Spionkriget i ny fas
De ryska spionerna är tillbaka – farligare än någonsin. Kremls underrättelsetjänster har lärt av den senaste tidens misstag.
Ur The Economist 20 februari, 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Det är ovanligt att toppspioner öppet förolämpar sina rivaler. Men tidigare i år kunde CIA-chefen Bill Burns inte låta bli att notera att kriget i Ukraina hade gynnat hans organisation. Uttalandet kan mycket väl ha trampat på ömma tår inom Rysslands ”specialtjänster”, som landet kallar sina underrättelseorgan. Ryska spioner klantade till krigsförberedelserna och utvisades sedan från Europa i stor skala. Men nya bevis som samlats av tankesmedjan RUSI, Royal United Services Institute, i London visar att de har lärt av sina misstag, anpassat sina metoder och inlett en ny fas i den politiska krigföringen mot väst.
De senaste åren har varit hemska för ryska spioner. 2020 misslyckades agenter från säkerhetstjänsten FSB med förgiftningen av Alexej Navalnyj, oppositionens mest profilerade aktivist. Han hånade dem för att ha strött giftet novitjok i hans underkläder. Sedan gav FSB Kreml en rosenröd bild av det kommande kriget, där Ukrainas interna svagheter överdrevs.
Man lyckades inte hindra västerländska säkerhetstjänster från att stjäla och publicera Rysslands planer på att invadera Ukraina. Och man ville eller kunde inte stoppa fjolårets kortvariga myteri från Jevgenij Prigozjin, ledaren för legosoldaterna i Wagner-gruppen. SVR, Rysslands yttre underrättelsetjänst, fick se sin verksamhet i Europa bortblåst när omkring 600 officerare utvisades från ambassader över hela kontinenten. Katastrofalt nog avslöjades minst åtta ”illegalister” – underrättelseofficerare som arbetar utan diplomatisk täckmantel, ofta genom att uppträda som icke-ryssar.
RUSI-studien har skrivits av tankesmedjans analytiker Jack Watling och Nick Reynolds tillsammans med Oleksandr Danyljuk, före detta rådgivare till både Ukrainas försvarsminister och utrikessäkerhetschef, och den bygger på dokument ”som erhållits från ryska underrättelsetjänster” och intervjuer med ”relevanta officiella organ” – förmodligen underrättelsetjänster – i Ukraina och Europa. I slutet av 2022 insåg Ryssland att man behövde ärligare rapporter från sina organ. Kremls biträdande stabschef Sergej Kirijenko utsågs till chef för ”avdelningarna för särskild påverkan”, som samordnar och utvärderar operationer mot väst.
Den personalförändringen tycks ha resulterat i mer sammanhängande propaganda. I Moldavien blev till exempel en tidigare spretig desinformationskampanj mot landets strävan efter EU-medlemskap under fjolåret alltmer konsekvent och koncentrerad. Den kopplade ihop landets anslutningsansökan med presidenten personligen, samtidigt som den beskyllde henne för Moldaviens ekonomiska bekymmer. Kampanjer som syftar till att underminera det europeiska stödet till Ukraina har också tagit fart. I januari publicerade tyska experter detaljer om botar som varje dag under en månad spred hundratusentals tyskspråkiga inlägg från ett nätverk med 50 000 konton på X, före detta Twitter. Den 12 februari avslöjade Frankrike ett stort nätverk med ryska sajter som spred desinformation i Frankrike, Tyskland och Polen.
Under tiden har även GRU, Rysslands militära underrättelsetjänst, omvärderat sitt arbete. På senare år har dess enhet 29155 – som 2018 försökte mörda den tidigare GRU-officeren Sergej Skripal i brittiska Salisbury – sett hur mycket av GRU:s personal, verksamhet och anläggningar avslöjats av Bellingcat. Denna undersökande grupp använder öppen information och läckta ryska databaser i sina avslöjanden.
GRU drog slutsatsen att dess medarbetare lämnade alltför många digitala spår, inte minst genom att ha med sig sina mobiltelefoner till och från känsliga platser som är knutna till rysk underrättelsetjänst. Man insåg att utvisningarna av ryska underrättelseofficerare från europeiska länder hade gjort det svårare att iscensätta operationer och styra agenter utomlands – en anledning till att invasionen av Ukraina slog slint.
Resultatet blev en rejäl omstuvning, som inleddes 2020, men skyndades på efter krigsutbrottet. Chefen för enhet 29155, general Andrej Averjanov, befordrades, trots alla misslyckanden, till vice chef för GRU och grundade en ny ”avdelning för specialuppdrag”.
Personalen inom enhet 29155 – som tidigare personifierades av Alexander Misjkin och Anatolij Tjepiga, Skripals olycksaliga förgiftare som envist hävdade att de hade rest till Salisbury för att beskåda stadens berömda kyrktorn – tar inte längre med sig privata mobiler eller tjänstetelefoner till jobbet, utan använder i stället fasta linjer. De tränar i ett antal säkra byggnader och inte bara på ett ställe. Förr kom hälften av de anställda från de ryska specialstyrkorna Spetsnaz, men nu saknar de flesta nya rekryter militär bakgrund, vilket gör det svårare för västerländska säkerhetstjänster att identifiera dem via gamla fotografier eller läckta databaser.
”Cosy Bear” tog sig in i mejlkonton som tillhör personer i Microsofts högsta ledning.
En separat gren av ”avdelningen för specialuppdrag”, enhet 54654, har bildats för att skapa ett nätverk av illegalister som opererar under vad Ryssland kallar ”full legalisering”: de ska klara även ingående granskningar från främmande spionorganisationer. Den rekryterar lämpliga personer genom frontorganisationer, vilket gör att deras namn och detaljer inte hamnar i statliga arkiv, och bäddar in sina officerare i privata företag eller departement som inte är knutna till försvaret. GRU har också inriktat sig på utländska studenter på ryska universitet och betalar stipendier till elever från Balkan, Afrika och utvecklingsländer på andra håll.
Ett annat exempel på hur ryska spioner har dragit nytta av katastrofer, är fallet med Wagner-gruppen, ett antal frontförband som leddes av Jevgenij Prigozjin. Wagner var från början en förlängd rysk arm vars koppling till Kreml kunde förnekas när den försåg lokala envåldshärskare med muskler och eldkraft i Syrien eller Libyen och andra afrikanska länder. I ilska över hur dåligt Rysslands försvarsminister och arméchef skötte kriget i Ukraina, började Prigozjin i juni 2023 tåga med sina trupper mot Moskva. Myteriet stoppades – och två månader senare dödades Prigozjin när hans plan exploderade under en flygtur.
Rysslands specialtjänster delade snabbt upp Prigozjins vidsträckta militärkriminella företag mellan sig. FSB fick ta över den nationella rörelsen och SVR medierna, däribland de trollfabriker som blandade sig i 2016 års amerikanska presidentval. GRU tog den utländska militära verksamheten, som fördelades mellan en frivilligkår i Ukraina och en expeditionsstyrka för övriga världen, ledd av general Averjanov. Den styrkan lyckades enligt RUSI inte nå sitt mål att rekrytera 20 000 soldater före årsskiftet, även om den ”stadigt växer”. Det har förekommit grus i maskineriet: Prigozjins son, som märkligt nog ännu lever och är i frihet, erbjöd Wagner-styrkorna till Rysslands nationalgarde, Rosgvardija. Det utlöste enligt RUSI-forskarna en huggsexa mellan nationalgardet och GRU.
Resultatet av denna konsolidering är ett förnyat ryskt hot i Afrika. Strax efter Prigozjins död besökte general Averjanov flera afrikanska huvudstäder för att erbjuda vad RUSI kallar ”ett överlevnadspaket för regimer”. I teorin går förslagen ut på att GRU förser lokala eliter med militär kraft och propaganda mot lokala rivaler. I gengäld får Ryssland ekonomiska förmåner, som litiumgruvor eller guldraffinaderier, och på så sätt ett försteg mot sina fiender. Där ingår eventuellt möjligheten att utestänga Frankrike från urangruvor i Niger. Frankrike behöver uran till sina kärnkraftverk. Prigozjin är död, men hans ondskefulla inflytande lever vidare.
Den ryska underrättelsetjänsten är tilltufsad, men har landat på fötterna efter alla förödmjukelser. De senaste veckorna har den Rigabaserade undersökande sajten Insider publicerat en rad artiklar som dokumenterar ryskt spionage och inflytelsearbete i Europa. Där finns detaljer om hur en GRU-officer i Bryssel fortsätter att förse ryska vapentillverkare med europeisk utrustning, liksom avslöjandet att både en högt uppsatt medarbetare i tyska riksdagen och en lettisk EU-parlamentariker har varit ryska agenter, den senare i kanske mer än tjugo år.
”Läget är inte så dåligt för dem som vi tror”, säger den undersökande journalisten Andrei Soldatov, som antar att de ryska säkerhetstjänsterna är både hämndlystna och allt mer påhittiga. Rysslands president Vladimir Putin, som en gång var en (medioker) KGB-officer, ”försöker återskapa glansen från Stalins väldiga underrättelsetjänst”, förklarar Soldatov. Han pekar på ett fall från april 2023, då den ryske affärsmannen Artjom Uss, som hade gripits i Milano misstänkt för smuggling av amerikansk militärteknik till Ryssland, smugglades hem till Ryssland med hjälp av en kriminell serbisk liga – en vanlig mellanhand för de ryska säkerhetstjänsterna.
Soldatov påpekar att förr fanns det en tydlig arbetsfördelning mellan FSB, SVR och GRU. Så är det inte längre. Alla tre tjänsterna har varit särskilt aktiva i att rekrytera bland de många personer som har lämnat Ryssland under kriget och befinner sig i exil. Det är lätt att gömma agenter i en stor grupp och enkelt att hota dem som har släkt kvar i Ryssland.
Dessutom går rysk cyberaktivitet från klarhet till klarhet. I december utfärdade USA och Storbritannien offentliga varningar för ”Star Blizzard”, en elitstyrka med hackare inom FSB som i åratal har angripit Natoländer. Följande månad uppgav Microsoft att den SVR-kopplade gruppen ”Cosy Bear” hade tagit sig in i mejlkonton som tillhör personer i företagets högsta ledning. Det hände strax efter ett sofistikerat GRU-angrepp mot Ukrainas kraftnät, som orsakade strömavbrott i en stad som i en uppenbar samordning anfölls med ryska missiler.
Förnyelsen av den ryska underrättelseverksamheten sker i ett avgörande läge i kampen mellan öst och väst. I sin årliga rapport varnade den norska underrättelsetjänsten i februari för att Ryssland höll på ”att ta initiativet och få ett militärt övertag” i Ukraina. Estland skrev i sin motsvarande rapport några dagar senare, att Kreml ”tror på en möjlig konflikt med Nato under det närmaste decenniet”.
De ryska spionernas viktigaste mål är att förbereda sig för den konflikten, inte bara genom att stjäla hemligheter, utan även genom att vidga sprickor inom Nato, underminera stödet till Ukraina i USA och Europa, samt urholka västs inflytande i den globala södern. Däremot har det förekommit ytterst lite ryskt sabotage mot europeiska leveranser till Ukraina. En anledning är Kremls rädsla för upptrappning, och att ryssarna inte samtidigt kan göra allting överallt.
Spioner kommer att fortsätta att kämpa mot sina gelikar. I sin rapport publicerade Estlands utrikessäkerhetstjänst identiteterna på ryssar som arbetar för landets underrättelsetjänster. ”De som föredrar att inte se sina namn och foton jämte officerare från FSB eller andra ryska underrättelseorgan i våra publikationer är välkomna att kontakta oss”, hälsade de estniska agenterna. ”Vi är övertygade om att vi kan förhandla fram ömsesidigt fördelaktiga lösningar.”
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2024. Översättare: Johan Erséus
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
