Oljeindustrin har aldrig varit större
I 50 år har berättelsen om oljan handlat om att matcha utbud mot ökande efterfrågan. Det kommer att bli annorlunda framöver, hävdar Vijay Vaitheeswaran.
Artikel 1/4 ur specialrapporten The long goodbye, som finns i sin helhet på www.economist.com, 11 mars 2024, översatt av InPress. ©2024 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Även om vi är i början av slutet på eran av fossila bränslen, tror många länder sig kunna sälja olja så länge efterfrågan finns. Fyndigheterna är fortfarande enorma kringPersiska viken – och relativt billiga att utvinna. Men dynamiken och affärsmodellen för oljeindustrin är för alltid förändrad.
Om du flyger västerut över Förenade Arabemiraten från Fujairah, en hamn vid Omanbukten full av tankfartyg, mot Persiska viken, får du en känsla av hur sårbar den torra miljön är för klimatförändringar. Gårdarna runt Dhaid ger en gnutta grönska, men det är ont om egenodlad mat. Egenodlade basvaror finns knappt alls. Dricksvatten kommer i huvudsak från avsaltningsanläggningar. Värmen börjar bli omänsklig; utomhusarbete är förbjudet under de varmaste timmarna på sommareftermiddagarna.
Emiraterna känner till problematiken. I de skinande städerna Abu Dhabi, Dubai och Sharjah råder full medvetenhet om hotande havsnivåhöjningar. När du når Persiska viken kan du se ett kustskyddande, kolbindande band bildat av miljontals mangroveträd, som såtts med drönare.
Samtidigt vilar dessa skinande städer på olja. Förenade Arabemiraten producerar cirka 3 miljoner fat olja om dagen och statliga Abu Dhabi National Oil Company, Adnoc, hoppas kunna öka produktionskapaciteten till 5 miljoner fat om dagen fram till 2030. Förenade Arabemiraten är mäktiga inom Opec, oljeländernas kartell. Landet är också ett nav för oljehandlare. 2021 började Intercontinental Exchange, en råvarubörs med stora verksamheter i Europa, Amerika och Asien, handla med ett nytt oljeterminskontrakt för regional råolja som levereras i Fujairah.
INNEHÅLL FRÅN EKN
Grönare fartygsflotta med hjälp av kreditgarantier
Grön kreditgaranti ger skjuts åt Göteborgsrederiet Furetanks stora klimatsatsningar och visar vägen för sjöfartens omställning till fossilfritt.
Emiraten är alltså världen som mikrokosmos. De katastrofala riskerna med klimatförändringarna är uppenbara. Oljeindustrin har aldrig varit större. När efterfrågan sjönk under covid-19-pandemin hoppades en del att den aldrig skulle nå åter till forna höjder. Sedan dess har de överträffats. 2023 producerade världen 101,8 miljoner fat om dagen, enligt Internationella energirådet, IEA. Koldioxidutsläppen från olja det året beräknas ha nått 12,1 miljarder ton, motsvarande 32 procent av alla industriutsläpp, enligt forskningskonsortiet Global Carbon Project. Om den genomsnittliga globala temperaturökningen sedan 1800-talet ska hållas ”väl under 2 °C”, som 2015 års Parisavtal kräver, måste utsläppen minska brant och snart.
Ingen tvingas köpa oljan, även om den på många platser subventioneras. Och alla ekonomier behöver den. Många av de som driver på för minskade utsläpp hyser dock en djup misstro mot industrin som producerar oljan. Oljeindustrins självbevarelsedrift är knappast förvånande. Men det finns en historik av försök att undergräva klimatvetenskapen, och uppmuntra till klimatförändringsförnekelse, mot bättre vetande även hos branschens egna forskare. Oljeindustrin har en enorm lobbymakt, som ofta, till kritikernas förtret, lyckas skydda dess framtida vinster från hotande klimatpolitik. Oljebolag som försöker spela klimathjältar – exempelvis brittiska storbolaget BP som under 2000-talet försökte döpa om sig till Beyond Petroleum – slutar i regel låtsas när affärsstrategin inte ger utdelning.
Oljeländerna har jobbat för att sänka ambitionerna vid de årliga COP-klimatmötena, som anordnas av FN:s klimatkonvention UNFCCC, alltsedan det första hölls 1995. De har starkt bidragit till att COP-mötena i årtionden avstod från att specifikt uttala behovet av minskad fossilbränsleanvändning.
I november 2023, när tusentals diplomater, politiker, forskare, entreprenörer och lobbyister anlände till COP28 i Dubai, var många av dem sugna på konflikt i just den frågan – och irriterade på Förenade Arabemiratens beslut att utse Adnoc-chefen Sultan al-Jaber till mötesordförande.
Men COP28 avslutades i december med ett viktigt, om än symboliskt, kliv framåt. Mötets slutkommuniké uppmanade världens länder att bidra till en omställning ”från fossila bränslen i energisystem … och skynda på agerandet under detta kritiska årtionde, i syfte att nå netto noll 2050.”
Att ”uppmana” är inte att kräva; att ”bidra till” är inte att helhjärtat ägna sig åt. ”Omställning” är inte den ”utfasning” som många av delegaterna skulle ha önskat. I de avseendena var avtalet en tunn soppa. Men det innebar trots allt en historisk vändpunkt i klimatförhandlingarna: ett uttalande från hjärtat av världens oljemakt om att efterfrågan på den råvara som formade 1900-talet bör minska. Som UNFCCC-sekretariatets chef Simon Stiell uttryckte det efteråt: Även om ”vi inte satte punkt för fossilbränsleeran i Dubai, så innebär detta resultat början på slutet”.
Om det stämmer är det inte nödvändigtvis till nackdel för emiratet. Landet tror sig kunna fortsätta alldeles intill slutet, om så krävs. De bästa fyndigheterna kring Persiska viken är både enorma och relativt billiga att utvinna. Dessutom släpper utvinningen, i de flesta fall, ut mindre koldioxid här än på andra platser. Om inget annat förändras, kommer en värld som minskar sitt oljeberoende att överge de dyraste producenterna först.
Men omställningen innebär ändå en förändring i oljeindustrins grundläggande dynamik, som format den och dess förhållande till världsekonomin, i 50 års tid. I vredesmod över USA:s stöd till Israel i Jom kippurkriget, införde Gulfstaterna inom Opec ett embargo mot försäljning till USA och dess allierade. Före embargot kostade ett fat olja lite drygt 3 dollar. I mars 1974 kostade det 13 dollar. Före embargot hade oljepriset legat stabilt i decennier. Sedan 1973 har det varit ständigt, ibland anmärkningsvärt, skiftande (se diagram).
Sultan
Al-jaber
Foto: Arctic Circle Forum
”Det går knappt att överdriva chocken i det amerikanska medvetandet, över de priser som sköt i höjden, till synes över natten, stationerna som fick slut på bränsle och de långa köerna”, förklarar Jason Bordoff, energipolitisk expert, vars pappas bensinstation i Brooklyn belägrades av arga kunder. I dag leder han Center on Global Energy Policy vid Columbia University, och är fortfarande övertygad om att oljekrisen 1973 och dess uppföljare, krisen som följde på den iranska revolutionen 1979, ”inramade energipolitiken i ett halvsekel”.
1970-talet visade den långa rad ekonomiska, politiska och geopolitiska effekter som oljekriser kan ha. I utvecklade länder drev prishöjningarna, och centralbankernas reaktioner på dem, upp inflationen och stukade ekonomin. Så krattades manegen för marknadsvänliga politiker som Thatcher och Reagan under kommande år.
Eftersom många av Opec-länderna hade ont om investeringsmöjligheter på hemmaplan, placerades ”petrodollars” som strömmade in i internationella banker, vilket gjorde dessa ivriga att låna ut. Utvecklingsländerna, som gärna ville låna, fick snabbt växande skulder.
IMF bedömer att 100 utvecklingsländer ökade sin utlandsskuld med 150 procent mellan 1973 och 1977. 1979 års kris fick sedan räntorna att skjuta i höjden, vilket utlöste skuldkris i tredje världen under 1980-talet, som ibland kallas den internationella utvecklingens förlorade årtionde.
Femtio år är ofta en lämplig period för att se tillbaka på en radikal förändring. Det passar väl med längden på våra liv. Så kan de som föddes efter förändringen bättre förstå vad som är speciellt med världen som de alltid känt den, vad som är nödvändigt och vad som är kontingent. De som är i slutet av sina liv kan ge förstahandsbeskrivningar av förändringen och det som följde.
Bara det vore skäl nog att kartlägga den värld som skapades av 1973 års oljekris. Men den vändning som fastslogs i Dubai förra året, gör uppgiften mer akut. Sedan 1973 har oljemarknaden alltid inneburit en kamp mellan ökningstakten i utbudet – sporadiskt samordnat av Opec – och efterfrågan. Den tillväxten måste upphöra i en värld som begränsas av klimatet. Vissa föreställer sig att den planar ut, andra kräver brant och snabb minskning. Om, eller när det händer, kommer gamla tiders frågor – var finns nytt utbud, hur pålitligt blir det – att kompliceras ytterligare av nya bekymmer: vem slutar leverera, och vilka blir effekterna? När efterfrågan ökar kan en överskattad utveckling ge överinvesteringar. När efterfrågan sjunker kan underinvesteringar bli en större risk.
Denna specialrapport (5 artiklar i Världen Om, red.anm.) undersöker hur oljekonsumenternas efterfrågan kan komma att minska, och hur det påverkar såväl Opec som de stora oljebolagen i väst. Först, dock, en närmare titt på hur mycket mer motståndskraftig oljevärlden har blivit sedan 1970-talets kriser.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om juni 2024. Översättare: Jesper Sandström
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
