enormt viktiga i den processen. Som jag skrev till Navalnyj: ”Genom att förbli en fri person i fängelse, påverkar du, Alexei, miljoner människors själar världen över”. Och det är skälet till att demokratiska dissidenter inom diktaturer är viktiga allierade för den fria världen.
Väst respekterade förstås alltid sovjetiska dissidenter som moraliskt modiga människor. Men det tog ungefär 20 år från Stalins död 1953 för folk i väst att förstå kopplingen mellan den egna säkerheten och frågan om mänskliga rättigheter, inte minst rörande behandlingen av dissidenter, i Sovjetunionen. 1975 fastslogs denna insikt i Helsingforsdeklarationen, som delade upp relationen till Sovjetunionen i tre kategorier: säkerhet, handel och mänskliga rättigheter. Sovjets ledare gick motvilligt med på den tredje kategorin i hopp om att det skulle räcka med en läpparnas bekännelse, men icke. I själva verket var det kopplingen mellan den tredje kategorin och de andra två som innebar döden för Sovjetregimen.
Nyligen offentliggjorda dokument ur Vita husets arkiv visar hur Reaganadministrationen på 1980-talet konsekvent lyfte tre typer av frågor med Sovjet: upprustning och nedrustning; samarbete inom handel, övriga ekonomiska frågor och vetenskaplig utveckling; och mänskliga rättigheter i Sovjetunionen, med fokus på behandlingen av demokratiska dissidenter. Sovjet reagerade alltid på det sistnämnda med att kalla det ”en intern angelägenhet”. USA:s svar blev: ”Jo, men den allmänna opinionen här är så känslig i just det ämnet att vi inte kan komma framåt i andra frågor om vi inte ser framsteg där”.
Det är viktigt att väst intar en liknande position idag. Konfrontationen med Putins regim bör bestå av ökad militär avskräckningsförmåga längs Rysslands gränser, ökat stöd till Ukraina och utarbetande av ett politiskt förhållningssätt till dissidenter inom Ryssland.
Erfarenheterna från kalla kriget visar att sådan politik bara fungerar om den är konsekvent, systematisk och har stöd i den allmänna opinionen i väst. Att få den på plats är lika brådskande som att förse Ukrainas armé med artillerigranater.
Efter mordet på Navalnyj råder ingen tvekan om att andra politiska fångars liv är i allvarlig fara. Det gäller särskilt oppositionspolitikern Ilja Jasjin och Vladimir Kara-Murza, vars 25-åriga fängelsedom för förräderi var en hämnd för att han förespråkat västs Magnitskysanktioner, riktade mot ryska människorättsförbrytare.
Väst måste förstå att politiska fångar är dess främsta allierade i Ryssland. De borde behandla dem som gisslan att utväxla mot putinismens medbrottslingar i västerländska fängelser, som Reagan och hans föregångare Jimmy Carter gjorde. Snarare än att bara uttrycka ”oro” över deras situation, behöver väst forma en mycket hårdare taktik för att trygga deras frihet. De brottslingar som Putin vill att väst ska frige är förstås i huvudsak lejda mördare och andra farliga kriminella, vars frisläppande kan stå i strid med de nationella rättssystemens grundprinciper.
Sådant kan bara rättfärdigas genom att det sker till ett mycket högt pris för Ryssland, avseende vilka eller hur många dissidenter och oskyldiga medborgare som utväxlas i gengäld.
Rafflande berättelser med snöpligt slut
Kreml saboterar dokumentärerna ”Navalnyj” och ”Fuck this job”.
I sina brev till mig från fängelset skrev Navalnyj om den gnista av frihet som vi dissidenter i gulagen behöll, och förvandlade till ett ”frihetens virus”. ”Det handlar inte längre om tiotals eller hundratals, utan om tiotusentals och hundratusentals som inte längre räds att tala högt, för friheten och emot kriget, trots hoten”, skrev han.
Genom att döda Navalnyj försökte Putin kväva den gnistan och bevisa att oliktänkande inte har någon chans att överleva.
Väst måste visa motsatsen och slåss för sina allierade i Ryssland. Även när jag satt isolerad i straffcellen visste jag att den fria världen slogs för mig. Det bästa sättet för väst att hedra Navalnyjs arv är att visa samma omsorg om dissidenternas öde idag.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2024. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
