När globaliseringen ifrågasätts
Regeringar över hela världen upptäcker ”hembygdsekonomin”. Men införandet av industripolitik är ett stort misstag, menar Callum Williams.
Artikel 1/5 ur specialrapporten Homeland Economics, 2 oktober 2023, översatt av InPress. ©2023 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Fyra kriser: Finanskrisen, pandemin (då många fick upp ögonen för försörjningskedjor), geopolitiska låsningar (KIna & USA) och Rysslands krig mot Ukraina, energi- och klimatkrisen och generativ AI som många upplever som hot mot jobben för vanliga människor har alla krävt åtgärder av regeringarna – och av goda skäl? Det har skapat en trend som The Economist kallar ”Homeland Economics”. Vi har valt att kalla det för hembydsekonomi. Grundtanken är att minska riskerna för ett lands ekonomi – de som kommer av marknadernas nycker, en oförutsägbar kris likt en pandemi eller en geopolitisk motståndares agerande. Tillskyndarna menar att detta kommer att skapa en värld som är säkrare, rättvisare och grönare. Callum Wiliams, redaktör för artikelserien, frågar sig om trenden gör att regeringar världen över håller på att överge de principer som en gång gjorde världen rik och drog upp miljontals människor ur extrem fattigdom?
Under en tid efter det kalla krigets slut såg det ut som att världen verkligen tog försiktiga steg i riktning mot den mytomspunna globala byn. Tron på marknadskrafterna fick globaliseringen att ta fart på 1990-talet. Stater lättade på kontrollerna av resor, investeringar och handel. 2001 anslöt sig Kina till Världshandelsorganisationen WHO, vilket satte fart på handeln mellan Asien och västvärlden. Förändringarna gav många fördelar, lindrade fattigdomen och ojämlikheten, och åtföljdes av en växande politisk frihet över hela världen (se diagram).
De förde dock även med sig massor av problem, och en del trodde att finanskrisen 2007–2009 skulle pressa politikerna till att genomföra reformer. Många trodde att krisen hade visat på farorna med fria kapitalmarknader. Politiker talade om att hålla tillbaka bostadsbubblor och att göra mer för att tämja ekonomin. Globaliseringen avtog; Storbritannien röstade för Brexit, sedan gick USA och Kina ut i handelskrig. Men i grunden fortsatte det ungefär som förut.
Nu börjar dock ett radikalt alternativ ta form på riktigt. Vissa kallar det global resiliens, det vill säga motståndskraft eller ”ekonomisk statskonst”. Vi kallar det ”hembygdsekonomi”. Grundtanken är att minska riskerna för ett lands ekonomi – de som kommer av marknadernas nycker, en oförutsägbar kris likt en pandemi eller en geopolitisk motståndares agerande. Tillskyndarna menar att detta kommer att skapa en värld som är säkrare, rättvisare och grönare. Denna analys (fem artiklar i Världen Om) driver tesen att resultatet i stora drag blir det motsatta.
Hembygdsekonomin är ett svar på fyra stora kriser. För det första i ekonomin. Om finanskrisen 2007–2009 knäckte förtroendet för den gamla modellen, blev 2020 års globala lågkonjunktur det slutgiltiga beviset. Under pandemin bröts försörjningskedjorna, vilket gav stigande inflation genom högre importkostnader. Ett system som en gång verkat leverera effektivitet och bekvämlighet var nu en källa till osäkerhet. Pandemin uppmuntrade också människors tro på att politiken borde göra mer.
För det andra, i geopolitiken. USA och Kina slåss allt mer ilsket, och använder en rad olika ekonomiska sanktioner. Ryssland har inlett det största landkriget i Europa sedan 1945. Tanken om att ekonomisk integration skulle leda till politisk dito är bortblåst.
Kriget ledde i sin tur till den tredje krisen, energin. Putins val att använda landets fossila bränslen som vapen, har övertygat många politiker om att de måste hitta andra alternativ, inte bara för energi, utan för ”strategiska” handelsvaror i allmänhet.
Och så den fjärde krisen, generativ AI, som kan hota jobben. Allt sammantaget skapar en känsla av att den moderna ekonomin är riggad till nackdel för vanligt folk. Med historiska mått mätt råder stor ojämlikhet i inkomst och förmögenheter.
von der Leyen
Hembygdsekonomin vill skydda världen från liknande kriser i framtiden. Man vill behålla fördelarna med globaliseringen, dess tonvikt på effektivitet och låga priser, men undvika nackdelarna, osäkerheten och orättvisan i det gamla systemet. Därför måste ekonomisk politik och säkerhetspolitik giftas ihop.
”Jag vill börja med att tacka er alla för att ni låter en nationell säkerhetsrådgivare diskutera ekonomi.” I ett tal i Washington, DC i april i fjol, visade Jake Sullivan hur mycket som har förändrats sedan hyperglobaliseringen på 1990-talet. Sullivan uttryckte att makten över ekonomin hade fallit i händerna på geostrategerna. Andra makthavare har gjort liknande uttalanden. Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, skryter med att EU är ”den första stora ekonomin som har lagt fram en strategi för ekonomisk säkerhet”. Emmanuel Macron talar om ”strategisk autonomi” för Frankrike och Narendra Modi, Indiens premiärminister, gillar ekonomiskt ”oberoende”.
För att uppnå sådana mål behöver man rota i den historiska verktygslådan. Vissa väljer, i enlighet med 1930-talets protektionism, och Donald Trumps dito 2018, att höja tullarna. Andra satsar på forskning och utveckling i hopp om att återuppbygga 1950-talets statligt finansierade forskningslabb, som bidrog till seger i det kalla kriget.
Men det verkliga fokuset ligger någon annanstans. Med utgångspunkt i europeiska erfarenheter från 1950- och 1960-talen hoppas många stater kunna bygga upp inhemska tungviktare inom ”strategiska” industrier – inte kol och stål, som tidigare, utan datorchip, elfordon och AI. De inför enorma subventioner och krav på inhemskt innehåll för att uppmuntra tillverkning på hemmaplan.
Som Sullivan säger: ”Många arbetare nåddes aldrig av handelns fördelar” – bäst då att begränsa den. Liksom under kalla kriget använder västs regeringar ekonomiska verktyg för att försvaga geopolitiska motståndare, exempelvis förbud mot export och internationella investeringar, särskilt när det handlar om teknik med både civila och militära användningsområden. De har också utlovat massiva stöd till grön teknik i kampen mot klimatförändringarna.
Vissa lagförslag har skapat rubriker. Under president Biden har USA infört Chips Act, för att stärka den inhemska halvledarindustrin, och Inflation Reduction Act, IRA, som handlar mindre om inflation och mer om gröna energisubventioner. Båda ska stärka inhemsk sysselsättning och kompetens. Båda kostar massor. USA står för cirka 40 procent av hela den rika världens satsningar på grön energi. Men andra länder satsar också stort.
EU har som svar på IRA lanserat sin Green Deal Industrial Plan. De har en egen version av USA:s chip-lag. 14 EU-länder inledde nyligen ett initiativ till stöd för mikroelektronik och kommunikationsteknik. Frankrike lanserar en fond för produktion av kritiska mineraler. EU vill att 40 procent av de nyckelteknologier som behövs för den gröna omställningen, och 20 procent av världens halvledare, ska tillverkas inom unionen.
Indien har infört ett omfattande program med ”produktionsrelaterade incitament” för många branscher, däribland tillverkning av solceller och avancerade batterier. Sydkorea erbjuder genom sin k-chip-lag skattelättnader för halvledartillverkare. I kölvattnet av ”Made in China”, som inleddes 2015, finns nu ”Made in America”, ”Made in Europe”, ”Make in India”, ”Made-in-Canada-planen” och ”A Future Made in Australia”.
Forskare samlar data om utvecklingen. En ny studie, av Réka Juhász vid University of British Columbia, Nathan Lane och Emily Oehlsen vid Oxford University, och Verónica C. Pérez vid Boston University, följer industripolitiska satsningar över tid. De ser en ökning under 2021 och 2022 (se diagram). Till skillnad från förr, när fattiga länder använde industripolitik som ett utvecklingsverktyg, står nu rika länder för lejonparten av industripolitiken. Enligt vår analys av data från Manifesto Project, en forskningssatsning för att samla information om politiska program, har intresset för industripolitik skjutit i höjden.
Pengar flödar i mängder när stater försöker övertala företag att placera eller utöka sin verksamhet inom landet. Under första kvartalet 2023 bedömer vi att företag i den rika världen fick ungefär 40 procent mer i subventioner än normalt under åren före pandemin. Under andra kvartalet la USA 25 miljarder dollar på subventioner.
Enligt banken UBS ska politikerna i sju stora ekonomier avsätta uppemot 400 miljarder dollar till halvledarindustrin under det kommande decenniet. Sedan 2020 har stater avsatt 1,3 miljarder dollar till investeringar i grön energi. USA:s industripolitiska utgifter i förhållande till BNP lär förbli något mindre än det kommunistiska Kinas, men de är redan i klass med Frankrikes. Storbritanniens Labour vill, om de får makten, ösa ut miljarder i gröna bidrag. Som andel av BNP vore satsningarna tio gånger större än USA:s.
”2020- och 2030-talens projekt skiljer sig från 1990-talets”, sa Sullivan i april i fjol. Med tiden lär den nya industripolitiken växa. Om hela innegänget har en chiplag, varför inte en sollag eller en jordlag? Politikerna riktar nu blicken mot AI och kvantdatorer.
Företagen följer de skiftande politiska vindarna. Vid kvartalsrapporterna pratar företagsledningar allt oftare om ”reshoring”, att flytta hem produktionen. Andra säger sig ställa om från ”just in time” till ”just in case”. Det innebär större lager av insatsvaror och färdiga varor att falla tillbaka på om leveranskedjorna bryts. Andra företag lämnar Kina.
Investerarna tror att mer är att vänta. Data från banken Goldman Sachs visar att aktiekursen för de amerikanska bolag som ”förmodas tjäna på ytterligare infrastruktursatsningar” stigit med 13 procent sedan början av 2022, jämfört med en tillbakagång på 9 procent för USA:s aktiemarknad som helhet. Silicon Valleys investerare satsar allt. Genom sin satsning på ”amerikansk dynamik” lovar Andreessen Horowitz, en stor riskkapitalfond, att stödja ”entreprenörer och företag som gynnar landets intressen”.
Mycket av hembygdsekonomin kan låta vettig. Vem kan ha något emot att göra leveranskedjorna tryggare, hjälpa regioner som hamnat på efterkälken, bygga upp energiinfrastrukturen och markera mot Kina? ”Det finns starka teoretiska och ekonomiska motiv för industripolitik”, hävdar Juhász, Lane och Dani Rodrik vid Harvard University i en ny artikel. Sådan politik ger många vinnare, från ledarna för de företag som mottar stöd, till aktieägarna, till de orter som drar nytta av ny fabriksetablering.
Vår specialrapport visar dock att hembygdsekonomin samtidigt skapar miljarder förlorare. Bortom den skenbara rimligheten finns något djupt osammanhängande. Konceptet bygger på en alltför negativ syn på den nyliberala globaliseringen, som de facto inneburit stora fördelar i huvuddelen av världen. Fördelarna med denna nya slags protektionism är i bästa fall osäkra. Samtidigt kommer försöken att skapa ekonomiskt oberoende från Kina troligen inte att lyckas mer än delvis. Nyttan av gröna subventioner i kampen mot klimatförändringarna är också mindre än förespråkarna vill erkänna.
Kostnaderna är däremot uppenbara. IMF har i forskning undersökt en hypotetisk värld uppdelad i block ledda av USA respektive Kina, där vissa länder förblir neutrala. På kort sikt krymper produktiviteten globalt med 1 procent, på lång sikt med 2 procent. Andra uppskattningar visar ett globalt BNP-tapp på över 5 procent. Det är som om hela världen bestämt sig för Brexit. De historiska erfarenheterna av industripolitik är nedslående. Stater kommer att förslösa stora summor – en dålig idé, givet kostnaderna för vård och pensioner, ovanpå redan stora underskott.
Världens dyraste och billigaste städer
Två städer delar förstaplatsen, men priserna stiger nästan överallt.
INNEHÅLL FRÅN GÖTEBORGS HAMN
Rekordår för Göteborgs Hamn
Det är fortfarande stiltje på världsmarknaden – men Göteborgs Hamn går för fulla segel.
Med utgångspunkt i analyser av en rad mestadels rika länder, är tesen i denna rapport att hembygdsekonomin får svårt att bidra till tryggare leveranskedjor och inte lär stärka ekonomin. Dessutom gör den nya politiken föga för att minska ojämlikheten och för lite i kampen mot klimatförändringarna.
Trots dessa rön kämpar marknadsekonomins försvarare i motvind. Hur avgränsade och begränsade fördelarna med den nya modellen än må vara, kommer de vara enkla att se, och därför lyftas fram politiskt. Politikerna skryter redan om lyckade subventioner – från Tatas nya bilbatterifabrik i Storbritannien, som beräknas ha kostat skattebetalarna 500 miljoner pund, till Rapidus chipfabrik i Hokkaido, med hundratals miljarder yen i stöd från japanska staten. Skadorna, i form av lägre inkomster och mindre effektivitet, blir diffusa, svårare att se och lättare att strunta i.
Men inte för all framtid. Genom att lova mer än de kan hålla ber politikerna om problem. Om tio år kommer västvärlden förmodligen att vara ungefär lika Kinaberoende som i dag, med lika stor ojämlikhet och lika långsam tillväxt. Vad händer då? Kommer politikerna att dra slutsatsen att industripolitikens enda svaghet var att den genomfördes med otillräcklig entusiasm, och satsa ännu hårdare?
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om, mars 2024. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
