En ny bok av historikern Edmund Richardson ger en hejdundrande bild av Alexander den store – från vaggan till den alkoholfyllda graven, men erbjuder även intressant statistik.
Ur The Economist, 4 juni 2026, översatt av InPress. ©2026 The Economist Newspaper Limited. Alla rättigheter förbehållna.
Vad handlar artikeln om?
Professor Edmund Richardson har skrivit en ny bok om Alexander den store. En bok som, enligt recensenten, sprudlar från början till slut – och inte ber om ursäkt för sin fascination över Alexander.
Hur mäter man Alexander den stores storhet? Kanske genom storleken på imperiet han erövrade. Det sträckte sig 4 800 kilometer från Aten till Indien. Eller hastigheten på hans erövring, omkring ett decennium. Eller städerna han grundade, mellan sex och sjutton, varav många kallades Alexandria.
Men det finns mörkare bedömningar av den mannen, visar en ny bok av Edmund Richardson, professor i antikens kultur och historia vid brittiska Durham University. Erövraren har kallats ”galen”, ”Alexander den inte så store” och ”en av historiens värsta mördare”, Inte utan orsak: vissa har beräknat att nära 1 procent av den antika världens befolkning dog till följd av hans krigståg.
Det har inte minskat dyrkandet. Om män tänker på Romarriket flera gånger om dagen, tycks historiker tänka på Alexander nästan lika ofta. Han väcker besatthet: spelfilmer förhärligar honom, dokumentärer följer i hans fotspår, nära 5 000 böcker har dissekerat honom. Hans lärjungar har spänt från Julius Caesar och Napoleon till moderna managementprofiler.
Alexander beundrades av Machiavelli
Som all historik återspeglar dessa texter sin tid. Machiavelli beundrade Alexanders manliga maktstil. Han dödade sina fiender. Moderna skribenter ser mer till ledarskapet: en professor vid handelshögskolan Insead skrev artikeln ”Elva ledarskapslärdomar från Alexander den store”, med råd som ”säkra vinsterna” och ”investera i nyckelkompetens”. Och, skulle man kunna tillägga, ”undvik att döda 1 procent av den kända världen”. Märk väl, techledare och politiker.
Antik statistik är bristfällig. Men den här boken – en hejdundrande bild av Alexander från vaggan till, den alkoholfyllda, graven – erbjuder även annan statistik. Här finns elva tillfällen då olika kroppsdelar huggs av, mest huvuden, men även armar, ben och penisar; ordet ”mord” förekommer 38 gånger, och ”döda” dyker upp runt hundra gånger. Det är brutalt, våldsamt och häpnadsväckande blodigt. Det är med andra ord vansinnigt roligt.
På sitt sätt är boken också ovanlig. Alla vet att historia, det där med slag, delas upp i epoker: antiken, medeltiden, modern tid, Men historik, det där med böcker, delas också in i perioder. Bara det senaste seklet har upplevt trender med marxistisk historia, feministisk historia och – nu senast – skuldpräglad historia. På senare år har det ältats synder hos alla från Mahatma Gandhi till den ökända skurken Jane Austen.
Antikstudier, som anklagats för att vara ”en del av den vita överhöghetens ramverk”, har varit särdeles ursäktande och skyndat sig att korrigera sina ”fördomar”. En färsk bok om Alexander hävdade att den var mindre intresserad av honom än av dem som ”hade lidit under hans styre”. Otvivelaktigt mycket nobelt. Men inte särskilt intressant.
Här finns utsökta detaljer: man får lära sig hur man stoppar en fiende som gräver en tunnel in i ens stad – tryck in ett gäng björnar och en bisvärm.
Edmund Richardsons Alexander den store vrider däremot inte sina händer alls. Den sprudlar. Den sprudlar genom hans barndom när han tämjer en otämjbar häst, genom hans tidiga slag när han intar en ointaglig stad, och genom hans mytskapande när han löser den olösliga ”Gordiska knuten”. Den sprudlar förstås genom hans eskapader. Bland Alexanders älskare fanns hans vän Hefaistion, ”360 av Dareios före detta konkubiner, en för varje dag i det persiska året, och en spektakulärt vacker ung perser vid namn Bagoas”.
Där det finns en bra berättelse försöker Richardson inte dekonstruera eller kritisera den. Han drar den, med bravur. Som belägringen av Tyr. När Alexander började anfalla den staden var han ännu inte ”den store” – bara tunn, kortvuxen och pojkaktig med blont, lockigt hår som han låtit växa för att likna sin hjälte Akilles. Östaden Tyr var magnifik. Det illaluktande färgämnet från dess havssnäckor gjorde Medelhavets kläder purpurfärgade – och det hade gjort Tyr snuskigt rikt. Staden i dagens Libanon låg nära tre kilometer ut i havet, skyddad av höga murar och patrullerande örlogsfartyg. Den ansågs omöjlig att inta. Ni förstår vart det här leder.
En byggd vägbank, sju månader och 2 000 korsfästa Tyr-bor senare var belägringen över. Men precis som Alexander själv vilade inte den här berättelsen: det fortsatte till Indien och, till slut, hans plågsamma död i Babylon. Tidiga ryktesspridare påstod att han dog av alkoholförgiftning; Richardson tror mer på tyfoidfeber på grund av förorenat dricksvatten.
Stallet med statister är stjärnspäckat och inkluderar filosofen Aristoteles, mentorn som gav Alexander ett kommenterat exemplar av ”Iliaden” och en kärlek till litteraturen. Han sov med sin bok. Här finns utsökta detaljer: man får lära sig hur man stoppar en fiende som gräver en tunnel in i ens stad, tryck in ett gäng björnar och en bisvärm, och huruvida det är en bra idé att leda katter i strid, vilket det förstås inte är.
Boken har beskrivits av förlaget som ”en avslöjande återberättelse”. Men en av de nyaste och intressantaste sakerna med den är just att den är intressant. Alltför länge har historieböcker inte ägnat tillräckligt med kraft åt att fängsla läsarna. Detta är inget nytt gnäll. Som Catherine Morland, hjältinnan i Jane Austens Northanger Abbey, noterade är det underligt att historia ”är så tråkig, eftersom så mycket av den måste vara påhittad”.
En sak som folk aldrig tycks lära av historien är hur man skriver historia på ett bra sätt. 1946 anklagade den amerikanske historikern Samuel Eliot Morrison historiker för att producera ”trista, gedigna, värdefulla monografier som ingen utanför yrkeskåren läser”. 2010 sa professorn Gordon Wood att historieskrivandet befann sig ”i kris”, eftersom akademiker skriver spaltkilometer, men har ”mycket få” läsare.
Roosevelt var en lysande överbefälhavare, men en usel högsta chef
Hans godtycklighet och företagsfientliga läggning förlängde den stora depressionen, skriver historikern Amity Shlaes.
Detta – skulle kanske en marxistisk historiker hävda – beror delvis på samhällsförändring: människor läser överhuvudtaget mindre. Delvis konsumerar de dessutom historia på andra sätt: The Rest is History är en av världens populäraste poddar. Men ännu en förklaring är helt enkelt att så mycket av den akademiska historien är nästan provocerande illa skriven. Nya avhandlingar om Alexander är fulla av ord som ”dekonstruera” – men är föga hejdundrande.
En del av detta är nödvändigt: historieforskningen går framåt genom analyser, inte genom anekdoter. Men bara för att det är nödvändigt att analysera, måste man inte vara tråkig. Tom Holland, en av programledarna för The Rest is History, säger att ”problemet är de som inte kan släppa sitt beroende av fackspråk”. Harry Sidebottom, som föreläser om antiken i Oxford, instämmer: Alltför många ”tror att de är djupsinniga bara för att de skriver sånt som är förbaskat svårt att förstå”.
Den här boken, som kombinerar analys med gammal hederlig underhållning, visar hur historia kan vara både akademiskt ambitiös och läsbar. Och förklarar varför författare borde berätta mycket om björnar och bin.
Denna text publicerades ursprungligen i det tryckta magasinet Världen Om oktober 2026.
Läs fler artiklar från samma nummer här.
Så här jobbar Världen Om med kvalitetsjournalistik: Vi väljer ut artiklar. analyser, data och intervjuer från The Economist som täcker in geopolitik, vetenskap, livsstil, affärer och kultur. The Economist har funnits sedan 1843 för att "stärka kampen för intelligent upplysning i syfte att motverka okunskap som hindrar framsteg och utveckling."
